Sverige böjde sig för diktaturen

5 augusti 2012

På själva hedersplatsen vid ingången till världens viktigaste minnesmärke över Förintelsen, Yad Vashem i Jerusalem, finns ett minnesträd över Raoul Wallenberg. USA:s kongress förklarade 1981 Raoul Wallenberg som amerikansk hedersmedborgare – en ära som endast hade kommit Winston Churchill till del tidigare.

Runt om i resten av världen har minnesmärken och hedersbetygelser förärats Raoul Wallenberg under årtiondena efter andra världskriget, men i Sverige har det varit alldeles för lite uppmärksamhet. Hur många minns att det talades om den svenske hjälten i skolan? Jag gör det inte.

Igår skulle Raoul Wallenberg ha fyllt 100 år. Det högtidlighölls på många platser i världen, och i Sverige hölls en ceremoni i Sigtuna i närvaro av bland andra medlemmar från Raoul Wallenbergs familj.

I mitt tal berättade jag att jag känner ödmjuk stolthet när Raoul Wallenberg kommer på tal. Ödmjuk stolthet för att hans gärning är unik. Runt omkring i världen lever i dag tiotusentals människor som har Wallenberg att tacka för att de finns, därför att han räddade en förälder eller en farmor till livet.

Men, jag skäms också. Jag skäms över hur den dåvarande svenska regeringen, med utrikesminister Östen Undén i spetsen, undvek att lägga någon som helst energi på fallet; det kunde ju försvåra relationen till Sovjet. Jag skäms över att den svenska neutralitetspolitiken – den som många anser är moraliskt upphöjd – i själva verket ledde till ett moraliskt svek. Sverige böjde sig för diktaturen.

Det den dåvarande svenska regeringen gjorde kan aldrig göras ogjort, men vi måste fortsätta att tala om Raoul Wallenberg och hans gärningar. Så kan vi hedra hans minne och förhoppningsvis någon gång få mer kunskap om hans tragiska öde.

Du kan läsa hela mitt tal från igår här.

Liberala hälsningar,

Jan Björklund