Granskningskommission som rättssäkrar våldtäktsärenden

Yrkande:

- att landsmötet beslutar att Folkpartiet liberalerna ska verka för att tillsätta en nationell granskningskommission för att förbättra rättsväsendets hantering av våldtäktsärenden

Motivering

Förra året polisanmäldes över 5.000 våldtäkter i Sverige. 1.421 av dessa var mot barn under 15 år. Mörkertalet är mycket stort och i verkligheten är det betydligt fler kvinnor, barn och män som varje år utsätts för våldtäkt. Enligt BRÅ:s senaste Nationella Trygghetsundersökning kan drygt 25.000 våldtäkter ha ägt rum år 2007. För rättsväsendet är våldtäkt ett av de mest prioriterade brotten att bekämpa. Därför är det av stor vikt att det finns vederhäftig och samlad kunskap om hur rättsväsendet fungerar när det gäller våldtäkter.

Våldtäkter är inte enkla brott att studera. Den kränkning som våldtäkten innebär gör att många brottsoffer undviker att synliggöra sin utsatthet genom polisanmälan eller vid undersökningar. Därtill läggs de flesta ärenden ned i ett tidigt skede av utredningen, vanligtvis med motiveringen att brott inte kan styrkas. Endast en liten andel av de våldtäkter som anmäls leder alltså i slutändan till att åtal väcks.

Brottsoffrets möjlighet att få rättvisa och upprättelse är i mycket stor utsträckning avhängig förundersökningens kvalitet. Ändå har liten uppmärksamhet ägnats åt att systematiskt identifiera och analysera brister vad gäller den rättsliga hanteringen av våldtäkter i Sverige. Därmed minskar möjligheten att skaffa underlag för konkreta förbättringar.

Forskningsprojektet ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn” presenterade förra året hur utredningar av kvinnofridsbrott och sexuella övergrepp skiljer sig åt mellan Stockholms olika polismästardistrikt. Ur rättssäkerhets- och rättstrygghetssynpunkt är rapporten alarmerande. Några exempel på vad forskargruppen kom fram till:

• Utredningskvaliteten är mycket skiftande inom och mellan de olika polismästardistrikten och åklagarkammarna.
• Utredningsresultaten påverkas i hög grad av åklagarens kompetens och engagemang men också av polisens utredningsarbete. Om polisens material är vagt får åklagaren svårt att gå vidare med ärendet – och bevissäkringen skiftar i kvalitet både när det gäller spårsäkring på brottsplatsen och på offret.
• Vissa grupper av kvinnor har ett särskilt dåligt utgångsläge i en våldtäktsutredning. T ex unga kvinnor, kvinnor med psykosociala problem, kvinnor som tidigare anmält en våldtäkt och kvinnor från Asien och Östeuropa saknar i praktiken rättsskydd.
• Det är inte ovanligt att utredningen läggs ned utan att namngivna och identifierade utpekade gärningsmän ens har hörts.
• Förhören med den misstänkte är inte alltid tillräckligt ifrågasättande, man ställer få följdfrågor och den misstänkte konfronteras inte alltid med målsägandes uppgifter.

Sannolikt är dessa slutsatser inte enbart hänförbara till Stockholm. Det vet vi dock inte, eftersom det inte görs jämförbara undersökningar för hela Sverige.

Regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer innefattar en rad åtgärder för att bekämpa sexualbrott och våldtäkter, stödja brottsoffren och förbättra rättsväsendets verksamhet. Men därutöver behövs en genomgripande, nationell granskning av själva hanteringen av våldtäktsärenden för att säkerställa att kvaliteten i polisens och åklagarmyndighetens utredningsarbete håller en enhetlig och hög nivå i hela Sverige.

Amnesty publicerade i september 2008 rapporten ”Fallet nedlagt. Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna”. Där föreslår Amnesty att en oberoende granskningskommission inrättas för att systematiskt samla in information om samtliga utredningar rörande våldtäkt som läggs ned eller leder till beslut om att inte väcka åtal samt för att analysera och rapportera om skälen härtill och för att bedöma utredningskvaliteten.