Krönika i det liberala nyhesmagasinet NU 26 oktober 2006
”Du ska inte tro att en massa kryss ger några poster” sa partikamrater i Borås till mig när det stod klart att jag hade vunnit alla tre valkretsarna med råge och var Borås mest kryssade kvinna. De har rätt, kryss genererar inga poster.
Det är märkligt att ett parti som uppmuntrar personval och officiellt har inställningen att spärrarna borde tas bort för att överlämna beslutandemakten till medborgarna har en sådan negativ attityd till lokalt kampanjarbete. Min och många andras erfarenhet är att inom partiet är vi för personval ända tills någon börjar driva en kampanj. Då muttrar organisationen och det är lätt hänt att de som kampanjar betraktar varandra som motspelare, vilket är synd. Enligt mitt sätt att se är folkpartiet ett lag som jobbar för varandra. Det som kandidaterna gör för sin egen kampanj görs också för folkpartiet. Det är partiets politik som förs fram och genom personvalet får vi tydliga representanter för vårt budskap. Men, för att bli framgångsrika lagspelare tror jag att vi behöver klara interna regler, mindre revirtänkande och mer ödmjukhet.
Jag har med stor behållning deltagit i de personvalsutbildningar som anordnats av folkpartiet inför valet 2006. Duktiga medarbetare som Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Niklas Frykman, Mikael Persson och Isabell Runebjörk har i seminarier och kurser bidragit med tips, idéer och kampanjstrategier. Personligen har jag följt råden och sett att de fungerar! Jag krossade bla spärren till riksdagen. Min kampanj krävde enormt mycket tid, kraft och engagemang och trots att det inte blev någon riksdagsplats eftersom vi förlorade vårt mandat, så var det värt slitet. Alla dessa människor jag mötte, alla dessa samhälleliga problem som diskuterades, alla dessa brevlådor som vittnar om olika levnadsvillkor kommer att fortsätta leva med mig.
Det finns många invändningar mot personvalsystemet. Långt ifrån alla kryssar, i Borås var det i alla fall 36 % av folkpartiväljarna som kryssade en kandidat, men varför är det inte ännu fler? Är det för att vi kandidater inte är tillräckligt tydliga? Eller är det för att kryssen inte ger så stor effekt? Hela personvalsfrågan bottnar, som jag ser det, i frågan om vi vågar låta medborgarna få större makt.
Jag tycker att personvalet är en lysande demokratireform eftersom medborgarna får möjlighet att välja vem som ska representera dem. Men, personvalet kräver mycket av oss. Det innebär att vi som kandidater inte kan gömma oss bakom luddiga partimanifest utan måste vara mycket tydligare, vi måste våga möta väljaren öga mot öga, lyssna, svara på frågor, vara klara över vad vi vill, vilket samhälle vi vill skapa, vad vi vill förändra och utveckla. Det ställer sannerligen stora krav. Och att ställa krav är att bry sig.
Det är genom personliga möten som människor får förtroende för oss och vår politik. Idag jobbar vi inte tillräckligt med att komma ut till medborgarna, antingen gillar vi inte att möta människor som kan ställa obehagliga frågor eller så orkar vi inte göra jobbet. Vi litar till den interna partiorganisationen, där listor görs upp, vilket inte alltid sker utifrån kompetens. Istället blir kompisskap eller hur länge man varit engagerad i partiet avgörande faktorer. Personval upplevs då hotfullt eftersom det ifrågasätter partiets egna prioriteringar.
Kryss genererar inga poster, men kanske borde de det? Vi lever definitivt inte upp till personvalet om inställningen är att man inte ska tro att man är något bara för att man fått många kryss och medborgarnas förtroende. Frågan är om vi klarar att lämna ifrån oss så mycket makt så att vi lever upp till förra valets folkpartidevis ”du ska bestämma mer och politiker mindre”. Vågar vi?
Anna Svalander, Borås