Forshaga-Ulleruds Lokalförening

Forshaga-Ulleruds lokalförening

Basen i Folkpartiet är partiets medlemmar. I vår förening är vi idag 37 medlemmar, vissa medlemmar är aktiva och vissa är medlemmar för att visa sin liberala övertygelse. Föreningen styrs av en styrelse som väljs vid årsmötet. Alla medlemmar är naturligtvis välkomna till årsmötet och kan där föreslå vilka som skall sitta i nästa års styrelse. På årsmötet väljs också vilka som skall representera vår förening vid Folkpartiets länsförbundsårsmöte.

Styrelsen har regelbundna möten, ca sju stycken per år. På dessa möten diskuteras och beslutas om hur vi skall agera i politiska frågor. I stora genomgripande frågor kallar styrelsen till medlemsmöte för att medlemmarna skall få möjlighet att föra fram sina åsikter. Styrelsen diskuterar också vilka aktiviteter som skall genomföras för att vi skall nå ut med vårt liberala budskap.

Lite historia om vår förening

Minnesanteckningar rörande Folkpartiet i gamla Ulleruds kommun och efter 1974 Forshaga kommun

Gjorda utan underlag i form av protokoll av Ingemar Gynnemo 2004-01-09.

Vid mitten av 1950-talet hade jag varit med om att starta en lokalavdelning av Folkpartiet i Seglora utanför Borås.

1958 flyttade vår familj till Deje i Ulleruds kommun. Där hade Nils Lindström just övertagit ordförandeklubban efter Gunnar Wiklund, som blivit osams med partikamraterna och lämnat fp och gått över till socialdemokraterna. Jag tror att det var i efterdyningarna till beslutet i riksdagen om ATP-systemet, som gått igenom bara för att en folkpartistisk riksdagsman från Göteborg, Ture Königson, röstat med vänstern i denna speciella fråga. Wiklund ansåg att folkpartiet i övrigt "hängt i högerns korumpa" och ville därför lämna partiet.

Tyvärr dröjde det inte så länge förrän Lindström flyttade från Mölnbacka till Filipstad och då blev jag övertalad att ta hand om ordförandeklubban.

På den tiden hade socialdemokraterna ensamma över 60% av rösterna och det kändes inte särskilt meningsfullt att komma med förslag från ett borgerligt parti.

Vid valet 1962 kom jag med i fullmäktige tillsammans med distriktssköterskan Elsa Nilsson, Deje, och skogvaktaren Georg Elfstrand från Olsäter. Jag skrev upp valresultatet vid ett besök i vallokalen och har de här talen: (alltså bara preliminära)

Egentligen var det bara på årsmötena som vi träffade medlemmarna, Vi kunde vara 15 -20 personer då för att lyssna till den från Karlstad utsände ombudsmannen och omvälja styrelsen. Anders W. Axelsson var ombudsman och han försökte elda på oss. Några av de då aktiva medlemmarna försöker jag minnas: Tage och Siw Carlsson från Mölnbacka, Jonas Hemmingsson från Övre Ullerud, och från Deje Carl-Axel Lindberg, då pensionerad folkskollärare, brukstjänstemannen Sven Skotte och några till.

Vi for förstås till länsförbundets möte varje år. Jag minns en gång när Manne Ståhl var ordförande, ganska skarp och välformulerad, att en mycket ung man från övre Klarälvdalen gjorde en strålande plädering för att partiet borde ta med fler ungdomar på listan. Han hette Hans Bergström och han talade för sin kamrat Billy Olsson från Kil.

En dag när jag kom hem från skolan satt Gunnar Olsson, kommunalråd i Kil, i vårt kök. Hans ärende var att få oss i Deje mer aktiva i politiken. Jag försökte förklara att vi gjorde väl så gott vi kunde. 1966 (tror jag) skrev jag en motion till fullmäktige om att kommunen borde anlägga en campingplats mellan Visten och Skivtjärn. Den avslogs förstås, men efter mötet kom dåvarande mäktige kommunalrådsordföranden David Lindberg till mej och frågade varför jag inte begärt votering. Jag kanske hade uppfattat stämningen mer negativ än vad den var.

Lokalavdelningens verksamhet var förutom årsmötena att jobba inför valen. Jag undrar hur många gånger jag stått i Ivar Swernemos garage och klistrat affischer. Men Ivar var den som stod för det mesta arbetet med snickeri etc medan Lars Nygren och jag hjälpte till och var med och satte upp affischer.

Årsmötena hade vi för det mesta hemma hos någon medlem. Jag ser i en almanacka att 11 februari 1966 hade vi årsmöte hemma hos Sven Skotte.

Vid den tiden led vår avdelning ett svårt avbräck då ganska många medlemmar bytte parti till det då nya KDS.

I början av 70-talet diskuterades den kommande kommunsammanslagningen och jag kan gärna nu efteråt bekänna att jag försökte motarbeta förslaget.

Det blev ju Deje tätort som kom att förlora mest på detta. På den tiden var Ulleruds kommun större än Forshaga till såväl folkmängd som areal, men kommunförbundets statistiker tog fram siffror som visade att Ullerud skulle minska med 100 personer om året. Jag har fortfarande svårt att förstå att de socialdemokratiska makthavarna i Deje gav upp utan strid. Munkfors gav inte efter och där finns det fortfarande liv. Ett tag förde vi folkpartister i Deje samtal med folkpartister i Karlstad om att hellre gå upp i Karlstad än i Forshaga. Carl-Erik Carldén var försiktigt positiv, men vi kunde inte ens i vår avdelning enas i den frågan.

Så skedde då sammanslagningen 1974 och i samband därmed lade vi ner vår avdelning och gick samman i en lokalavdelning för hela kommunen. Därvid blev verksamheten livligare, särskilt beträffande studiecirklar som Inga Ström oförtröttligt organiserade. Över huvud taget blev vi väl mer aktiva när vi kom med i en större avdelning.

En stor fråga, där jag var aktiv, var platsen för den nya högstadieskolan. Eleverna från Ullerud skjutsades vid denna tid till Forshaga, men där hade skolan växt och man började diskutera en andra högstadieskola i Skived.

Jag skrev då en motion om att denna nya skola borde läggas i Deje. Sen gick jag med mitt papper till representanter för alla partier boende i Deje.

Jag började hos Karl Kvist, kommunist men skärpt och noggrann. Vi satt en lång stund och diskuterade formuleringar innan han skrev på. Sen skrev Sigurd Ullén på för Centern, Arve Opperud för Moderaterna och till slut gick jag till Enoc Andersson, som varit skolstyrelseordförande och en av de tongivande socialdemokraterna. Han skrev på utan minsta ändringsförslag. Så gick det till när det så småningom blev en högstadieskola i Deje.

Där kan jag väl sluta mina minnesanteckningar. Eller ska jag nämna den gången Inga Ström ringde från Ransäter, där landstingsvalkretsen hade nomineringsmöte, och bad mej ställa upp som första namn på folkpartiets andralista. Den var helt ofarlig, sa Inga, ty på den första listan stod Åke Nyberg från Hagfors, välkänd som tidningsreferent i hela Värmland. Och dessutom hade vårt parti aldrig haft någon ledamot från vår valkrets. Vad Inga inte visste var att just det valet slog Westerbergeffekten till så jag hamnade i landstinget en period, vilket jag nu efteråt är mycket glad åt. Jag blev bekant med så många mer eller mindre kända värmlänningar och arbetet i landstinget var ofta stimulerande. Jag hamnade i landstingets utbildningsnämnd, där Margot Wallström var ordförande, och jag lärde mig uppskatta hennes sätt att leda arbetet där. Ännu längre tid satt jag i länsrätten som nämndeman för folkpartiet.

Kanske ändock den roligaste tiden var perioden då vi borgerliga tog makten i Forshaga kommun. Det svåraste var att vi måste samarbeta med två nya partier som kommit in i fullmäktige: Kristdemokraterna och Ny Demokrati. Jag var mest oroad av att vi var så beroende av nydemokraterna, men det visade sig att det största problemet blev kds-arna, som ofta hade svårt att kompromissa.

Ser man tillbaka och frågar sig om allt sammanträdande och all tid som lagts ner på läsning av olika ärenden i kommun eller landsting - om allt detta varit värt mödorna, ja, då beror nog svaret på hur man uppfattat frågan. För den enskilde politikern kan det ha varit stimulerande att i någon mån ha befunnit sig i kretsen av beslutsfattare och kanske fått göra sin röst hörd. Men det är svårt att hitta någon avgörande punkt där ens röst betytt något väsentligt för samhällsutvecklingen. Politikerrollen är framför allt ett deltagande i ett lagarbete där samspelet med tjänstemännen är av största betydelse.