Publicerad i Tidningen NU 22 juli 2010
DR Kongo är ett av världens vackraste och rikaste land vad gäller naturresurser. Men det är också det land där kvinnor lever allra farligast. Våldtäkter sker överallt. Milisen går från hus till hus, våldtar alla av kvinnokön, en del kvinnor förs bort för att våldtas även av andra Förövarna använder gevär, pinnar och glas och i många fall dödas kvinnorna i samband med våldtäkterna. Få av kvinnorna får möjlighet till vård efteråt.
En liknande ondska har utspelats på Balkan Under kriget där inrättades särskilda våldtäktsläger där kvinnorna under dagarna lagade mat och städade för att under nätterna våldtas och mördas. I förhör med kvinnorna har senare kunnat beläggas att massvåldtäkter användes som vapen och var beordrade. Från kriget i Bosnien rapporterades om 50 000 våldtäkter. Den yngsta bara spädbarn och den äldsta väl över 80 år.
Vi fick höra skrämmande beskrivningar om de vidrigheter kvinnor utsätts för i samband med krig på ett seminarium nyligen anordnat av Liberala Kvinnor och Sveriges Lottakårer. Lottorna har sedan ett antal år drivit projekt Ögat, som syftar till att sprida kunskap om situationen för kvinnor i krig och mot massvåldtäkter som vapen. I samarbetet med svenska UNIFEM har man samlat in betydande summor för att hjälpa offren på plats.
Våldtäkt används allt oftare systematiskt som ett vapen i kris- och krigsdrabbade områden. För många av de kvinnor som våldtas i krig fortsätter helvetet även efter krigsslutet, för många hela livet ut. Inte bara de drabbade kvinnan utan också hela hennes omgivning blir offer för de bestialiska övergreppen. Om detta talade Sela Bikyeombe Sabuni, verksamhetschef vid Sela Center och informatör för kongolesiska kvinnors situation.
Alltjämt finns svårigheten kring attityderna kring dessa brott. Kvinnorna som utsätts har svårt att framträda. De har traumatiska upplevelser, många förskjuts från sina hem, de har ingen ekonomisk eller social möjlighet att starta ett nytt liv, de är märkta för livet. För kvinnor som lever i patriarkala kulturer kan ett vittnesmål vara detsamma som att sätta sig på de anklagades bänk, utfrysning från gemenskapen och i en del fall straffas man av sina egna med döden. Det innebär också stora svårigheter att få fram vittnesmål. Så länge vittnesmål saknas kommer ingen att kunna dömas för dessa brott.
Stig Edqvist, reservofficer och polis vid Rikskriminalpolisen visste mycket om detta. Han startade 1995 det första teamet i världshistorien att utreda våldtäkter som vapen i krig. De värsta grymheter som tänkas kan berättades för det nedresta teamet. Många av utredarna bröt ihop när de hört de grymma historierna och fick bytas ut. Tänk er då att vara en av dessa kvinnor som är själva offret. Och måste leva vidare med skam, utfrysning och ibland svåra fysiska skador såväl som de psykiska. Det är dessa kvinnor och flickor som nu behöver vårt stöd och vår hjälp..
Sverige och svenska medborgare stöder på många olika sätt fredsprocesserna i olika konfliktområden. Men det saknas ett större grepp om de nödvändiga programmen för att stödja kvinnorna i att återupprätta deras liv. Det betyder också mycket för att återuppbygga själva landet.
Nu görs ansträngningar att engagera kvinnor i den fredsfrämjande och samhällsbyggande verksamheten på alla nivåer. En grundförutsättning för att lyckas återuppbygga det civila samhället är att även kvinnor är delaktiga i processen. Detta slås fast i FN:s resolution 1325.
Även om bilden är dyster får vi inte förtvivla utan måste gå till handling.
Sverige måste gå i bräschen i kampen mot mäns våld mot kvinnor på alla områden och i alla sammanhang. Det är vi skyldiga kvinnorna och flickorna.
Eva Flyborg
Helena Bargholtz
Riksdagsledamöter (FP)