Återupprätta politiken

Jag skriver mitt månadsbrev mitt i allhelgonahelgen. Allhelgonahelgen blandas ofta samman med Halloween, som har kommit till Sverige under senare år. De båda helgerna har vissa beröringspunkter, men det handlar inte alls om samma sak. 

Allhelgonahelgen firas på den lördag och söndag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november. Alla helgons dag har traditioner sedan 800-talet och firades först till minne av den kristna kyrkans helgon. Dagen därefter, Alla själars dag, är en dag som började firas på 1100-talet till minne av de döda. Man skulle minnas sina nära och kära som gått bort och som väntar på återuppståndelsen på kyrkogården. Dessa dagar borde alltså stå för ljus, kärlek, värme och att minnas sina kära bortgångna.  

Tyvärr har hela helgen blivit något av en spökhelg med det kommersiella halloweenfirandet, som alltmer har tagit över och som står för döden, det onda, våld och skräck. Halloweenfirandet har utvecklats i USA till en riktig köpyra med häx- och skelettdräkter, pumpor och godis och allsköns krimskrams. I Sverige introducerades firandet på 1990-talet. 

Detta är kanske en av många oundvikliga följder av kommersialism, det allt snabbare tempot i samhället och det allt mera frenetiska sökandet efter sensationer och intensiva upplevelser. Vi ser det på åtskilliga sätt i vår vardag. Det som förr i tiden var skrämmande, sensationellt eller enastående är i dag närmast att betrakta som banaliteter. Det verkar krävas mer av allt i en känsla eller upplevelse för att den inte skall kvävas av en gäspning. Ibland kan jag undra var det hela skall sluta – om det nu finns något slut.  

Är politik = avkoppling?

Tyvärr ser vi alltmer av denna trend också i politiken. Även politiken tenderar att alltmer färgas av jakten på sensationer, skandaler och sådant ”som sticker ut”. Detta verkar i sin tur leda till att det politiska arbetet mer och mer äger rum på samma sätt och på samma villkor som reality-TV. Det politiska spelet blir viktigare än det politiska innehållet. Personerna blir viktigare än budskapen. Politiken blir en avkoppling som man visserligen lever sig in i och följer varje vecka, men som också kan slås av och på. Den berör oss bara om och då vi själva vill. Då är steget inte långt till att verklighetsförfalskningen och förljugenheten blir en skenvärld som allt fler tyvärr kommer att betrakta som verklig och sann. I den världen finns bara svart och vitt, gott och ont. Inget finns däremellan. 

Jag vill påstå att vi politiker på olika sätt, medvetet eller omedvetet, bidrar i denna beklagliga utveckling. I stället för att ägna tid åt att förklara knepiga frågor väljer vi de snabba, enkla svaren. I stället för att bejaka att man kan se på ett problem från minst två håll och se minst två lika respektabla lösningar så väljer vi att peka på ”den enda rätta vägen”. I stället för att glädjas över den egna framgången väljer vi att glädjas över andras motgångar. I stället för att svälja den egna motgången så väljer vi att förklara bort den och hävda att det nog ändå handlar om en framgång. På så sätt undergrävs dag för dag förtroendet för det politiska arbetet och för politikerna. På så sätt blir vi politiker dag för dag en allt större del av problemet – entusiastiskt eller motvilligt, medvetet eller omedvetet.

Är delar = verkligheten?

Jag vill ge ett litet, men belysande, exempel från den lokala verkligheten. På en hemsida med tillhörande lydig blogg kom efter kyrkovalet helt nyligen följande trumpetstötar: ”Kyrkovalet - en framgång för X-partiet.” ”X-partiet” gjorde ett bra val i kyrkovalet och fick ett starkt stöd”. ”Organisatoriskt har vi gjort mer än tidigare och vi har bedrivit den mest omfattande valrörelsen i ett kyrkoval någonsin.” Litet längre ned läser man: ”I X-församlingen tappade vi något men på grund av valsystemet resulterar det i att vi tappar två mandat.” 

Hur ser då verkligheten ut kring just detta partis resultat i kyrkovalet i just denna församling. Jo, ”framgången” var att partiet förlorade 154 röster jämfört med kyrkovalet 2005 och hela 696 röster jämfört med kyrkovalet 2001. Det betyder att partiet i verkligheten har förlorat nästan halva den väljarkår man hade för åtta år sedan – eller för att vara mer exakt 43,9 procent – och cirka en sjundedel av den väljarkår man hade för fyra år sedan – eller för att vara mer exakt 14,8 procent. Detta ras har inträffat trots att partiet har gjort ”mer än tidigare” och att man bedrev ”den mest omfattande valrörelsen i ett kyrkoval någonsin”. Med sådana ”framgångar” är det förstås svårt att ha någon motgång. Partiet behöver sannolikt inga andra fiender än sig självt. 

Ja, men hur är det nu med det förhatliga valsystemet som gjorde att partiet ”på grund av valsystemet” tappade två mandat? För det första är det väl en fullständigt naturlig följd att man tappar mandat om man tappar väljare. Det är väl bara Vitrysslands och Nordkoreas ledare som inte anser att det finns några sådana samband. Har det berörda partiet då systematiskt missgynnats av ”valsystemet”? I 2005 års kyrkoval tappade partiet 542 röster (eller 34 procent av sina väljare från 2001 års val). I relativa tal (jämfört med hela väljarkåren) tappade partiet då hela 6,1 procent av väljarna, vilket rent matematiskt borde ha inneburit en mandatminskning med minst ett mandat. Det relativa väljarstödet då (år 2005) motsvarade 10,7 mandat. Ändå fick partiet behålla de 12 mandat man hade sedan 2001 års val. Av detta drar vi måhända slutsatsen att ”valsystemet”, dvs ytterst väljarna, både ger och tar. Jag har inte hittills hört att det berörda partiet har klagat på att man i fyra års tid har haft minst ett mandat mer i kyrkofullmäktige än vad man med X-partiets egen logik borde ha haft. När man, efter att ha förlorat ytterligare väljarstöd, tappar två mandat finns det tydligen någon inbyggd orättvisa i valsystemet. Jag tycker inte det och jag har därför svårt att ta partiets krokodiltårar på allvar. 

Är urval = den sanna bilden?

Jag tycker nog snarare att det hela är ett illa dolt försök att ge en falsk bild av verkligheten. Det kan möjligen förklaras (men inte ursäktas) av att man försöker ingjuta mod hos och trösta medlemmarna. Tanken bakom detta är i så fall att det visserligen gick dåligt, men det behöver ju bara de närmast invigda känna till. Utåt handlar det om stora framgångar och fina resultat. Den mänskliga mekanism som hos ledare och stora rörelser/partier ligger bakom en inbyggd oförmåga till självinsikt, självrannsakan och omprövning känns igen i ett historiskt perspektiv. Den leder ofelbart till förnekelse, bortförklaringar och i förlängningen en drivkraft som fokuserar på att till så många som möjligt så ofta som möjligt förmedla en i grunden falsk (men för ledaren/partiet sann) bild av verkligheten.   

Inte blir bilden skönare och vackrare av att den bild man förmedlar visserligen är sann, men att den inte är komplett och relevant. Om man blandar och ger och hanterar fakta, siffror och statistik på ett slarvigt sätt kan man ofta visa och till synes bevisa vad som helst för en mottagare som saknar helhetsbilden. Det man visar påverkar kunskapen hos en mottagare minst lika mycket som det man döljer. Om syftet är att både framhäva sig själv och smutskasta andra blir effekten dubbel. Just ett sådant syfte och en sådan framställning passar mycket väl in i den skenvärld som karakteriserar reality-TV.  

Jag vill ge ett lokalt exempel från verkligheten även på detta. Det gäller samma parti, samma kyrkoval och samma församling som det jag redan har beskrivit. På berörd hemsida utropas käckt och oförskräckt: ”X mest personkryssad. Y fick bara x röster.” Vad står då detta för? Jo, X fick 95 röster och Y 42 röster av totalt 2 121 avgivna. Det innebär att 1 984 väljare inte har kryssat X eller Y. Man skulle alltså kunna förmedla samma budskap genom att säga att ”mindre än 10 procent kryssade X eller Y”. Vilken slutsats drar vi av det i andra sammanhang? Hur slår det då om vi tittar på hur många som kryssade X av dem som faktiskt stoppade den valsedel som X toppar i valkuvertet? Vi får i princip samma budskap: av 890 röstande valde 95 stycken att kryssa X. Det innebär att 795 ”egna väljare” inte kryssade X. Har inte de väljarna också något att säga till om? Är det så att vi utan vidare skall svälja att 10 procent bestämmer över 90 procent? I så fall har vi lämnat en grundläggande demokratisk princip bakom oss på sophögen. Som jag redan har nämnt har ju detta som bekant förekommit i historien och det finns tyvärr runt om i världen exempel på detta synsätt även i vår tid. 

Är då X en bättre eller sämre person än Y? Är X och Y gemensamt bättre eller sämre än alla andra på valsedlarna? Jag menar att ett sådant ställningstagande rimligen måste grundas på någonting annat än de nyss presenterade personkryssresultaten. Dessa innebar de facto att X och Y blev två av de fem personvalda i församlingen till kyrkofullmäktige. Det är givetvis hedersamt för båda, men självberömmet bör dock av respekt för väljarna stanna vid just detta. 

Slå vakt om hela färgskalan

Jag är tillräckligt gammaldags för att tycka att det är dags att gemensamt göra vad vi kan för att sansa debatten och återställa ett vettigt förhållningssätt till sanning, hederlighet och ärlighet. Jag tycker också att det är viktigt att kunna föra ett politiskt samtal, där man kan vara hur oense som helst i sak, utan att detta nödvändigtvis måste ha kränkande eller förödmjukande inslag mellan personer. Det gäller som i så många andra sammanhang att kunna skilja på just sak och person. Jag inser att denna uppgift blir allt svårare om man accepterar att även politiken blir en del av underhållningsbranschen och avkopplingen till helgen. Jag tycker inte desto mindre att det är angeläget att vi politiker kämpar emot och att vi inte aktivt bidrar till detta genom att undervärdera och underskatta våra medmänniskor. Allt är inte svart eller vitt och heller inte gott eller ont. Det mesta i vår värld finns i skalan däremellan. Låt oss värna hela färgskalan. Det vinner alla på. Inte minst stärks i så fall respekten för politik och politiker, men även möjligheterna till samarbete och samverkan över partigränserna.

Tommy Lundin 
Kommunalråd och gruppledare (fp) 
E-post: tommy.lundin@haninge.se 
Tfn: 08-606 84 90