Arne Loheman, hovrättsråd, var född i Stockholm den 16 december 1917 och avled 21 september 2010.
Arne Loheman var gift med Elisabeth, f. 1923. Tillsammans har de barnen Susanne, Jurgen och Peter.
Arne Loheman var under lång tid bosatt i Stocksund men flyttade senare till Svalnäs stallbacke när Djursholms golfbana.
Innan han utsågs till överförmyndare i Danderyd, en post som han upprätthöll under tretton år och där han var partipolitiskt obunden, hade han under fjorton år innehaft kommunala förtroendeuppdrag för folkpartiet.
Arne Loheman, som också tillhörde folkpartiets styrelse en kort period, var fullmäktigeledamot i Stocksunds köping från 1962, från 1971 andre vice ordförande i Danderyds kommunfullmäktige från 1971.
/ GA 1 okt 2010
Här en intervju 1995 av Ivar Aaasen.
Sammanläggning utan gnissel
- Jag började som politiker i Stocksunds köping, där jag satt i fullmäktige. Deltog i den sammanläggning som 1967 inlemmade Stocksund i det vidgade Djursholm. Den sammanläggningen avlöpte utan gnissel under ledning av sparbanksdirektören Hugo Caneman, Stocksunds starke man, och Mr Djursholm - "assuransdirektören" Henning von Arbin.
Hugo Caneman blev ordförande i det nya stadsfullmaktige, som valdes på hösten 1966. Högern, d v s nuvarande moderaterna, fick 21 av 35 platser i Djursholms stadsfullmaktige. Mitt parti, folkpartiet, fick 7 platser, centerpartiet 1 och socialdemokraterna 6 platser.
Jag deltog också i den större kommunsammanslagningen, den mellan Danderyd och Djursholm 1970-1971. sammanläggningen förbereddes under hela 1970 och trädde i kraft den 1 januari 197 1.
Om processen 1967 gick mycket smidigt - det handlade ju om två synnerligen
likartade villaområden - så minns jag faktiskt inte så stora problem nästa gång heller. I båda fallen var det mest en fråga om att lösa detaljärenden - och om små kulturskillnader.
Så till exempel hade man i Stocksunds köping ansett att förtroendemannarollen var ett hedersuppdrag som inte skulle arvoderas. Det var frågan om ideellt arbete, helt enkelt. I Djursholm fick politikerna 35 kr per sammanträde. Inga stora belopp, men tankegångarna var helt nya for oss. De allra flesta accepterade dock att ta emot penningersättning for sitt arbete.
En annan skillnad den gången var att vägarna i Stocksund av åtminstone
Stocksundsborna upplevdes som betydligt bättre sandade vintertid. När man passerade den gamla kommungränsen mot Djursholm, då blev det halt. Trots kommunreformerna kan det nog skilja lite på den punkten runt om i Danderyd än i dag . . .
Västeråsmöte löste det mesta
- Sammanläggningsdelegerade, som bestod av fullmäktigeledamöter från Danderyd och Djursholm, arbetade under 1970 med riktlinjerna for den nya kommunala verksamheten. Sekreterare var Åke Karen, Danderyds nuvarande kommundirektör.
Jag ingick dessutom i den organisationskommitté, som under ledning av Henning von Arbin skulle utreda "den framtida nämnd- och förvaltningsorganisationen i en genom sammanläggning av Djursholms stad och Danderyds köping nybildad kommun".
Erinrar mig att vi satt två dagar i Västerås på något som gott kan kallas for huvudsammanträdet. Efter den duvningen var det mesta ganska klart, nämnder, kommunstyrelse etc.
Jag satt en kort tid efter sammanläggningen som suppleant i den nya kommunstyrelsen. Jag var också vice ordförande i bolagsstyrelsen for Djursholms AB fram till senhösten 1971, arbetade tillsammans med den duglige Hans Akerblad i stiftelsen Stockholms skärgård m m.
Allframtidsavtalet av år 1908
- 1971 deltog kommunstyrelsens ordförande, Lars Danarö, och jag i överläggningar med landstinget och Statens järnvägar, SJ, om en föreslagen nedläggning av Roslagsbanan.
Jag insåg ganska snabbt att SJ var ute i ogjort väder, eftersom det existerade något som kallades "Ailfiamtidsavtalet" av år 1908 mellan Djursholms AB och Stockholm-Rimbo järnvägs AB.
SJ hävdade att Allfiamtidsavtalet hade upphört att gälla och i detta ärende utsågs alltså Lars Danarö och jag att som en första åtgärd träffa landstingets delegation, som handhade förhandlingarna med Statens järnvägar. Slutet blev att Roslagsbanan fick vara kvar och i dag, 1995, är det knappast någon som önskar en nedläggning. Det är väl snarare en utbyggnad och förbättring av trafiken som ligger i tiden.
Utan politisk beteckning
- Vid denna tid, 1971, kände jag av flera skäl, även rent personliga, att jag ville upphöra med arbetet som politiker. Jag var i första hand jurist - hovrättsråd vid Svea hovrätt - och såg det önskvärt att stå fri från det politiska. Så skedde, men det blev ganska snart frågan om en sorts comeback, då under beteckningen "opolitisk".
Den nya storkommunen skulle inrätta en överförmyndarnämnd. Man hade tidigare haft enskilda överförmyndare i Djursholm, Stocksund och Danderyd, men nu skulle allt samlas under en hatt.
Jag erbjöds uppdraget som ordförande i överförmyndarnämnden och accepterade, under förutsättning att jag fick stå under beteckningen "opolitisk".
Det var moderaterna som hade frågat och jag fann det därför lämpligt att
ej gå ur folkpartiet, som jag tillhört under alla år, dock ej nu längre. Hade jag i den vevan lämnat partiet, kunde andra fått för sig att jag var på väg över till moderaterna, vilket var fullkomligt felaktigt. Som folkpartist var jag dock helt passiv, jag fungerade som jurist och civilperson i detta sammanhang.
Det blev totalt tretton år som ordförande i överförmyndarnamnden och det får nog anses ha varit min största kommunala insats under åren. Nämnden kan ses som en domstol i första instans. Den bestämmer över omyndigas och andras väl och ve och ekonomiska förhållanden och det kan många gånger vara en grannlaga uppgift att avgöra hur detta bäst skall gå till.
Jag fann det både intressant och meningsfullt, men inte alltid lätt. Min bakgrund som jurist var dock till god hjälp.
" Slottsdeputerade"
- Ett annat, betydligt lättsammare uppdrag, var att tillsammans med Henning von Arbin och socialdemokraten, radioredaktören m m Sven Jerstedt ingå i det som lite skämtsamt kallades för "Slottsdeputerade".
Enligt ett fullmäktigebeslut den 11 december 1972 fick vi tre, som utgjorde fullmäktiges presidium, ansvaret för slottets statsvåning.
Vi tog hjälp av Stig Fogelmarck, intendent vid Husgerådskammaren på Stockholms slott, för att på bästa sätt genomföra en renovering av Djursholms slott. Slottet har ju byggts om och renoverats många gånger, men numera sker inga våldsamma förändringar.
För att återgå till huvudfrågan, kan det sägas att det fanns en viss skepsis på Djursholmssidan efter samgåendet 1971. Man var rädda för Danderyd och dess höghusbebyggelse, radda for att villasamhällets intressen och karaktär skulle sopas undan.
På båda sidorna fanns det grupphusbebyggelse och på båda sidorna fastställdes regler som gynnade de egna invånarna vid fördelningen av bostäder. Ironiskt nog kom jag själv att köpa ett radhus i det område som kallas for Svalnäs stallbacke i Djursholm.
Som Stocksundsbo hade jag egentligen inte ratt till det, men husen gick inte att sälja, så kommunen satte sig över de regler som gynnade Djursholmsboende, vilka kunde stalla lägenheter till förfogande.
Djursholm förlorade maktmassigt
- Vad Danderydsfolket tyckte, vet jag ärligt talat inte så mycket om. Rent allmänt ansåg nog Stocksundsbor och Danderydsbor att djursholmarna var lite fisförnäma, när de sa "på Djursholm" och sånt där.
Möjligen kände man i Danderyd en viss triumf över att lägga under sig Djursholm. Det blev nämligen så att Djursholm rent maktmassigt kom att ligga under, man förlorade en del vid sammanläggningen och detta muttrades det om bland djursholmarna.
Det ar naturligtvis ett långt och hårt arbete att smälta samman två kommuner, men det har trots allt gått märkvärdigt bra, rent praktiskt.
Redan tidigare samarbetade man i Danderyds och Stocksunds läroverksförbund
beträffande Mörby gymnasium. På 1970-talet byggdes Danderyds nya gymnasium som fick en bra utformning, i mitt tycke. Det blev gott om plats for idrottsaktiviteter och hela anläggningen fick något av "campus" över sig, i enlighet med de nya tankegångarna.
Gymnasiet ligger visserligen långt norrut i kommunen, men i gengäld fick man stora ytor. En faktor som påverkade planeringen var säkerligen föreställningen att bostadsområdet Danderydsberg skulle byggas i Rinkeby.
Till sist:
Nar jag vid min avgång 1989 fick mottaga kommunens hedersbuckla från Ateljé Borgila efter 27 år som förtroendeman, så menar jag att det forst och främst ar åren i Överförmyndarnämnden som kan ha gjort mig förtjänt av den gåvan!