De ledare jag skrivit i Västliberalen finns här. Klicka på rubriken här nedanför för att läsa den.
Det ljusnar för regionen.
Efter några besvärliga år för den nybildade regionen i Västra Götaland syns det nu allt fler tecken på att det ljusnar i tunneln. Den nya politiska ledningen, där folkpartiet fått ett betydligt större utrymme än i den gamla, håller på att vända en negativ utveckling när det gäller både ekonomi och verksamhet.
Bokslutet för 2001 visar för första gången ett positivt resultat med ett överskott på 212 miljoner kronor, att jämföra med tidigare miljardunderskott. Verksamheten har ändå levererat den sjukvård som var beställd på ett par promille när.
Väntetiderna i vården har minskat liksom antalet som står i kö. Det visar den statistik som redovisas på annan plats i Västliberalen. En vårdgaranti har börjat fungera. De som har stått ett år i kö får hjälp av det nyinrättade kökortningskansliet att få en vårdplats inom eller utom regionen på regionens bekostnad. Nästa år minskas tiden till sex månader och år 2004 skall målet, en vårdgaranti på tre månader, vara nått.
Inom det regionala utvecklingsområdet visar redovisningen att varje satsad krona i olika projekt ger verksamhet för 5-6 kronor p g a insatser från EU, staten, kommuner, näringslivet och enskilda. De 200 miljoner kronor som regionen har satsat för att tidigarelägga väg- och järnvägsbyggen har lett till att även kommuner är beredda att bidra till "sina" objekt. Detta torde utgöra en kraftig påtryckning på ansvariga statliga myndigheter.
Men vi är inte nöjda. Det finns fortfarande moln på den ekonomiska himlen i form av ökade kostnader och bristande kostnadskontroll. Köerna är ännu oförsvarligt långa även om trycket har lättat för medborgarna genom att de fått möjlighet att söka vård utanför regionen. Kravet att 50 miljarder skall satsas på vägar och järnvägar under tio år inom regionen är ännu inte uppfyllt av regeringen.
Därför behövs det ett alternativ i årets val, ett liberalt alternativ som tror på regiontanken och är villiga att satsa på valfrihet och tillgänglighet i vården.
Ordföranden har ordet februari 2002.
Ännu en lyckad Lundsbrunn-konferens har gått av stapeln med rekorddeltagande och medverkan av en stor del av partiledningen. Stockholmarna undrar hur vi bär oss åt att samla så många mitt i vintern långt bort i skogen. Hemligheten är nog att det erbjuds något för både nya och gamla folkpartister och att vi börjar trivas allt bättre tillsammans i Västsverige.
Regionens förtroendevalda hade gruppmöte parallellt med konferensen. Bl a diskuterades den politiska organisationen i Västra Götaland efter valet. Tyvärr har det inte gått att åstadkomma en bred överenskommelse mellan partierna, som brukligt är. Gruppen godkände att den styrande majoriteten får lägga fram ett förslag till fullmäktige med i huvudsak oförändrad organisation. Ett par viktiga förändringar finns dock med. De flesta partierna vill lägga ett större ansvar på de lokala hälso- och sjukvårdsnämnderna. Så blir det också. Ansvar för beställningar och följaktligen en ansenlig summa pengar flyttas till de lokala nämnderna. Folkpartiet får också gehör för sitt krav att dela den stora nämnden i Göteborg.
Vidare diskuterades uppläggningen av verksamheten fram till valet. Målet får det politiska arbetet är att fortsätta det nuvarande samarbetet med centern och socialdemokraterna fram till valet, att fullfölja den gällande flerårsbudgeten vid budgetsammanträdet i juni, men att därefter gå fram var för sig med egna program i valrörelsen. Folkpartiets regionprogram skall antas vid regionmötet den 27 april. Texten har ännu inte passerat Jonas flinka fingrar så fortfarande kan det finnas vissa möjligheter att påverka allt det som tills vidare finns väl lagrat i hans hjärna.
Det planeras fyra utbildningsdagar för kandidater under våren och då är också kandidater till riksdag, landsting (Halland) och kommun är välkomna i mån av plats. Ett roligt inslag i valrörelsen kommer att bli den fiskebåt som Birgitta Adolfsson i Skärhamn har engagerat. Båten skall efter sommarmötet i Marstrand gå från Strömstad till Göteborg, vidare uppför Göta älv och in i Vänern med strandhugg på intressanta platser med stort utrymme för lokala valaktiviteter.
När jag berättade för Lars Leijonborg om folkparti-båten sa han:
- Den kanske jag kan få åka med en bit.
- Gärna, svarade jag.
Så gör som Lars L i valrörelsen: Häng med på båten!
Ordföranden har ordet november 2001.Då är folkpartiets landsmöte i Lund lyckligen avklarat. Ett landsmöte är en viktig tilldragelse i vår demokrati. Medlemmarnas representanter avgör vad som skall vara partiets linje framöver. Alla beslut blir inte som motionärer eller partistyrelse vill, men det är ju så det skall vara. Jag känner att vi folkpartister nu står starkare och tydligare inför de förestående valen.
I regionfrågan har folkpartiet satt ner foten redan vid föregående landsmöten. Det har gjorts klart att det finns frågor som berör ett större område än en kommun men som inte nödvändigtvis måste hanteras av staten. Dessa regionala frågar skall avgöras av ett direktvalt organ, ett regionfullmäktige, och inte av statliga tjänstemän i en länstyrelse.
Så tänker uppenbarligen inte den socialdemokratiska regeringen. De pågående regionförsöken i Västra Götaland, Skåne, Kalmar och Gotland har utvärderats av en parlamentarisk kommitté, PARK. Den föreslog att försöken skulle få fortsätta en mandatperiod till och öppnade också för fler län att påbörja regionverksamhet, d v s att utöver sjukvård också få ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna. Detta säger regeringen nej till.
I stället föreslås i en proposition att de nuvarande försöken med regionala självstyrelseorgan skall upphöra och ersättas av ett "samverkansorgan" bestående av ett kommunalförbund där lanstingen kan delta ( men det är inte nödvändigt). Ett kommunalförbund har den egenheten, förutom att det är indirekt valt, att det kräver att alla kommuner är eniga och att en kommun när som helst kan lämna förbundet och därmed sänka samverkansorganet. Det är en mycket bräcklig konstruktion även jämfört med det regionförbund som nu prövas i Kalmar län.
Avsikten är tydlig. Socialdemokraterna vill stärka statens makt över landet på bekostnad av det lokala självstyret. Länstyrelserna styrelse skall utses av regeringen och få utökade befogenheter. De regionala självstyrelseorganen upplevs uppenbarligen som ett hot.
Protesterna mot förslaget blev kraftiga, framför allt i Skåne och Västra Götaland. De lokala sossarna förmådde regeringen att ge dessa regioner en nådatid på fyra år, mest för att tiden för en förändring innan valet var för kort.
Moderaterna, som egentligen inte vill ha några regioner alls och har slopandet av nuvarande landsting på programmet, kom till den egendomliga ståndpunkten att bevara Region Skåne men lägga ner Västra Götalandsregionen. Det har naturligtvis inget samband med att ordförande Bo Lundgren har sitt riksdagsmandat i Skåne.
Inga andra partier verkar sympatisera med regeringen i denna fråga. Folkpartiets gruppmotion är ett under av klarhet. Låt oss hoppas att utskottsarbetet leder till ett rejält bakslag för regeringen.
Ordföranden har ordet september 2001.
Det finns i princip två sätt att byta ordförande i en demokratiskt styrd ideell förening. Antingen avgår ordföranden frivilligt av politiska och/eller privata skäl eller för att hälsan sviktar. Eller så anser en majoritet av medlemmarna att det är dags att byta och då sker skiftet vid nästa årsmöte.
Den pågående ordförandestriden i folkpartiet har haft inslag som skadar både partiets anseende utåt och sammanhållningen inåt. Det är fullt legitimt att föreslå att ledningen byts ut och också att argumentera för detta offentligt. Men att som enskild medlem, utan mandat från medlemmarna, med lock och pock försöka pressa partiledaren att avgå mot sin vilja är inte acceptabelt.
När det nu står klart efter valberedningens genomgång av länsförbundens yttranden att det finns en klar majoritet som stödjer ett omval av Lars Leijonborg på landsmötet så borde fler följa Göteborgsföreningens exempel att, trots avvikande uppfattning i sak, nu koncentrera sig på de egna sakfrågorna.
Även om ljuspunkterna på den politiska himlen just nu är få kan man ändå glädjas åt det internationella ratingföretaget Standard & Poor´s bedömning av Västra Götalandsregionen. Betyget blev AA (svenska staten har AA+). Man bygger bedömningen på låga finansieringsbehov trots de senaste årens svaga resultat och en mycket låg skuldsättning. Man säger också att regionen efter en tid av politisk instabilitet nu är stabil med en professionell ledning. Tillväxten i Västsverige väntas inom de närmaste åren överträffa den i Stockholms-området.
Låt oss nu använda året fram till valet för att föra ut vad vi gör, vad vi kan och vad vi vill åstadkomma i framtiden för invånarna i Västsverige.
Nästa års budget för Västra Götalandsregionen håller just på att färdigställas. I år har arbetet förflutit lugnt och okomplicerat så här långt, i skarp kontrast till förra vårens dramatik. Även om konsolidering av ekonomi och verksamhet är mest angeläget just nu så ser det ut som om vissa nysatsningar inom sjukvårdsområdet och kulturen skulle vara möjliga utan att äventyra budgetbalansen. Trots en viss avmattning i konjunkturen fortsätter skatteintäkterna att öka ännu en tid och statens extrasatsningar på bl a primärvården kommer naturligtvis också vår region till del.
Samarbetet inom den styrande koalitionen går bra. Med respekt för de ingående partiernas skilda ideologier har konflikter och kriser kunnat undvikas. Arbetet har koncentrerats på att ge medborgarna den service de har rätt att fordra och att främja den regionala utvecklingen på en rad områden.
Resultat har också uppnåtts. Den segslitna frågan om NU-sjukvårdens struktur har fått en tillfredställande lösning. Stora upphandlingar av vård har gjorts i syfta att minska köerna till viktiga operationer. Primärvården har fått en ny organisation och en politisk ledning. Ett antal anbudsupphandlingar har lett till fler entreprenader både inom vården och servicesektorn.
Inom det regionala utvecklingsområdet har satsningarna också börjat ge resultat. Kulturen och miljön har skjutit fram sina positioner. De regionala tillväxtavtalens genomförande har fått beröm i en statlig rapport. När det krisade på nytt i Bengtsfors kunde regionen snabbt ställa nya utvecklingsresurser till Dalslands förfogande.
När det gäller vägar och järnvägar är förväntningarna stora på regionen. Tyvärr råder vi inte själva över situationen på detta område. Staten sitter på pengapåsen. Regeringen har gång på gång skjutit den viktiga och efterlängtade infrastukturpropositionen framför sig. Nu senast är den utlovad till september. Den som lever får se.
Regionen har emellertid inte legat på latsidan i avvaktan på statliga beslut. Man har inventerat behovet och kommit fram till att det behövs 50 miljarder kr för att täcka de värsta bristerna. Det är tre gånger mer än som angivits i nu gällande planer. Men även Björn Rosengren tycks nu ha insett att våra krav inte är orimliga.
Särskilt glädjande är det att regionen och kommunerna, över partigränserna, kunnat enas om en "illustration" till hur de 50 miljarderna bör användas. Cirka hälften avsätts till järnvägar och hälften till vägnätet. Sjö- och lufttransporter är inte heller bortglömda. En sådan enighet är antagligen helt nödvändig för att vi skall kunna konkurrera framgångsrikt med Stockholms- och Skåneregionerna samt med Norrland. Det är vår tur nu!
Nu gäller det att på alla fronter och med alla till buds stående medel övertyga riksdag och regering om att infrastrukturen i Västsverige är eftersatt. I första hand gäller det att mobilisera våra egna västsvenska riksdagsledamöter. Men det kanske allra viktigaste är att alla våra kommuner och regionala organ för fram samma budskap i sina kontakter med de statliga myndigheterna.
Det politiska läget i regionen.
Efter majoritetsbytet och omvalen till nämnder och styrelser i september så känns det som att ett visst politiskt lugn har lägrat sig över Västra Götalandsregionen. Genom den valtekniska samverkan med miljöpartiet gick valen smärtfritt och i praktiken finns det en komfortabel majoritet i sakfrågorna, även om de tre partierna i "kärnan" bara har 70 egna mandat av regionfullmäktiges 149.
Till en början höll (m) och (kd) väl ihop om reservationer och protokollsanteckningar, men när det kom till delårsbokslut och tilläggsbudget orkade inte (kd) vara ståndaktiga längre och (m) blev ensam om att inte vilja rensa bordet inför 2001. Sammanlagt saknar nu moderaterna ca 1,8 miljarder kronor när det gäller att betala för den vård som faktiskt bedrivs i regionen. Det är lika mycket som hela SKAS (sjukhusen i Skövde, Mariestad, Falköping och Lidköping) kostade förra året.
Det bredare arbetsätt, som den nya majoriteten har inbjudit till, har anammats av de flesta partierna. Moderaterna (åtminstone i regionledningen) vill emellertid inte företa sig något, som kan misstänkas vara till hjälp för den nya ledningen. Vi kommer trots det inte att ge upp utan oförtröttligen bjuda in även moderater till överläggningar om stort som smått.
Både budgetarbete och upphandlingar har gått betydligt lättare den här hösten. Nu när inte pengar är det största problemet har istället bristen på personal skapat krisungar inom vården. En del av bekymren är säkert reella, men en del tycker man sig känna igen från tidigare budgetdiskussioner. Det är viktigt att komma ihåg att de nya skatteinkomsterna inte finns tillgängliga förrän nästa år. Höstens problem är alltså, åtminstone till en del en följd av den förra budgeten.
Eva Eriksson har fått en tuff uppgift som Hälso- och sjukvårdstyrelsens ordförande. Med ett bra samarbete i "kärnan" och god uppbackning från administrationen finns ändå förutsättningar att föra skutan i hamn.
Dags att göra bokslut.
Nu strömmar resultaten från föregående års verksamhet in från kommuner, landsting och regioner. År 2001 ser ut att ha varit ett bra år för de flesta kommunerna i Sjuhäradsbygden och regionen visade ett ekonomiskt överskott för första gången i sin (korta) historia. Detta är naturligtvis mycket bra eftersom en stabil ekonomi är en förutsättning för att verksamheten skall utvecklas på ett bra sätt.
Det finns dock ingen anledning att slå sig till ro och njuta över vunna segrar. Mycket tyder på att fjolårets goda resultat till stor del beror på eftersläpande skatteunderlag från tidigare år. Inför år 2002 varnar kommun- och landstingsförbunden för att det kan bli svårt för kommuner och landsting i hela landet att hålla budgeten p g a ökande kostnader och minskande skatteintäkter som en följd den rådande lågkonjunkturen. Personalbristen inom vårdområdet ger en kraftig löneglidning för efterfrågad personal. Nya avtal kommer inte att hålla sig inom nuvarande ramar. Denna utveckling är säkert nödvändig för att kunna behålla och rekrytera kompetent personal men ställer stora krav på en effektiv organisation av de offentliga verksamheterna.
Även inom folkpartiet har det gångna året summerats vid vårens årsmöten. Genom stor försiktighet med utgifterna har ett antal kronor kunnat sparats för den kommande valrörelsen. Trots att partistöden blivit mindre efter förra valet så kommer vi även i år att kunna skicka ut en valförsändelse till alla hushållen i Sjuhäradsbygden. Men för ett litet parti som vårt kommer det ändå att hänga på den personliga insatsen om valresultatet skall bli bättre än opinionssiffrorna.
Lars Leijonborg, som gästade länsförbundets årsmöte strax före påsk, pekade på ett antal skäl för att den just nu så framgångsrike statsminister Persson borde bytas ut. Så lämnar t ex var fjärde elev grundskolan utan fullständiga betyg. Trots låga krav sorteras en stor grupp barn ut utan att få en ärlig chans i livet. Småföretagarna brottas fortfarande med tusentals regler som försvårar deras verksamhet och bromsar den ekonomiska utvecklingen i landet. Antalet långtidssjukskrivna och förtidspensionerade har ökat dramatiskt de senaste åren. Detta förklarar en stor del av den ökade sysselsättningen.
Det behövs en ny regering med största möjliga liberala inslag för en hållbar utveckling som ger människor möjlighet att växa.