Jag kallar mig kritisk Europa-entusiast. Med det menar jag att EU är ett fantastiskt projekt, men att mycket ändå behöver förändras.
När jag som 17-åring flyttade till Strasbourg blev det europeiska fredsprojektet väldigt påtagligt för mig. I min klass gick elever från ett 10-tal länder. Många kom direkt från kriget på Balkan och var präglade av sina erfarenheter. Jag förstod att EU behövs inte bara för att förhindra ett nytt krig mellan Tyskland och Frankrike, utan som demokratisk och ekonomisk garant för ett tryggt Europa.
Jag oroas av att allt färre röstar, särskilt i EU-valen. Inte ens var fjärde förstagångsväljare röstade 1999. Valdeltagandet 2004 och 2009 imponerade inte heller på någon. Av de svenskar som inte röstade, sa mer än två tredjedelar att de inte var tillräckligt insatta i vad valet handlade om. Att kalla det för ett misstroende är en underdrift.
För mig som tror på EU-idén är det helt nödvändigt att förtroendet stärks. EU ses av många som ett toppstyrt elitprojekt. Självklart måste EU byggas nerifrån. EU ska bara arbeta med frågor som vi löser bäst på EU-nivå, till exempel miljöutsläpp som inte stannar vid landsgränserna och grov brottslighet som inte respekterar några gränser. Allt annat ska skötas på nationell, regional eller lokal nivå. Som politiker kan jag bidra till att höja förtroendet genom att arbeta för ett bättre EU.
Varken ungdomar eller kvinnor har tillräckligt inflytande i Europapolitiken. Det finns mycket att göra för att stärka jämställdheten. Det behövs mer bett i EU:s arbete mot diskriminering och trafficking med kvinnor och barn. Utvidgningen ger oss nya chanser att sätta stopp för vår tids slaveri.
Mitt EU är ett EU som koncentrerar sig på de frågor som kräver samarbete, men inte självklart tar på sig mer och mer ansvar. Ett EU som motarbetar kvinnoförnedring och diskriminering, och samtidigt arbetar för säkerhet och personlig frihet, som prioriterar sund mat och en säker miljö. Ett EU som helt enkelt är meningsfullt och efterfrågat i Sverige.