Publicerad i ÖA 4 februari 2010
I slutet av 90-talet deltog 100 politiker och tjänstemän från hela landet i ett projekt som kallades ”Med sikte på framtiden”. Vi skulle ta sikte på år 2015, identifiera trender i samhället och i omvärlden. Vi arbetade med scenarier, dvs. framtidhistorier om en ännu inte upplevd tid. Vi ställde hot och möjligheter mot styrkor och svagheter. Vi fokuserade på flera viktiga frågor inför framtiden, såsom effekter av globalisering och regionalisering, den åldrande befolkningen, arbetskraftsbrist, miljöfrågor, kommunernas framtida uppdrag och välfärdsfrågor. Projektet var mycket lärorikt men blev tyvärr bara en dagslända. Min förhoppning var att framtidsfrågorna skulle börja diskuteras på allvar på arbetsplatser, i föreningar och vid köksbordet
När vi pratar om framtiden får vi inte glömma bort att en försvinnande liten del – bara någon promille- av världens befolkning bor i Sverige. Globaliseringen och konkurrensen med andra länder innebär därför stora utmaningar. Svenska företag flyttar sina verksamheter utomlands där arbetskraften är billigare. Länder som Indien och Kina med en sammanlagd befolkning på 2,4 miljarder konkurrerar med en mycket välutbildad, billig och eftertraktad arbetskraft. För att Sverige ska klara kraftmätningen i framtiden är den omläggning av hela utbildningsväsendet som Folkpartiet gått i bräschen en nödvändighet.
Vi bör också fundera över det faktum att Sverige har en av världens äldsta befolkningar. Under de närmaste åren kommer rekordgenerationen av 40-talister att gå i pension. Om drygt tre år beräknas ca en halv miljon människor ha uppnått pensionsåldern. År 2015 handlar det om 850 000 personer. Det innebär att allt färre ska försörja allt fler.
Eftersom Sverige och världen är i ständig förändring krävs nya idéer, problemlösningar, samarbete och prioriteringar. Lagar och regelverk måste ses över och förändras.
Men förändringar leder ofta till att vi blir otrygga och osäkra inför framtiden. Jag tänker närmast på förändringarna som gjorts i sjukförsäkringen. Man måste då påminna om hur verkligheten såg ut före valet 2006. Under brinnande högkonjunktur var 15 procent av befolkningen i arbetsför ålder långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Varje dag förtidspensionerades 140 personer - många av dem var unga. Den som är sjuk ska givetvis vara sjukskriven och ha en ersättning på en nivå som innebär ekonomisk trygghet. Men det är viktigt att fokusera på arbetsförmågan och inte arbetsoförmågan. Alla ska ha rätt till en andra chans och få rätt stöd för att kunna komma tillbaka tillarbetsmarknaden.
Självfallet känner jag ödmjukhet inför människors oro inför framtiden och kommer därför att följa utvecklingen noggrant. De kantigheter som kan finnas i ett nytt system ska givetvis rättas till. Men jag är inte beredd att gå tillbaka till ett system där människor inte fick hjälp och stöd för att komma tillbaka till ett arbete.
Med sikte på framtiden menar jag att det behövs både ”hjärta och hjärna” i politiken.