Huvudanförande vid partiledardebatten

 

Herr talman!

 

Nu har den här debatten pågått i 1 timme och 45 minuter. Det betyder att ytterligare ungefär 30 svenskar på den tiden har fått fast reguljärt jobb. Takten är nu nämligen ett nytt jobb var fjärde minut, dygnet runt, varje timme, vardag som helgdag. På ett år har det blivit över 100 000 nya jobb. Det är inte vänsterblockets gnällande, som vi har hört här i dag, som skapar de nya jobben, utan det är regeringens arbetslinje. 

 

Något av det viktigaste som en människa kan lära sig under sin uppväxt är betydelsen av hårt arbete, att försörja sig själv, att alltid försöka göra det som är rätt, att behandla andra människor med respekt och att se alla människors särskilda värde och potential. 

Vi politiker kan inte, och ska inte, leva livet åt människor. Men var och en ska få möjlighet att utveckla sin potential och få ständigt nya livschanser. Ett samhälle som bygger på denna liberala grundtanke ställer också krav på varje enskild människa. Vi måste alla ge, inte bara ta. Det är så man gör skillnad. 

 

Solidaritet med sina medmänniskor innebär att var och en anstränger sig för det gemensammas bästa. Solidaritet kan inte bara utövas via skattsedeln och via valsedeln. 

 

Människor är större än att bli betraktade som sociala klienter. Ett socialt välfärdssamhälle är någonting mycket mer än socialbidragsnormer. Grundtanken för regeringens politik är ett värderingsskifte, från bidragslinjen tillbaka till arbetslinjen. Regeringens politik har givit imponerande resultat i statistiken. Knappt 150 000 fler människor än vid regeringsskiftet 2006 har nu reguljärt jobb. 

 

Mona Sahlin anklagar regeringen för att vara orättvis. Det är den ständigt återkommande anklagelsen. Men varför skulle det vara mer rättvist och mer solidariskt att betrakta hundratusentals svenskar som uträknade? Ett fundamentalt misstag som Socialdemokraterna gör är att misstolka begreppet rättvisa. I Mona Sahlins värld är bidrag och omhändertagandementalitet detsamma som rättvisa och godhet. I den socialdemokratiska ideologin om det starka samhället betraktas medborgarna som svaga, medlemmar av olika svaga grupper, som måste tas om hand. 

Sanningen är den, herr talman, att fler människor lever på sitt eget arbete i dag än någonsin tidigare i svensk historia. Sverige är därför mer rättvist än någonsin. 
Herr talman! Vi är medvetna om att opinionsläget just nu är motigt för regeringen. Vi har under det första året fattat beslut som är tuffa men nödvändiga. De nedkallade inte allas förtjusning när de fattades, och det är vi medvetna om, och vi var medvetna om det redan innan vi fattade dem. 

 

Socialdemokraterna har skällt som bandhundar och varit mot allt. Pär Nuder har varit mot allt sådant som han själv var för när han var minister. 

 

Men nu har de tuffa besluten i allt väsentligt tagits. Nu är det dags att skörda under de kommande åren. Nu är det dags att genomföra de satsningar som blir möjliga tack vare de tuffa besluten. Skolan, förskolan, psykiatrin, forskningen, infrastrukturen är ett antal av de strategiska områden som vi avser att satsa på under de kommande åren.

 

Detta är möjligt därför att fler människor har jobb och inte lever på bidrag. Detta är möjligt därför att fler människor betalar skatt. Skatterna har inte höjts. De har sänkts. Men fler människor betalar skatt därför att de har jobb. Det är så vi får resurser till våra gemensamma satsningar och till vår gemensamma välfärd. 

Det finns frågor – de ventileras till exempel i medierna just nu – där även partierna inom alliansen har olika utgångspunkter. Men sanningen är ändå att den borgerliga alliansen är mer enig i de politiska frågorna än vad de borgerliga partierna någonsin har varit tidigare i svensk historia. De rödgröna partierna är mer splittrade än på mycket lång tid. 

Herr talman! Historiskt har det förr i tiden ofta rått enighet om svensk utbildningspolitik. Det skulle finnas tydliga incitament för förkovran oavsett föräldrarnas ekonomiska förhållanden och oavsett föräldrarnas sociala ursprung. Höga bildningsideal var viktiga. Den som var begåvad skulle få gå vidare och studera oavsett vilken typ av hem som han eller hon var född i. Brist på förväntningar hemifrån skulle mötas av höga krav och förväntningar i skolan. Klassresan skulle uppmuntras. 

 

Men efter 1968 års vänstervåg förändrades hela detta perspektiv. I strävan efter jämlikhet slog den politiska pendeln över. I stället för att göra det möjligt för alla att arbeta sig till en studentexamen skulle jämlikhet uppnås genom att studentexamen avskaffades. Betygen skulle tas bort eftersom man uppfattade det som att akademikerbarn hade högre betyg än arbetarbarn. Därför var de ojämlika. 
Det här synsättet begränsades inte till skolans område. Ständiga marginalskattehöjningar och värnskatter har lett till att studier ofta inte längre lönar sig. 

 

Socialdemokraterna och Vänstern var så angelägna om att undvika eliter att man ville avskaffa incitamenten för förkovran. Vad man inte såg var att utan formella meriteringssystem skapas nya eliter – de som förstår koderna eller de som har rätt partibok.  

Varje vardag går mer än en miljon elever i Sverige till skolan. Många av dem har föräldrar som själva har akademisk bakgrund och som är studieinriktade. De ställer höga krav på sina barn. De pushar, läser läxor med barnen och sänder tydliga signaler till barnen om att skolarbetet är viktigt, och de accepterar inget slarv. 
Men det finns en annan grupp barn för vilken det inte finns någon där hemma som ställer krav på studieresultat. Föräldrarna misslyckades kanske själva i skolan eller orkar inte ha förväntningar. Ingen där hemma frågar om resultaten. Det riktigt stora misstaget som svensk utbildningspolitik gjort i decennier har varit att tro att man är snäll om man har låga förväntningar på de eleverna. 

Det är just denna grupp barn som är förlorarna i vänsterns skolsystem. Det är barn som växer upp i hem utan studietraditioner, utan föräldrar som pushar och utan en skola som pushar. 

 

Om man ska lära sig att hoppa höjd är det naturligtvis trist att riva ribban. Men vilken slutsats ska man dra om en elev i skolan river ribban, om en elev blir underkänd? Vår slutsats är att ge eleven mer hjälp, mer stöd, mer träningstid och mer av träningsinstruktörer. Vi ska visa att vi bryr oss, att vi engagerar oss och att vi har höga förväntningar. Vänsterblockets slutsats är att förbjuda ribban. 

Herr talman! Att ställa krav på eleverna i skolan, krav som paras med mycket stöd och hjälp åt de elever som ska nå kraven, är inte att vara elak mot eleverna. Att ställa krav i skolan är att bry sig om eleverna. 

(Applåder)