Tal vid liberalt riksmöte 2009

"Finns det en framtid för mig i Malmö? Jag kan inte känna mig trygg i en stad där kommunalrådet gör utrikespolitik av tennis."

 

Så säger Barbro Posner, Malmöbo, 57 år gammal i en intervju i Svenska Dagbladet i torsdags. Barbro Posner är judinna och känner sig hotad av den stämning som nu har piskats upp i Malmö. Under senaste tiden har en synagoga i Helsingborg och ett judiskt kapell i Malmö utsatts för brandattentat.

 

Malmös socialdemokratiske ledare Ilmar Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp både vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare på besök i Sverige.

 

Man kan så klart ha olika åsikter om situationen i Mellanöstern. Men de som kommer till Malmö är inte politiker eller militära befälhavare. Det är unga idrottsmän.

 

Om man ska välja vilka idrottskvinnor och idrottsmän i världen man vill möta i tävlingar, på grundval av politiken i idrottsutövarnas hemland, så kommer det internationella idrottsutbytet att bli mycket komplicerat. Malmö är värd för handbolls-VM 2011. I handbolls-VM finns sannolikt Saudiarabien, Algeriet och Kuba. Kuba är en kommunistisk diktatur. I Saudiarabien kan kvinnor dömas till spöstraff för umgänge med män innan äktenskapet. Vilka länder av dessa kommer att godkännas av Ilmar Reepalu? Eller är det bara Israel som det är politiskt korrekt att hetsa mot?

 

  - ¤ -

 

Under vår livstid kommer sannolikt ingen av oss att uppleva motsvarigheten till ett så snabbt och djupt ekonomiskt krisförlopp som vi just har sett. Prognoserna är nattsvarta. En femtedel av industriproduktionen försvinner. Byggmarknaden går från glödhet till iskall. Arbetslösheten kommer att öka snabbt.

 

Vi kommer att ta oss igenom även denna kris. Vi har tagit oss igenom kriser förr. Men det kommer att bli sämre, innan det blir bättre.

 

Debatten är nu i full gång. Är detta slutet för kapitalismen och globaliseringen? Men vänsterdebattörerna har lika fel nu som tidigare. Marknadsekonomin är det bästa ekonomiska system som mänskligheten har uppfunnit. Inget annat system har kunnat ge en sådan ekonomisk utveckling och en sådan välståndsnivå åt så många människor som marknadsekonomin.
 
Finanspolitiken måste nu vara långsiktig och ansvarsfull. Det saknas inte särintressen som just nu för fram att en rejäl statlig satsning på just deras intresse just nu skulle ligga i det allmännas intresse. Som regel förväxlar de det allmännas intresse med sitt eget intresse. Ju mer stater måste låna för att nu finansiera nya stora utgifter, desto större är risken att räntenivåerna återigen pressas uppåt. Låga räntor är nu en viktig förutsättning för en återhämtning.

 

EU-kommissionen rekommenderar medlemsstaterna att under 2009 stimulera ekonomin med belopp som motsvarar ungefär 1,2 procent av BNP. För svensk del skulle det röra sig om ca 36 miljarder kronor. Detta lever vi upp till med råge. Vi stimulerar ekonomin med mer än så: sänkt inkomstskatt, sänkt arbetsgivaravgift, sänkt bolagsskatt, stor forskningssatsning, stor infrastruktursatsning, stor klimatsatsning, stor satsning på yrkesutbildningar, satsning på psykiatri och vård, stor satsning på coachning för arbetslösa.

 

Regeringens budgetsatsning för 2009 är på 40 miljarder, mer än vad EU rekommenderar. Socialdemokraternas kritik om en passiv regering faller platt till marken. Vi är därigenom ett av de länder i Europa som har den mest expansiva finanspolitiken. 

 

Regeringen är självklart medveten om den ekonomiska situationen för kommuner och landsting. Vi analyserar situationen noggrant. Jag ger inga besked idag om vilka slutsatser vi drar, men regeringen kommer att återkomma i vårpropositionen i mitten av april med besked i den frågan.

 

I torsdags presenterade jag två förslag för att förbättra styrningen av ekonomin inom kommuner och landsting. Konjunkturens upp- och nedgångar slår hårt i den kommunala sektorn.

 

För det första borde man förändra kommunallagens bestämmelser om balanskravet. Idag är det så konstruerat att kommunens budget måste upprättas i balans varje år. Får man ett överskott ett år får man inte spara de pengarna till nästa år. Men det borde i stället kunna vara tillåtet att låta ett överskott i budgeten ena året, balansera mot ett underskott ett annat år och ha en balans över flera år.

 

För det andra borde vi fundera på att införa statsbidrag som något varierar med konjunkturen. När konjunkturen går ned, och kommunernas skatteintäkter minskar, så förstärks då statsbidragen med viss automatik. I gengäld får kommunerna leva med att när skatteintäkterna ökar i högkonjunktur så räknas statsbidragen ned med samma automatik. 

 

Vi skulle önska att det gick att föra en ekonomisk politik som helt utplånade konjunktureffekter. Men det går inte. Vad vi kan göra är att något mildra effekterna av nedgången och undvika att de sociala konsekvenserna blir alltför långtgående.

 

Jämför hur staterna har agerat i 2008 års finanskris med hur man agerade i 1929 års finanskris. 1929 lät man bankerna gå omkull. Vanliga människor fick sitt sparkapital utraderat. Människor med lån anmodades att betala igen dessa omedelbart. Men inga hus gick att sälja, för i krisen fanns inga köpare. Många människor och familjer gick i personlig ekonomisk ruin. Denna utveckling skapade ett stort missnöje och en stor social oro. I Sverige kulminerade oroligheterna i och med händelserna i Ådalen. Men i andra länder gick det ännu värre. I Tyskland ledde missnöjet till att folket röstade fram nazisterna.

 

Folkpartiledaren Bertil Ohlin såg detta. Om ekonomin tillåts kollapsa, kan demokratin och de liberala och humanistiska värden som vi håller högt kollapsa på köpet. Bertil Ohlin var också ekonomiprofessor och kommande nobelpristagare. När han utmejslade den svenska socialliberalismen på 1930-talet var det i kontrast till socialismen som trodde på att staten skulle bestämma allt, men också i kontrast till manchesterliberalismen, det vi idag kallar nyliberalism, som såg frånvaron av statliga insatser som lösningen på alla problem.

 

  - ¤ - 

Gerhard Schröder, då socialdemokratisk kansler i Tyskland, skulle bilda en koalition med det tyska miljöpartiet för tio år sedan. Följden blev att han var tvungen att lova att den tyska kärnkraften skulle avvecklas. Sol och vind, argumenterade de gröna, skulle lösa problemen.

 

Nu vet vi facit; Tyskland är nu mycket angelägna att få bygga en gasledning från Ryssland till Tyskland på Östersjöns botten. Rysk gas ska nu ersätta den tyska kärnkraften.

 

Frågan som måste ställas är nu: hur tänker sig Mona Sahlin att den svenska kärnkraften ska ersättas? Vindkraft säger de själva, när de tillfrågas.

 

Men ursäkta; kärnkraften står för nästan 50 % av den svenska el-försörjningen. Vindkraften står för ungefär en procent. Vi ska bygga ut vindkraften mycket ambitiöst kommande år, men det finns ingen som helst realism i att vindkraften skulle kunna ersätta kärnkraften.

 

Tänk om det går för Mona Sahlin som för Gerhard Schröder; hon ger miljöpartiet makten. De säger nej till nya kärnkraftverk. Då återstår två alternativ för Mona Sahlin. Antingen minskas den svenska el-konsumtionen drastiskt inom ett par årtionden när våra reaktorer faller för ålderstrecket. Eller så importerar vi mer energi.

 

Egentligen är det ingen konst att förklara hur energikonsumtionen kan minska i Sverige. Höjer man el-priserna tillräckligt så slås den el-intensiva basindustrin ut. Vips så minskar el-konsumtionen. Det finns bara en hake; basindustrin sysselsätter hundratusentals personer och ger Sverige varje år hundratals miljarder i exportintäkter varje år. Då, om inte förr, får vi massarbetslöshet och drastiskt sänkt ekonomiskt välstånd.

 

Det andra alternativet är att kraftigt öka importen av energi till Sverige. Det sätt som på 2020-talet är realistiskt är då att även Sverige ansluter sig till den ryska gasledningen.

 

För 30 år sedan stod Folkpartiet och Socialdemokraterna gemensamt för Linje 2 i folkomröstningen, tillsammans med de tunga industrifacken. Själva idén med Linje 2 var att Sverige behövde kärnkraften för industrins och jobbens skull. Nu har Mona Sahlin gått över till Linje 3.

 

 

  - ¤ -

Sedan vi sist samlades till riksmöte har oppositionen formerat sig. En rödgrön allians har bildats.

 

I två av de fem nordiska länderna finns det nu rödgröna koalitionsregeringar. I både Norge och Island finns de regeringar som Mona Sahlin vill bilda i Sverige. I båda dessa länder är Vänsterpartiets ledare finansminister. Lars Ohly som finansminister.

 

Om han inte blir finansminister – vad blir han då?

 

Näringsminister? Han som vill förstatliga hela bilindustrin? Finansmarknadsminister? Han som vill förstatliga alla banker.

 

Eller ska han få ta över Cecilias jobb? Han som vill går ur EU. Eller mitt jobb? Han som vill förbjuda både betyg och läxor.

 

Eller är det kanske utrikesminister?

 

Ohly slutade kalla sig ”kommunist” för några år sedan. Inte på grund av att han bytt övertygelse, utan att ordet kunde ”missförstås”.

 

Men jag kan lugna Lars Ohly; det finns inga missförstånd. Det vore förfärligt för Sverige om Lars Ohly skulle bli minister. 

 

  - ¤ -

Under våren räknar jag med att lägga fram en proposition om helt ny gymnasieskola i Sverige. Före sommaren kommer en helt ny skollag att gå ut på remiss. Skolverket arbetar med nya läroplaner för både grundskolan och gymnasiet. Om några veckor skriver eleverna i årskurs tre på lågstadiet för första gången i svensk historia nationella prov i svenska och matematik. I år är första läsåret med lärlingar och Lärarlyftet. De första nya speciallärarna utexamineras snart.

 

Inget politiskt område under den borgerliga regeringen genomgår så snabbt så stora förändringar som utbildningspolitiken.

 

Det är ingen slump att liberaler alltid har varit engagerade i skolfrågor. Skolan är samhällets viktigaste institution för att rusta individer till självständiga medborgare och för att jämna ut skillnader mellan olika förutsättningar i hemmen. Skolan överför vårt gemensamma bildningsarv till den uppväxande generationen och är därigenom samhällets viktigaste kulturinstitution.

 

När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle tillsätta arbetsgrupper för de viktigaste områdena nyligen så valde man att inte ge någon grupp i uppgift att ta fram ett skolpolitiskt program. Varför? undrade många.

 

Vänsterpartiet har gett svaret. De stoppade en arbetsgrupp om utbildning. Skälet är att de tre rödgröna partierna är alltför oeniga för att tillsätta en arbetsgrupp. Konstigt resonemang kan man tycka; själva vitsen med en grupp är ju just att försöka bli eniga. Om man redan varit eniga hade ju gruppen inte behövts. Man måste förstå det så att Vänsterpartiet inte tänker kompromissa om skolpolitiken. Nu får vi inte veta hur en gemensam rödgrön skolpolitik ska se ut.

 

De är nämligen inte eniga:
Socialdemokraterna funderar på att acceptera betyg från årskurs sex. Miljöpartiet kan bara tänka sig slutbetyg i nian och betyg på gymnasiet. Vänsterpartiet vill förbjuda betyg i såväl grundskolan som gymnasiet. Vänsterpartiet vill förbjuda läxor i skolan. Miljöpartiet är för friskolor, socialdemokraterna oklart, Vänsterpartiet vill förbjuda friskolor. Bara för att ta några exempel.

 

  - ¤ -

I morgon är det internationella kvinnodagen.

 

Sverige har kommit längre än de flesta andra länder när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Ändå finns det stora utmaningar kvar.

 

Den liberala jämställdhetspolitiken strävar inte efter att kvinnor och män ska bli likadana. Som vänsterns radikalfeminister tror vi inte att ”män är djur” eller att ”alla män är talibaner”.

 

Den liberala jämställdhetspolitiken strävar efter ett samhälle där varje person – kvinna som man – har likvärdiga chanser att forma livet som hon eller han själv vill. Den liberala feminismen har stolta förebilder i bland annat Mary Wollstonecraft och John Stuart Mill, som redan under 1800-talet drev frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män.

 

I Sverige var det liberalerna som drev fram den kvinnliga rösträtten för 90 år sedan. Det var liberala kvinnor i politiken och i kulturdebatten som drev på för ökad jämställdhet, den första kvinnliga riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren, de liberala kulturpersonligheterna Fredrika Bremer, Elin Wägner och Selma Lagerlöf. På 70-talet avskaffades sambeskattningen, inte minst efter en lång strid från folkpartiets vice partiordförande Cecilia Nettelbrandt, jämställdhetslagen infördes efter en förhandlingsseger i trepartiregeringen av Per Ahlmark. Föräldraförsäkringen tredelades med mammamånad, pappamånad och gemensamma månader efter en stark insats av Bengt Westerberg.

 

Dessa insatser och många andra har lett fram till ett mer jämställt samhälle idag än förut. Men många utmaningar återstår.

 

Folkpartiets jämställdhetsgrupp, under ledning av Helene Odenjung, presenterade i förra veckan ett förslag om kraftigt utvidgad jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Idén är att ju mer lika man fördelar föräldraledigheten desto högre ekonomisk ersättning får man.

 

Skattereduktionen för hushållsnära tjänster är ytterligare en åtgärd som nu är genomförd som stärker jämställdheten. Vi vet att kvinnorna drar det största lasset i hushållsarbetet och möjligheten till avlastning underlättar för många kvinnor att kunna kombinera yrkesarbete och familj.

 

Idag presenterar vi ytterligare ett förslag för att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. För hårt pressade småbarnsfamiljer där tiden är bristvaran, båda föräldrarna arbetar och barnen ska få så mycket tid som möjligt, så föreslår vi nu ett steg två i skattereduktionen. Kostnaden ska halveras en gång till för alla småbarnsfamiljer. Skattereduktionen ökar för denna grupp till tre fjärdedelar av totalkostnaden, det vill säga att småbarnsfamiljer bara kommer att behöva betala 75 kronor i timmen för städning i hemmet, i stället för utgångspriset 300 kronor utan reduktion. Det understiger sannolikt till och med vad många betalar svart i dag.

 

Att socialdemokraterna är mot skattereduktionen för hushållsnära tjänster har ju inte förhindrat flera ledande socialdemokrater att skicka in en ansökan om reduktion för egen del. Jag har egentligen ingen invändning mot det. Min invändning handlar om varför de vill förhindra andra, med lägre inkomster, att göra samma sak.

 

  - ¤ -

 
Det är idag exakt tre månader kvar till valet till EU-parlamentet.

 

Namnet på den Europeiska unionen antyder att det är en geografisk union, en union för länder i Europa. Visst finns det en geografisk dimension i vår union. Medlemmarna måste tillhöra Europa. Men det räcker inte.

 

Det var i själva verket Hitler och Stalin som var de verkliga drivkrafterna bakom den Europeiska unionen. Demokratierna kände sig utsatta och bestämde sig för att hålla samman. De länder som valde liberalismen som samhällssystem valde att formera ett europeiskt samarbete.

 

Grekland, Spanien och Portugal var välkomna som medlemmar när de gjort sig kvitt sina diktatorer och slagit in på demokratins väg. För Östeuropa var ett kommande EU-medlemskap en mäktig drivkraft för demokratiska reformer.

 

Visste ni förresten att det var folkpartiets förste EU-parlamentariker, Hadar Cars, numera vice ordförande i Stockholms stadsfullmäktige, som lade en motion i EU-parlamentet att endast länder som avskaffat dödsstraffet skulle få bli EU-medlemmar. Motionen gick igenom och ledde till att flera östeuropeiska stater i snabb takt avskaffade sina dödsstraff innan de skickade in sin medlemskapsansökan.

 

  - ¤ -

Varje ko i Europa subventioneras med två dollar om dagen av EU:s jordbrukspolitik.
Mer än en miljard människor i världen lever på mindre än en dollar om dagen. 

 

Nästan hälften av EU:s budget går till att finansiera jordbrukspolitiken, och tullarna som vi har byggt upp mot omvärlden gör att bönder utanför Europa inte har råd att sälja sina produkter på vår marknad.

 

Det här systemet har skapat en bisarr situation. För det är inte bara så att vi får betala för mycket för vår mat när det är brist på konkurrens i Europa. EU:s jordbrukspolitik leder också till att bönderna producerar för mycket. Senast i januari kunde vi läsa om ett överskott på mejeriprodukter i Europa. På en normal marknad hade det lett till lägre priser och minskad produktion. Men nu leder det istället till att EU tvingas köpa de 30 000 ton smör och 109 000 ton mjölkpulver som inte har gått åt. Utöver detta ska exporten av mjölkpulver, olja och ost subventioneras.

 

Konsekvenserna av detta är förödande för många människor och länder i tredje världen. De lokala producenter och bönder som finns riskerar att slås ut helt av de subventionerade europeiska produkterna.

 

  - ¤ -

De senaste dagarna har man fått betala närmare tolv kronor för en euro.

 

Det är skillnad på en stor valuta och på en liten valuta. När det råder stiltje på oceanen spelar storleken på båten ingen roll. Men när det blåser upp till storm så är det säkrare att åka med ett stort fartyg än i en liten båt.

 

Någon kan säga att exportindustrin gynnas av att kronan sjunker. Men det är ju ett argument som är hållbart i längden bara om vi strävar efter att bli ett lågprisland. Produktion som exporteras, men egna medborgare som inte har råd att köpa importerade varor eller resa utomlands. Att kronan sjunker i värde i förhållande till euron är i ländgen något negativt för vår välfärd, tro inget annat. Den som tvivlar kan ju pröva att resa utomlands och se hur långt kronorna räcker numera. Vi har blivit fattigare.

 

I Sverige tror många att euro-samarbetet bara är ett valutasamarbete. Men så är det inte. Europa upplevde just på 30- och 40-talen effekterna av ekonomiskt sammanbrott. Det ledde till diktaturer och världskrig.

 

Tro inte att ekonomiskt sammanbrott i dag inte på nytt skulle kunna utmana Europas demokratiska samhällsordning. Inget system är så stabilt att det säkert överlever om många miljoner människor tappar tilltron till samhället.

 

Vad vi såg i början på hösten var ett starkt gemensamt ingripande i Europa. När euro-länderna samlade sig till en gemensam insats kunde den allra mest akuta krisen dämpas. Europas banksystem skulle inte tillåtas gå omkull, så som skedde i början av 30-talet.

 

I grunden har euron skapats, inte bara som en valuta, utan som ett politiskt instrument. Hela syftet med euron var från början att undvika en upprepning av 1930-talet. Europa skulle ha en stabil ekonomi, en stabil valuta, stabila ekonomiska förhållanden.

 

Euron har nu gått igenom sitt riktigt stora test, och bestått provet. Euron har stärkt den europeiska sammanhållningen. Idén bakom euron är ju enkel; om alla länder har en gemensam valuta blir krig omöjligt, därför att den som startar kriget förstör också sin egen ekonomi.

 

Vi betalar just nu ett pris för vårt utanförskap. Men framför allt finns det politiska skäl för Sverige att byta till euron, Sverige bör vara med i de stora samarbetsprojekten i vår världsdel som ytterst syftar till fred, frihet och stabilitet.

 

 

  - ¤ -

 

Ordet nationalism har kommit på modet. Jag är stolt över Sverige. Jag känner en stolthet i att sjunga ”Du gamla du fria” på nationaldagen. Vårt land är vackert och de demokratiska och humanistiska värderingarna är starkt rotade. Jag är nationalist, i den här meningen.

 

Men problemet är att ordet nationalism kan tolkas på många sätt. I krisens spår reser sig nu en ny våg av protektionism, och den främlingsfientlighet som tidigare funnits späs på. I England är det stora demonstrationer mot att engelska jobb tas av andra EU-medborgare. Gränspoliserna i Grekland ser mellan fingrarna när det kommer till asylsökandes rättigheter och i Lettland kräver arga bönder att deras regering tar itu med krisen och ger ytterligare stora subventioner till jordbruket för att få landets ekonomi på fötter igen.

 

När Mona Sahlin vill stoppa en el-kabel mellan Sverige och Baltikum och hindra handel med elektricitet, är det en ny sorts klimatnationalism vi skådar. Balterna vill inte vara beroende av rysk gas och det är därför de vill ha den här kabeln.

 

Vi liberaler finnas där för att berätta att frihandel är bra för jobben och att växthuseffekten måste vi bekämpa tillsammans.

 

När Miljöpartiet vill sätta stopp för Lissabonfördraget, måste vi berätta om vikten av att EU får ett fördrag som är anpassat för att göra oss starkare och mer handlingskraftiga.

 

När Vänsterpartiet vill lämna EU, måste vi påminna dem om hur Europa skulle ha sett ut om de demokratiska länderna inte hade samarbetat.

 

Gärna mer nationalism där fler stolta européer är stolta över sina länder och sina kulturer. Men den sortens nationalism som bygger upp handelshinder, murar eller ska stoppa el-handel vill vi inte veta av.