Publicerad i Neo 2010-09-06.
När jag var tre år gjorde militären statskupp i Turkiet. Min far var politiskt aktiv och därför tvingades vi att fly till Sverige.
En vacker vårdag landade vi på Arlanda. Vi flyttade till en invandrartät förort i Stockholm. Mina föräldrar var djupt tacksamma för att Sverige tagit emot oss. Det är vi än idag. Men uppskattningen riktade sig reservationslöst mot Socialdemokraterna. Som invandrare har det varit lika svårt att skaka sig loss sossarna som att kliva ut ur sin egen skugga.
Under min uppväxt köpte jag snacket om att socialdemokratin var garanten för invandrarnas väl och ve.
Men vad var det då som var så bra? Med tiden började jag förstå att det inte var så enkelt. Skälet till att Socialdemokraterna var så populära var därför att vi aldrig träffade något annat parti. (Detta var inte Socialdemokraternas fel, ska tilläggas.)
Jag såg hur politiken bidrog till utanförskap. Arbetslösheten ökade. Socialbidragstagarna blev fler. Många misslyckades i skolan. Många lärde sig inte svenska språket. Hederskulturen bredde ut sig, vilket märktes inte minst på hur många tjejer som gifte sig när de var väldigt unga.
Hur kunde socialdemokraterna säga sig värna om invandrarna, när invandrarna lämnades utanför? Detta väckte mitt engagemang. Jag valde att bli medlem i Folkpartiet.
För mig handlar liberalismen om individens frihet. Tack vare stridbara liberalers outtröttliga kamp har många viktiga reformer genomförts som bidragit till ett mer jämlikt och jämställt Sverige. I mitt Sverige har kollektivet inga rättigheter.
Folkpartiet har utmanat den misslyckade politiken. Vi har förändrat mottagningssystemet för nyanlända, tydliggjort vikten av svenskkunskaper, sänkt trösklarna in på arbetsmarknaden och skärpt arbetet mot diskriminering. Vi har tagit fram en handlingsplan mot våld mot kvinnor, som också inkluderar hedersrelaterat våld. Kvinnojourerna har fått mer ekonomiskt. Ett forskningsprogram har inrättats kring orsakerna till våldet mot kvinnor.
Mycket av detta har mött kompakt motstånd från vänstern. Men jag vet att många där håller med oss, även om de inte vågar säga det högt. Man skriker inte i kyrkan, och man kliver inte in på fel sida i moskén om man är kvinna. Och i vänstern finns något som heter demokratisk centralism, vilket betyder att man får säga vad man vill bland sina egna, men sen håller man käften när man går ut på stan.
Men jag skriker gärna när det behövs, jag går in var jag vill och jag håller inte tyst. Det handlar om att våga ifrågasätta och ta ställning. Även när det blåser kallt. Jag ställer upp till omval i Stockholms Stad och står på plats sex på listan.