6 juni 2005: Fråga till Gunnar Oom (m)

Stocksund den 6 juni 2005

Till
Kommunfullmäktige i Danderyd

Anhållan om att till
Kommunstyrelsens ordförande
få framställa interpellation hur intäkter även framdeles kan säkras från privatpersoner och företag i fri konkurrens till starkt konkurrensutsatta
verksamheter i vår vackra kommun

Under många år diskuterades i kommunen vad som skulle ske med området. Utredningar och tävlingar genomfördes. Förslag väcktes om allt från rivning av Cedergrenska tornet och bostadshuset Skogshyddan till mer fantasifulla projekt utan realistisk möjlighet att förverkliga.

Byggnaderna, särskilt Skogshyddan, förföll. Fastighetsunderhållet gränsade till det imaginära. Cedergrenska tornet förvandlas till något av ett spökslott. Området förblev obebott, förstöringen därefter.

I början av 1990-talet tog ett antal intresserade danderydsbor och mängder av även i andra kommuner bosatta personer initiativ till färdigställandet av Cedergrenska tornet. Det skedde i samband med att intresset för att åstadkomma något med tornet väckts av två fristående arkitektstuderande, uppmuntrade av dåvarande planarkitekten i kommunen Gunilla Wästlund.

Många tusen personer kom att under 1992-1994 – fram till byggstarten 21 april 1994, efter den då tillfälliga 86-åriga byggpausen – besöka tornet, i samma skick som det lämnats 1908 av jägmästare Cedergren.

Tornet väckte ett enormt intresse och blev, utöver vad det redan varit genom sin säregna exteriör, en symbol för Danderyds kommun:

Här lämnas ingen kulturbyggnad åt sitt öde.

Till dem som engagerade sig för Cedergrenska tornets färdigställande tillhör många ännu i dag de folkvalda i Danderyds fullmäktige.

Den 21 april 1996 kunde det av, på 100-årsdagen efter byggstarten 1896, jägmästare Alfred Gotthard Nestor Cedergren (1849-1921) planerade tornet, invigas.

Det skedde sedan Danderyds kommunstyrelse engagerat sig i färdigställandet, många av dess ledamöter personligen, De frivilliga insatserna var omfattande. Inte minst viktig var den insamlingsverksamhet som genomförde och torde ha inbringat mer privata pengar än något annat projekt i vår kommuns historia.

Såväl Föreningen Cedergrenska Tornets Vänner, nedlagd 1996, som den kommunalt ledda Stiftelsen för Cedergrenska tornets färdigställande, dito, samlade, var för sig, in stora belopp. Visningsverksamheten i föreningens regi genererade betydande summor som i sinom tid på skilda sätt investerades i Cedergrenska tornet. Detsamma gällde den "tegelstensförsäljning" som stiftelsen genomförde.

I slutändan kunde bland annat icke obetydlig utrustning i tornet bekostas på detta sätt, också via flera betydande donationer; således har trappbelysning, riddarsalsspisen, annan fast inredning och en rad ting som en gång tidigare – åtminstone från tidigt 1900-tal till 1976 då samlingar skingrades vid en auktion anordnad av dåvarande ägaren Nordiska museet – haft sin hemvist i Cedergrenska tornet, bekostats av helt privat insamlade medel.

Under 2004 kunde Hembygdsföreningen Sällskapet Amorina genom en ny donation återföra jägmästarens jägmästareutrustning – såväl uniform som värja - till tornet, detta efter att ha befunnit sig på avvägar under mer än 50 år.

(Riksdagsman Björn Hamilton, tidigare kommunstyrelsen ordförande (m) i Danderyd, bekostade personligen 2004 uppsättningen av jägmästarens uniform på en nyinköpt docka i naturlig storlek.)

Klart största bidragsgivare till projektets färdigställande på 1990-talet var dock Länsarbetsnämnden i Stockholms län. Mot bakgrund av den då mycket svåra arbetslösheten inom byggsektorn då, ställde länsarbetsnämnden kvalificerad arbetskraft till förfogande för belopp som uppgick till tvåsiffriga tal i miljoner kronor räknat.

Detta statliga bidrag torde, än i dag, vara det största extra bidrag som kommit Danderyds skattebetalare till del, skattebetalare vana vid att alltid annars pungslås på statliga och andra utjämningsskatter av skilda slag.

I ett officiellt brev till en enskild person i vår kommun skriver (28 april 2005) Kommunstyrelsens ordförande att "när det sedan gäller prioriteringen mellan att rusta upp en nedsliten skola för våra barn och en lokal för extern festvåningsverksamhet för vuxna torde väl valet vara lika lätt, särskilt för Dig som gammal skolmänniska".

Kommunstyrelsens ordförande syftar här direkt på Cedergrenska tornet.

I dessa ord reduceras denna den allra mest tydliga yttre synliga symbolen för vår kommun i Kommunstyrelsens ordförandes vokabulär till "en lokal för extern festvåningsverksamhet för vuxna".

Så skulle jag aldrig ens ha kommit på tanken att uttrycka mig.

Alla som en gång varit engagerade för denna byggnad som mer än de flesta har symboliskt värde – det med än fler skattemiljoner renoverade Djursholmsslottet får ursäkta, likaså Eneby gård – har skäl att förundra sig över den kultur-, byggnads- och uppseendeväckande ohistoriska syn som uttrycks i orden från kommunstyrelsens ordförande: "extern festvåningsverksamhet för vuxna".

Är också Stockholms Stadshus Blå Hallen möjligen detsamma?

"Extern festvåningsverksamhet för vuxna" – inklusive Nobelbanketten?

Hur många skolor får människor att fantisera, drömma, glädjas, fröjdas och känna stolthet? Att ställa dessa ting mot varandra är att reducera det allmänna till något av en räknemaskin: Allt som kostar bör tas bort, kultur och miljö har ingen gemensam plats, glädje och stolthet, dessa likt kärlek så svårmätbara ting, tillmäts intet värde.

Jag tar mig gentemot denna förtorkade attityd vad gemensamt ansvar är friheten att tycka att den tidigare kommunledningen var klok att se till att Danderyds invånare fick en byggnad att kunna peka ut "som vår", belägen i ett parkområde som är om inte unikt med sitt arboretum så dock något utöver det vanliga.

Investeringar kostar men ger också, rätt utformade, avkastning, inte alltid i ekonomiskt mätbara termer men i människors sinnen.

Danderyd ska vara en kommun där människor känner glädje och stolthet att bo i.

Cedergrenska tornet är vår kommuns mest kända byggnad, symbolen för att man kommer till Danderyd. Det känns mycket, mycket tråkigt att behöva notera att denna fascinerande byggnad, med sin engagerande och folkliga tillkomst, nu tycks betraktas av Kommunstyrelsens ordförande som blott en festvåningslokal för vuxna, en bland många andra som förvisso finns.

Denna syn gör mig, för att inte dölja någon nyans, indignerad och upprörd:
- Skall byggnaden åter få förfalla?
- Skall den rent av säljas?
- Bli skollokal?
- Kontor?
- Allt för snöd vinnings skull?

Låt mig därför fortsätta med den kommersiella delen av synen på Cedergrenska, eftersom ordvalet från Kommunstyrelsens ordförande – tycks det mig – inrymmer förakt för en så hårt konkurrensutsatt verksamhet som festvåningsverksamhet, för att nu använda detta begrepp som jag i grunden anser extremt missvisande för verksamheten där.

Enligt min mening har det företag, som i öppen konkurrens fått förtroendet att vara entreprenör i Cedergrenska tornet, genererat mycket viktiga närings- och skatteintäkter till Danderyds kommun men genom beskattningssystemets utformning därutöver till regionen. Att lyckas med detta, var en av de viktiga förutsättningarna för att alls komma ifråga som entreprenör.

Varenda intäktskrona är vunnen från privatpersoner och företag i en hårt konkurrensutsatt bransch.

Den företagare som haft hand om verksamheten, enligt kontrakt från tidiga 1996 med Danderyds kommun, har visat sig väl fylla de önskemål som fanns anledning att hoppas på skulle kunna uppnås vid då starten, för snart tio år sedan.

Det är viktigt att minnas att dessa branschintäkter inte emanerar från någon offentlig kassa. Det finns förvisso många goda entreprenörer i vår kommun – och fler behövs – men det är klart att det är en oerhörd skillnad på att vinna sina intäkter i öppen konkurrens eller få dem som till exempel elevpengar från skattebetalarna enligt ett i förväg fastställt ersättningssystem.

I Danderyd har många entreprenörer framgångsrikt etablerat sig på skolområdet för att på ett effektivt och attraktivt sätt ta hand om eleversättningar från vår och andra kommuner. Det skall vi vara glada och stolta över, låt vara att konkurrensneutralitet – enligt min mening – inte alltid varit kommunens rättesnöre i dessa fall.

Men det räcker inte med företag som på ett framgångsrikt sätt finansieras av skattebetalarnas välreglerade ersättningssystem: vi måste ha entreprenörer som skapar mervärden från andra källor än de offentliga kassorna.

Här är företag, i Cedergrenska och på andra platser i vår kommun, otroligt viktiga delar av ett fungerande näringsliv. Vi som har givits förtroendet av väljarna att se till att dessa privata företag - med målet att tillfredsställa privata kunders efterfrågan och företags behov att få intäkter – har att verka för ett företagsklimat som är det allra bästa.

Så är numera uppenbart inte fallet i Danderyd.

Inte bara de, i bästa fall motsägelsefulla, rykten som förekommer om bristen från kommunalt håll på förståelse för att säkra den i dubbel mening goda näringsverksamheten i Cedergrenska tornet tillhör det oroande, utan också det förhållandet att Danderyds kommun faller i Svenskt Näringslivs rankning av kommunernas företagsvänlighet.

Visserligen ligger kommunen fortfarande bland landets främsta, men flera kringliggande, m/fp-styrda kommuner, har nu passerat Danderyd – det kan vara tillfälligheter men det kan också vara som så att Danderyds attraktionskraft och rykte som företagsvänlig kommun håller på att naggas i kanten.

Att Kommunstyrelsens ordförande tycks ointresserad av detta förhållande är minst sagt oroande. Inga åtgärder har vidtagits eller aviserats.

Och det blir inte bättre av att Kommunstyrelsens ordförande uttrycker sig nedsättande kring verksamheter som är extremt konkurrensutsatta och, även i handling, gynnar företagsverksamhet som baserar sig på omhändertagande av kommunala medel.

Gunnar Andrén
kommunfullmäktig (fp)