Folkpartiet slår vakt om en levande skärgård
Månadsbrev november 2005
När jag skriver dessa rader är det första söndagen i advent. Det är grådisigt och fuktigt i luften. Marken är fläckvis täckt med ett tunt, hårt och vitt lager av det snöblandade regn som föll för ett par dagar sedan. Det fryser på framåt kvällarna och det är uppenbart att det är dags för vinterdäcken. I ett avseende är det nyår redan. Första advent är nämligen kyrkoårets första söndag. Det gamla kyrkoåret slutade med domssöndagen för en vecka sedan med svärdet och liljan som symboler för slutlig rättvisa.
I ett helt annat, och mera världsligt, avseende närmar vi oss rättvisans stund. På valdagen om drygt nio månader får de politiska partierna sin dom av väljarna. De kommande fyra årens politiska makthavare skall få sina mandat. I de senaste opinionsmätningarna har på riksplanet den borgerliga alliansens försprång stadigt krympt för att i Temos novembermätning vara knappt en procent. Detta innebär att varje mått och steg som tas inför valet kan bli avgörande. För Folkpartiets del finns det uppenbart ett utrymme att kliva framåt om vi skall komma i nivå med valresultatet från år 2002. Det gäller att fortsätta och intensifiera det politiska vardagsarbetet på alla nivåer. Vi drar självfallet vårt strå till stacken här i Haninge.
Detta månadsbrev blir starkt präglat av att Haninge är en skärgårdskommun. Det är vi förstås året runt och inte bara på sommaren. Jag vill därför ta upp en rejäl strandskyddsdiskussion och frågan om Dalarös utveckling.
Nytt strandskydd?
Strandskyddet är till för att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet. Strandskyddet innebär att det är förbjudet att genomföra en rad åtgärder inom den strandskyddade zonen. Den sträcker sig vanligtvis 100 meter från såväl land- som vattensidan av strandkanten vid kuster, sjöar och vattendrag. Den generellt gällande 100-meterszonen kan av länsstyrelsen utvidgas upp till 300 m om det behövs för att tillgodose strandskyddets syfte. Hela kuststräckan omfattas av det generella strandskyddet, men även alla sjöar och vattendrag. Strandskyddsbestämmelserna gäller lika i hela landet, oavsett hur tät- eller glesbebyggt området är, hur gott det är om sjöar och vattendrag eller vilka naturtyper, biotoper eller arter som finns i området.
Regeringskansliet har nu utarbetat ett nytt förslag till strandskyddsbestämmelser. Förslaget innebär för skärgården i Stockholms län i huvudsak skärpningar av strandskyddet eftersom våra kommuner ligger i en tätbefolkad region med ett högt bebyggelsetryck. Det är enligt min uppfattning inte acceptabelt att strandskyddsbestämmelserna i praktiken skärps i hela Stockholmsregionen, medan samma bestämmelser blir mera flexibla i övriga landet.
Jag anser att fria stränder har ett stort allmänt intresse, men också att det är viktigt att kunna skapa attraktiva och lättillgängliga boende- och rekreationsmiljöer. En levande skärgård är ett allmänt intresse som också tjänar friluftslivets och turismens intresse. En förutsättning för en levande skärgård är att det finns en bofast skärgårdsbefolkning som har möjligheter till utkomst och utveckling. Strandskyddets bestämmelser måste därför utformas på ett sådant sätt att en fortsatt utveckling av en levande skärgård möjliggörs.
Detta kräver ett flexibelt och differentierat synsätt som inte bara har sin grund i geografin. Man måste också ta hänsyn till behoven hos såväl skärgårdsbefolkningen som inom turismen och friluftslivet. I våra skärgårdskommuner finns en omfattande småskalig näringsverksamhet av stor betydelse för livet i skärgården. Den bofasta befolkningen, de fritidsboende och det rörliga friluftslivet har alla behov av dessa näringar och deras ibland strandnära etableringar. En sådan viktig lokal utveckling får inte motverkas av strandskyddet.
Därför har jag tagit initiativ till ett gemensamt utspel från Stockholms läns alla skärgårdskommuner: från Norrtälje i norr till Nynäshamn i söder. Samtliga kommunalråd i dessa kommuner har i en gemensam debattartikel, som publicerats i åtskilliga tidningar, uttalat sig för ett starkt men verklighetsanpassat strandskydd. Vi anser till exempel att kommunerna självfallet måste få fortsätta att tillämpa strandskyddet genom sin dispensprövning. Ett sådant lokalt inflytande innebär att det kan skapas en bra balans mellan de lokala och regionala intressena. Kommunernas beslutsfattare har en bättre lokal kännedom och en större närhet till såväl invånarna som besökarna. Vi anser inte heller att länsstyrelsen skall få återinföra strandskydd i äldre detaljplaner och områdesbestämmelser. Det skulle skapa nya osäkerheter och konflikter.
Samtidigt understryker vi att vi inser vikten av att slå vakt om ett väl fungerande skydd av våra stränder. Det behövs för att värna såväl den biologiska mångfalden som allmänhetens tillgång till stränderna. Det är därför en nationell och lokal angelägenhet att vi i skärgårdskommunerna både kan utveckla en levande skärgård och ha tillgång till fria stränder.
Har Dalarö någon framtid?
Frågan om hur Dalarö skall utvecklas har på olika sätt kommit i fokus under de senaste åren. Dalarö samhälle har genomgått en dramatisk förändring under de senaste 20 åren. Det har skett en stark förtätning av bebyggelsen och en omfattande inflyttning. Detta har lett till ett starkt ökat tryck på barnomsorg och skola. Därutöver finns ett ökande behov av äldreboenden. Mot denna bakgrund har skolan byggts ut kraftigt. Äldreboendet Malmgården har också förnyats och byggts till. Just nu uppförs också en ny idrottshall för både skolans och föreningslivets behov.
Samtidigt kvarstår det säsongsmässiga trycket från en stadigt ökande turism. Dalarö är en viktig basort i den södra delen av skärgården. På Dalarö finns historiska och kulturella värden. Här finns också en ökande kommers i butiker och bodar samt ett rikt socialt liv som frodas på gator och torg och på restauranger och serveringar. Allt detta leder till omfattande trafik-, parkerings- och miljöproblem, särskilt under sommarsäsongen.
Det finns därför en rad olika frågor som fortfarande söker sin lösning. En sådan fråga är utvecklingen av Dalarö hamn (Hotellbryggan). Här kan man diskutera om bilfärjetrafiken till och från Ornö för all framtid måste dras genom hela samhället. Man kan också diskutera om ”Dalarös ansikte mot vattnet” används på ett bra sätt. En annan fråga är hur de kulturella värdena i samhället vårdas, till exempel Tullhusets framtid. En tredje fråga är förstås om man i en framtid skulle kunna begränsa bilismen i samhället, utan att vare sig tillgänglighet eller vardagsfunktioner påverkas alltför negativt. En fjärde fråga är om det finns utrymme för några fler bostadslägenheter i samhället; då främst för ungdomar och äldre som vill bo kvar på Dalarö.
Enligt min uppfattning kräver alla dessa frågor att alla berörda samhällsaktörer (kommunen, landstinget och staten), tillsammans med de boende och föreningslivet, gemensamt diskuterar och tar fram ett utvecklingsprogram för Dalarö samhälle. När nu Vendelsö och Jordbro inom kort får ”sina” utvecklingsprogram så anser jag att det är dags att starta motsvarande arbete på Dalarö. Jag hoppas att beslut om detta skulle kunna tas under våren 2006.