Publicerad på Dagens Industris debattsida den 5 mars 2009
Regeringen följer och analyserar det ekonomiska läget i kommunerna. Vi kommer att redovisa våra slutsatser i vårpropositionen. Utöver att hantera den akuta krisen finns det anledning att studera de långsiktiga spelreglerna för kommunsektorns ekonomi.
Huvuddelen av den offentliga verksamheten sköts av kommuner och landsting. Där arbetar 1,1 miljoner människor och där utförs de flesta av de välfärdstjänster inom skola, vård och omsorg som vi behöver.
Kommunerna och landstingen gick in i krisen med ett ganska gott utgångs läge. De som under flera år har haft en utmärkt ekonomi får dock inte använda sina samlade överskott till att behålla verksamhet och personal för att övervintra krisen, på grund av reglerna i kommunallagen. I stället riskerar kommuner och landsting med i grunden solid ekonomi att tvingas göra sig av med personal.
Kommunens huvudintäkter är skatter och statsbidrag. När skatteintäkterna viker kraftigt och statsbidragen förblir oförändrade har kommunerna väldigt litet handlingsutrymme.
Det kommunala balanskravet infördes år 2000 och var en del av en större reform för att bygga upp förtroendet för de svenska offentliga finanserna efter 1990-talskrisen. Det var i grunden en bra reform som vi ska slå vakt om.
I kommunallagen finns ett krav på absolut budgetbalans varje enskilt år. För staten är kravet att budgeten ska gå med 1 procents överskott över en konjunkturcykel.
Folkpartiets partiledning kommer i höst att föreslå partiets landsmöte några förändringar i hur staten styr över kommunernas ekonomi.
* För det första borde kommunallagen ändras så att balanskravet i stället gäller över en längre tidsperiod. Detta skulle naturligtvis vara en fördel när tiderna blir dåliga, men också ett incitament att hålla igen något när tiderna är goda.
* För det andra borde statsbidragen till kommuner och landsting utformas på ett annat sätt än i dag. Nivån på statsbidragen borde kunna följa något lämpligt mått på konjunkturen på ett sätt som skulle göra det lättare för kommuner och landsting att förutse statsbidragens storlek.
Kontracykliska statsbidrag skulle öka i lågkonjunktur när kommunernas egna skatteintäkter minskar och på samma sätt minska i högkonjunktur när kommunernas egna intäkter ökar.
Spelreglerna skulle på detta sätt bli förutsägbara och kommunsektorn skulle inte behöva komma springande till staten när det blir sämre tider. I gengäld skulle kommunsektorn inte bidra till ytterligare överhettning i goda tider.
Båda dessa vägar är värda att pröva för att ge kommuner och landsting bättre möjligheter att ta fullt ansvar för sin ekonomiska situation.
Jan Björklund
partiledare (FP)