Mina reflexioner 4

Mina reflexioner nr 4

Från Ohlin till Westerberg - om folkpartiledare jag arbetat åt
10 november 2008

 

Socialliberalismen behövs.

Det anser de flesta av oss som i årtion­den varit engage­rade i Folkpartiet. Vi är övertygade om de liberala idéernas betydelse för ett gott samhälle. Vi an­ser att det går att förena stor personlig frihet med solidaritet och gemensamt ansvar. Det kallas socialliberalism. De idéerna behövs mer än nå­gon­sin och ett vitalt Folkparti behövs som deras bärare. Låt mig reflektera över våra socialliberala värderingar genom att berätta om alla de folkpartiledare jag mött och arbetat åt.
 

Bertil Ohlin

hade just avgått som partiledare, men fanns kvar i Riksdagen, när jag blev sekreterare i Folk­par­tiets riksdagskansli 1968. Min uppgift var att bland an­nat arbeta åt Ohlin, som jag några år tidigare haft som lä­ra­re i national­ekonomi på Han­dels­hög­skolan. Med den tidens mindre press på toppolitiker och sin stora arbets­kapacitet klarade han att förena profes­sur och partiledarskap.

 

Bertil Ohlin var en intellektuell som ansåg att sanningen segrar och trodde på de sakliga ar­gu­­ments övertygelseförmåga. Han gav sig sällan i diskussioner, eftersom han ansåg att evidensbaserade argument övertygar. Den inställningen är hedervärd, men inte alltid till fördel i politikens krassa värld. Det var nog den som gav honom ett oförtjänt rykte för tråkighet.
 
Till levnadssättet var Ohlin ganska an­språks­lös, en uppenbar klädelegans till trots. I likhet med sin världs­­­berömde vän, ekonomkollega och vetenskaplige konkurrent, John Maynard Keynes, ansåg han att man inte ska gö­ra sig eko­nomiskt beroende av politiska upp­­drag. Han levde därför på pro­fes­sors­­­lönen och lyckade aktieplaceringar och lät riks­dags­arvodet gå till partiarbetet.
 
Ohlins bok Fri eller Dirigerad Ekonomi, som Folkpartiets ungdomsförbund gav ut 1936, brukar betraktas som den svenska socialliberalismens främsta klassiker.
 

Sven Wedén

fick ett kort parti­ledar­skap. Han var personligen mycket sym­patisk. Nästan överdrivet samvetsöm i va­let av politiska argument och med vack­lande hälsa manglades han lätt ner av social­demokraterna i 1968 års valrörelse och avgick snart därefter.
 
Wedén var en av dessa liberaler som ock­så är stora anglofiler. Jag upplevde ho­nom som ungefär lika kunnig om engelsk po­litik som om svensk.
 

Gunnar Helén

var en utpräglad socialliberal. Som skolpolitiker hade han i samarbete med socialdemokraterna drivit fram enhetsskolan, föregångaren till da­gens grundskola. Helén var också en resul­tat­politiker, som genom sina uppgörelser med regeringen Palme kom att kallas sam­arbets­ingenjör. Väljarna straffade det sam­ar­betet, något Folkpartiet fortfarande inte glömt, men politiskt kände jag mig stå ganska nära Gunnar Helén.
 
På senare år träffade jag då och då den åld­rande Helén, bland annat i diskussions­säll­skapet Frisinnade Klubben. Han bru­kade uppma­na mig att återgå till poli­tiken, alltid med samma argument: de so­cial­libe­rala krafter­na i Folkpartiet behöver stärkas.
 
 

 

När Per Ahlmark

efter kort tid som folk­partiledare blev arbetsmarknadsmi­nister anställdes jag som politisk sak­kun­nig. Per har en stor politisk och po­lemisk be­­gåvning och är komp­ro­misslöst engage­rad i det han an­ser rätt. Han trivdes inte med regerings­ar­betets formella krav, drab­bades av en personlig tra­gedi och avgick efter kort tid för att sedan bli fri debattör.
 
Som initiativtagare och arrangör av Per Ahlmarks legendariska studiebesök i Olofström kan jag göra ett historiskt tillrättaläggande. Per sade aldrig Lycka Till. Han skulle aldrig säga något så obegåvat.
 

Ola Ullsten

blev långt tidigare än han själv och omgivningen trott, den nye folkpartiledaren och kort därefter ännu mer oväntat statsminister i den kortlivade folkpartiregering som följde på den första Fälldinregeringens fall. Ola var ett annan slags politiker än Per, med större förmåga att anpassa sin politik till det möjligas krav.
 
Själv uppfattar jag Ola som den taktiskt skick­ligaste av de partiledare jag lärt känna, men samtidigt styrd av klara socialliberala värderingar. Han hade också stort intresse och stort kunnande om internationella frågor. Det ledde efter avgången till prestigefyllda FN-uppdrag, något som han aldrig gjort reklam för i Sverige.
 
Möjligen förklaras denna för poli­ti­ker ovanliga diskretion av att han sedan länge bor i Canada. Sitt sommarhus på Gotland har han dock behållit och varje år träffar jag Ola på Folkpartiets kväll under Alme­­dals­veckan.
 

Bengt Westerberg

utmålades i början av partiledartiden som en ny­li­beral på partiets höger­kant. Vi som kände ho­nom trodde inte på sannings­halten i detta.
 
1985 års val blev en stor framgång för Folkpartiet och för Bengt personligen. ”Westerbergeffekten” gav honom en auk­toritet i partiet som ingen partiledare ef­ter Bertil Ohlin haft. Den använde han till att ut­forma en socialliberal politik, som un­­der re­geringsåren bland annat resul­te­ra­de i LSS och LASS, den senaste stora sociala reformen i vårt land, den som gav landets förstånds­han­di­kap­­pa­de radikalt förbättrade livsvillkor.
 
Bengt Westerberg lyckades alltså på åtminstone en punkt med det som Bertil Ohlin en gång angav som so­cial­liberalers kanske viktigaste uppgift: att upp­märksamma det glömda Sverige. Av par­tiledare jag känt är det dessutom bara Ohlin som upp­visat en för medarbetarna ännu mer skräck­in­jagande arbetskapacitet än Bengt.
 

Jag är stolt över

att ha lärt känna dessa personer och ha tillhört samma Folk­parti som de. Jag är också stolt över att hela mitt vuxna liv ha varit en del av den liberala tradition i vars namn aldrig någon förföljts eller satts i fängelse för sina åsikters skull, som står för en öppen värld och som värnar allas lika möjligheter till utbildning, arbete och personlig utveckling.
 
Sociallibera­lismens idé­mäs­­siga utma­ning i dag handlar om att under vår tids speciella förut­sättningar kunna utforma en politik som med huma­nism, värme och omtanke förenar per­sonlig frihet, tolerans och integritet med ge­men­samt ansvar för varandra och vår miljö.
  

Mina reflexioner skrivs från socialliberala utgångs­punkter och utan att nödvändigtvis vara partitrogna.

Jag återkommer med nya reflexioner, när jag tycker att jag har något att säga. Jag uppskattar kommentarer och synpunkter.
 
Jan-Erik Nyberg (fp)
1:e vice ordf Kommunfullmäktige, Sollentuna
Överförmyndare
070 384 28 39