Tal vid partirådet 2008

Det talade ordet gäller.

De senaste veckorna har präglats av en stor turbulens i den amerikanska ekonomin. Finanskrisen slår nu hårt mot låntagare i USA och mot banker och investerare. Grunden är att ett antal banker i sin utlåning och i affärer sinsemellan tagit för stora risker. Vi har ännu inte sett slutet på detta, men de flesta bedömare verkar eniga om att i kölvattnet av krisen följer lägre ekonomisk aktivitet under en tid, det vi kallar lågkonjunktur.

 

En ideologisk debatt har redan satt igång. Socialister av olika schatteringar ser detta som marknadsekonomins kollaps och vill nu ha långtgående statlig styrning.

 

Men låt mig säga att vissa statliga ingrepp för att justera ofullkomligheter i marknadsekonomin är en del av socialliberalismen. Det var ur erfarenheterna från 1929 års ekonomiska krasch och den depression med massarbetslöshet som följde på den, som ekonomiprofessorn och senare folkpartiledaren Bertil Ohlin kom att utveckla socialliberalismen. Kärnan var just att ett system med fri företagsamhet är överlägset alla andra system, men att det trots allt har sina brister. Och i nedgångsfaserna kan de sociala konsekvenserna bli allvarliga. Därför ska staten, av sociala skäl, vara beredd till intervention i vissa lägen.

 

Socialisten tror att lösningen är att avskaffa marknadsekonomin och inför statlig dirigerad ekonomi. Nyliberalen tror att frånvaro av en stat är allena saliggörande. Socialliberalen bekänner sig till marknadsekonomins överlägsenhet på att skapa ekonomiskt välstånd, men erkänner att marknadsekonomin måste utvecklas inom samhälleliga ramar och regelverk och att staten ibland kan behöva intervenera för den sociala trygghetens skull.

 

Sverige står idag mycket väl rustat inför en konjunkturavmattning. Det beror bland annat på ett antal mycket viktiga strukturreformer som är genomförda i Sverige.  Marginalskattereformerna 1981 och 1990, EU-medlemskapet, pensionsreformen, riksbankens självständiga ställning, tidig avreglering av telemarknaden, budgetreformer med överskottsmål och utgiftstak är några av de reformer som har stärkt Sverige. Ansvarsfulla parter på arbetsmarknaden har också varit en viktig förutsättning.

 

Alliansregeringen har nu dessutom gjort flera strukturreformer som är centrala för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Den totala kursomläggningen av den svenska utbildningspolitiken, a-kassereformerna, sänkta inkomstskatter och avskaffad förmögenhetsskatt hör dit. Sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt och reformerade 3:12-regler är också centrala.

 

Sanningen är att nästan alla dessa beslut har varit kontroversiella när de tagits, men varit avgörande för den positiva utvecklingen i svensk ekonomi på längre sikt. Det har varit lätt att inhösta populistiska poänger genom att vara emot många av strukturbesluten. Det har bara funnits ett enda parti i Sveriges riksdag som har orkat ta ansvar för alla dessa beslut, och det är folkpartiet.

 

Alliansregeringens politik på det ekonomiska området kan sammanfattas med ett ord; arbetslinjen. De som är i arbetsförålder och är friska ska arbeta och försörja sig själva. Det finns naturligtvis starka ekonomiska skäl för detta, men jag menar att det också finns starka ideologiska skäl för detta.

 

Människor mår bäst av att stå på egna ben. Att försörja sig själv ger en självständighet i livet som är central. Att inte behöva gå och be om försörjning hos staten. Att försörja sig själv skapar självförtroende och egenmakt. Arbetslinjen är inte bara en samhällsekonomisk ide. Den är i högsta grad en socialliberal tanke.

 

Hur har vi då lyckats? Mer än 150 000 människor har sedan valet flyttats från bidragsberoende till att försörja sig på eget arbete.

 

 

   - ¤ -

 

Många länder i Europa måste nu göra ordentliga neddragningar på offentliga utgifter. Där finns det inga reformutrymmen att fördela.

 

Men Sverige har ett mycket bättre läge. I budgeten för 2009 investeras 32 nya friska miljarder i jobbsatsningar, framtidssatsningar och välfärdssatsningar.

 

Låt mig peka på några viktiga inslag i nästa års budget;

 

* För det första: Vi sänker skatterna för företag med drygt 15 miljarder. Både arbetsgivaravgifterna och bolagsskatten sänks. Detta skapar jobb.

 

* För det andra: Det måste löna sig att arbeta. Vi sänker inkomstskatten för arbetsinkomster för tredje gången, denna gång med ungefär 200 kronor i månaden. Totalt har en sjuksköterska fått en skattesänkning på mer än 1400 kr i månaden.

 

Vi höjer också skiktgränsen för att börja betala statlig skatt. Detta innebär att det lönar sig mer att utbilda sig och ta på sig ytterligare ansvar på jobbet. Polisinspektörer, gymnasielärare och specialistsjuksköterskor får därför mer sänkt skatt än genomsnittssvensken.

 

* För det tredje: Sverige gör ett historiskt lyft när det gäller forskning.

 

I grunden är det framgångsrika forskare och innovatörer som lagt grunden för det svenska välståndet. Att Sverige blivit världsledande inom medicin och bioteknik hade inte varit möjligt utan forskningen vid bland annat från Karolinska institutet. Den har varit grunden för till exempel Astra och Pharmacia.

 

Men forskningen skapade inte bara välstånd förr. Den gör det i ännu högre utsträckning i framtiden. På flera områden är forskningen just nu mycket spännande och mjöligheterna till historiska genombrott är stora. El-bilar. Möjligheterna att lagra koldioxid i underjorden, i stället för att släppas ut i atmosfären. Nästa generations kärnkraftverk som använder en bråkdel av det uran som går åt i dagens verk och som inte kan drabbas av härdsmälta. Möjligheterna att ta till vara och transportera el långa sträckor utan stora förluster, skulle kunna göra det möjligt att överföra solenergin i Sahara till el-konsumenterna till Europa.

 

Inom medicin och biologi öppnas på allvar möjligheter att hitta botemedel mot cancer och Alzheimer. Stora medicinska framsteg har redan skett när det gäller bland anat Parkinson och HIV.

 

Sverige har en lång tradition att ligga långt framme när det gäller forskning. Men det inger bekymmer att svensk forskning har stagnerat sedan mitten av 1990-talet. Forskningsanslagen i Sverige var som högst under den förra borgerliga regeringen, men under socialdemokraternas 12 år har forskningspolitiken havererat. Anslagen har urholkats.

 

Nästa år, 2009, höjs anslagen med 2,4 miljarder, det är ett lyft på omkring 10 procent. I den socialdemokratiska regeringens senaste forskningsproposition höjdes anslagen med 2,4 miljarder under en fyraårsperiod, vi lyfter med samma belopp under ett enda år. Fram till 2012 skall nivån på forskningsanslag ha ökat med hela fem miljarder, vilket är en tjugoprocentig ökning.

 

Det är ett trendbrott. Sverige satsar på forskning som aldrig förr.

 

* För det fjärde: Infrastruktur. Investeringarna i väg och järnväg kommer under kommande år att uppgå till aldrig förr skådade nivåer.

 

Infrastrukturen är viktig. Den är en förutsättning för att som människor ska få vardagen att gå ihop, den är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Regeringen har hittills presenterat en närtidssatsning på sammantaget 10 miljarder kronor de två närmsta åren för att kunna få spaden i jorden direkt på ett antal infrastrukturprojekt; E22 i Skåne, förbifarter kring Sundsvall och Umeå, en ny trafiklösning i Motala, flera satsningar de två största storstadsregionerna.

 

Nu kommer vi under 2009 att i detalj gå igenom vilka projekt som skall prioriteras under den kommande tolvårsperioden, och så småningom fatta beslut om detta.

 

När jag växte upp så lades järnvägar bara ner. Någon sade att järnvägen byggdes på 1800-talet, blir fantastisk på 2000-talet om den bara överlever 1900-talet. Det gjorde den. Järnvägen överlevde 1900-talet. Tågen har idag en snabbhet och bekvämlighet som gör den konkurrenskraftig mot bilen mellan våra stora regioner. Men visionen är att järnvägen i framtiden ska ha en konkurrenskraft också mot flyget när det gäller snabbhet. Det kräver investeringar i höghastighetståg. Göteborg-Stockholm på under två timmar. Haken är förstås att det kostar enorma summor, så allt kommer inte att kunna byggas på en gång. Men vi borde börja.

 

En del menar att vi inte ska bygga fler eller större vägar, för att vägtrafik är skadligt för miljön. Det resonemanget förtjänar att nyanseras.

 

Bilen är fantastisk. Den gör det möjligt för människor att leva ett rikare liv. Att umgås med andra, att uppleva mer, att få vardagen att gå ihop. Det är inte bilen som är problemet, det är avgaserna. Under vår generation är en av de stora miljöfrågorna att hitta ett annat bränsle till bilar än bensin.

 

Att driva bilar med elektricitet har länge varit en dröm. Hittills har det inte gått i någon större skala för att batterierna inte har tillräcklig kapacitet. Men utvecklingen är hoppfull. Under det närmaste decenniet får man anta att ladd-hybridbilar och plug-in-bilar är det som kommer att introduceras som mest attraktivt. 

 

De som säger att vi inte ska bygga vägar för att biltrafiken är skadlig för miljö, pekar på ett problem, men har ändå i huvudsak fel. De vägar som nu byggs kommer att finnas i kanske ett helt århundrade framåt. Om något årtionde så drivs nya bilar på annat än bensin, och om ett par årtionden så är sannolikt bensinen historia som huvudsakligt drivmedel för bilar.

 

* För det femte: Vi satsar på yrkesutbildningar i budgeten.

 

Företag och arbetsgivare behöver välutbildad arbetskraft. Sverige har satsat på en omfattande utbyggnad av teoretisk och akademisk utbildning. Yrkesutbildningar har inte ansetts lika fint. Men alla ungdomar vill inte bli akademiker. Alla ungdomar kan inte bli akademiker. Och samhället fungerar inte om alla är akademiker.

 

Vi har just återinfört lärlingsutbildning i Sverige. Socialdemokraternas motstånd mot sådana utbildningar gjorde Sverige unikt i Europa. Nu startar de. 1 juli nästa år får Sverige en yrkeshögskola. Vi påbörjar en stor statlig satsning på yrkeskurser inom vuxenutbildningen – yrkesvux. Gymnasiets yrkesprogram skall fokuseras mer på yrkesämnen. Vi kommer att införa en ny yrkeslärarutbildning. Därutöver kommer arbetsgivare och parterna att få ta över mer makt över yrkesutbildningarna.

 

Inom utbildningssektorn satsar vi nya statliga pengar på en ny fortbildning av förskolans personal, förskolelyftet. Vi förlänger lärarlyftet för grundskola och gymnasium. Vi gör en riktad satsning under några år för att lyfta kvaliteten i undervisningen i matematik, teknik och naturvetenskap.

 

* För det sjätte: Vi satsar på välfärden. Vi satsar nya statliga pengar för att höja kvaliteten i den psykiatriska vården. Vi tillför nya statbidrag till sjukvården. De landsting som klarar kötiderna premieras i fördelningen av statsbidrag. En procents sänkning av arbetsgivaravgifterna innebär lika mycket pengar för kommunsektorn som tre miljarder i ökade statsbidrag.

 

Vi sänker också skatten för de sämst ställda pensionärerna med 200 kr i månaden, alltså lika mycket skattesänkning som förvärvsarbetande får per månad. Till detta ska sägas att den genomsnittliga ökningen av pensioner förväntas bli 6000 kr under 2009 för en genomsnittspensionär, medan motsvarande höjning 2005, det sista hela socialdemokratiska regeringsåret bara var 2000 kr.

 

 

 
   - ¤ -

Detta är första gången som partirådet i dess nya form sammanträder.

 

På dagordningen står tre mycket viktiga framtidsfrågor; frågor som många vanliga människor funderar över.

 

För det första; hur ska vi klara att förena jobb, en hög social välfärd och en hög levnadsstandard med att kraftfullt dämpa växthuseffekten?

 

För det andra; hur ska vi kunna vara effektiva i att bekämpa brott och skydda vårt land mot yttre hot, och samtidigt värna oskyldiga människors personliga integritet?

 

För det tredje; hur ska vi klara av att föra en generös migrationspolitik och samtidigt säkerställa att de som kommer hit blir integrerade?

 

Ingen kan säga att detta är oviktiga frågor; tvärtom partirådet ägnar sig åt några av vår tids ödesfrågor. Och om vi misslyckas med att lösa dessa frågor kommer resultatet att bli ett samhälle som är mindre liberalt.

 

   - ¤ -

Ett av programmen som ska antas handlar alltså om integritet. Finns det en risk att vi hela tiden genom små steg med goda motiv accepterar än det ena och än det andra av mer övervakning, mer register och mer samkörningsmöjligheter och därmed successivt krymper människors privata sfär? Ja, den risken finns. Den är påtaglig.

 

Jag ska gärna erkänna att målkonflikterna ofta är svåra. Jag är stolt att tillhöra ett parti där sådana beslut inte tas lättvindigt, utan där målkonflikterna verkligen vänds och vrids ut och in.

 

Genom den svenska politiska historien är det liberaler som hela tiden tagit strid i integritetsfrågorna. Det är inte heller så märkligt – att hysa en sund skepsis till statsmaktens maktanspråk mot den enskilde ligger i liberalismens kärna.

 

Låt mig ta ett konkret exempel bland många; För att minska antalet trafikolyckor har vi accepterat kameraövervakning av trafiken. Den som kör för fort kan numera bli fotograferad och identifierad av särskilda kameror på stolpar runt omkring i Sverige. Den som kör för fort blir därigenom registrerad. De flesta av oss kan acceptera att det är rimligt.

 

Nu finns förslaget att om man fotograferar alla vid dessa stolpar så kan man också räkna ut hur fort man kör mellan kamerorna, så att man då kan räkna ut vilka som kört en sträcka alltför snabbt. Jag förstår att argumentet är att folk lär sig var kamerorna finns och därmed kör taktiskt. Men det är en orimlig tanke att staten ska kunna registrera exakt var alla svenskar befinner sig på vägarna och vid vilken tidpunkt.

 

 

   - ¤ -

 

Under denna sommar har vi haft en omfattande debatt med starka integritetsaspekter, nämligen debatten om svensk signalspaning.

 

Försvarets radioanstalt är själva stommen i den svenska underrättelsetjänsten. FRA byggdes upp för avlyssning av den tyska radio- och telegraftrafiken under andra världskriget och skulle ge Sverige förvarning mot ett tyskt överfall. Den norska och danska befolkningen fick betala ett fruktansvärt högt pris för att de hade stått nakna den 9 april 1940.

 

Under det kalla kriget avlyssnades den sovjetiska flottan och flygvapnet dygnet runt, för att kunna ge förvarning om ett militärt anfall.

 

Behöver Sverige en underrättelsetjänst på 2000-talet? Mitt svar är ja. Sverige lever i skuggan av kärnvapenutrustad stormakt. Putins Ryssland har just visat vad man är kapabla till. De investerar i en återupprustning av sin krigsmakt. Ryssland använder ett auktoritärt maktspråk som emellanåt för tankarna till förr. De har ambitiösa planer på en energipolitisk dominans i Europa.

 

För varje ansvarsfull statsledning i ett land i Sveriges situation är det självklart att landet behöver en underrättelsetjänst. FRA är själva kärnan i och huvuddelen av den svenska underrättelsetjänsten.

 

Jag har inga problem att lägga prestigen åt sidan och vara självkritisk; Regeringen kunde ha hanterat FRA-debatten mycket bättre under sommaren. Regeringen borde ha lyssnat mer på kritiken på ett tidigare stadium. Men jag är mycket nöjd med slutresultatet. Några av de mest uttalade kritikerna i riksdagen fanns i folkpartiets riksdagsgrupp. En enhällig riksdagsgrupp har nu ställt sig bakom en kraftigt förändrad lag, där stora delar av lagtexten skrivs om från grunden. Jag tyckte att den lag som togs i juni var bra. Men den som nu föreläggs riksdagen är ännu bättre. Sverige kommer också i framtiden att ha en effektiv underrättelsetjänst för att kunna ge förvarning om militära hot från främmande makter mot Sverige. Men den lag som slutligen spikas efter tilläggspropositionen ska ha så höga krav det bara går när det gäller att skydda svenskars personliga integritet.

 

Thomas Bodström jämförde i förra veckan alliansens partiledare med ledarskapet i Nordkorea och Zimbabwe när det gäller den nya FRA-lagen. Själv har han inte ett enda förslag på vad som borde tillföras i lagen. Tvärtom föreslår vi nu många fler integritetsskyddande åtgärder än vad oppositionen själva har krävt i sin högljudda kritik. Återstår gör bara en pinsam Thomas Bodström som har gjort bort sig, och ännu en gång öppet exponerat sitt dåliga omdöme.

 

 

   - ¤ -

 

Låt oss för ett ögonblick fundera över om Sverige just nu i denna finansiella kris hade haft en koalitionsregering mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. I Norge finns en sådan regering. Där är vänsterpartiets ledare finansminister. Hur skulle den ekonomiska politiken se ut i en svensk rödgrön koalitionsregering?

 

Thomas Östros viftar allt han kan och skriker så ofta han kan att konjunkturnedgången beror på alliansregeringen. I två år har de skällt för att vi har sänkt skatterna för löntagarna. Nu skäller de för att vi stimulerar ekonomin för lite. Han är konsekvent på ett sätt. Han skäller på allt. Östros påminner om den där första-majtalaren som i kanten på sitt talmanuskript hade antecknat ”Höj rösten här – argumenten är svaga!”

 

De röstade emot skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare inför 2007.
De röstade emot skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare inför 2008.
De kommer av allt att döma att rösta emot skattesänkningarna för låg- och medelinkomsttagare 2009. Sammantaget har detta gett en sjuksköterska nästan 18000 kr om året i sänkt skatt. Detta har socialdemokraterna röstat emot. Varenda krona.

 

Miljöpartiet menar att om vi jobbar mindre så blir vi mer effektiva. Om vi går ner till sex timmars arbetsdag så behöver det inte innebära att vi producerar mindre, för vi mår bättre och blir friskare, resonerar de.

 

Men det är en sak jag undrar över; när man nu tittar in på miljöpartiets riksdagskansli den här veckan när de som ska leverera sin budgetmotion; tro mig eller ej, men lamporna i arbetsrummen lyser till långt in på kvällarna. Märkligt tänker jag. Varför skickar de inte hem personalen klockan två på eftermiddagen, Om man blir effektivare med sex timmars arbetsdag varför jobbar de då själva många fler timmar? Tror de inte på vad de själva säger?

 

I miljöpartiet har arbete setts som något negativt. Människor ska få lön ändå, så kallad ”medborgarlön”, även utan arbete. Miljöpartiet är ett ”anti-jobb-parti”. Dessutom vill miljöpartiet snabbavveckla hälften av den svenska el-produktionen och chockhöja priserna på elektricitet och bensin. För säkerhets skull har partikongressen också krävt att räntan ska förbjudas.

 

Med miljöpartiet skulle tillväxten stagnera. Det är den materiella tillväxten som ger oss förutsättningar att bli mer miljövänliga. Det är faktiskt bara rika länder som anser sig ha råd att rena sina utsläpp, att byta ut oljepannor mot värmepumpar och att bygga höghastighetståg.

 

Vänsterpartiets ekonomiska politik kan sammanfattas så här;
- inflationsmålet ska överges,
- överskottsmålet i de offentliga finanserna ska avskaffas,
- utgiftstaken i budgetordningen ska avskaffas,
- finanspolitiska rådet ska läggas ned,
- riksbanken ska inte vara självständig.

 

Detta vill vänsterpartiet göra för att kraftigt kunna öka statens utgifter, långt utöver vad Sverige har råd med. De olika begränsningarna som finns i bland annat budgetlagen skapades för att Sverige under en lång tid levde över sina tillgångar. Nu vill vänsterpartiet återupprepa detta. Men kom ihåg att räntan i Sverige då låg på mellan 10-15 %. När min fru och jag köpte vår första bostad 1990 minns jag att låneräntan var nästan 14 %. Tänk tanken att Sverige permanent skulle återfå räntor på den nivån. Tänk tanken att de många unga och medelålders familjer som tagit lån till dyra bostäder de senaste 10 åren plötsligt får räntan tredubblad.

 

Följden av vänsterpartiets politik skulle bli en räntechock utan like. Vi skulle få kaos i ekonomin med massarbetslöshet. Hundratusentals barnfamiljer i Sverige skulle i praktiken få gå från hus och hem därför att de inte skulle ha råd att betala de chockhöjda räntorna.

 

Allvarligt talat, hur kommer det samlade rödgröna alternativet att se ut? Ett socialdemokratiskt parti som vill genomföra en skattechock, ett miljöparti som vill ge Sverige en energiprischock och ett vänsterparti vars politik leder till räntechock.
De har en chans, nu på måndag och tisdag när deras budgetalternativ ska presenteras. Lägg fram en gemensam budget och visa hur ni väger ihop målkonflikterna. Men om ni inte gör det, hur ska vi då förstå hur en rödgrön politik ser ut. Ska vi tro på vad de säger och skriver? Om de inte vill att vi ska tro på allt de säger, så bör de ju tala om detta; att det de gör nu är på låtsas. Annars måste vi ju trots allt tro att de menar allvar med sina förslag.

 

Nu är det halvtid i mandatperioden. På måndag är det exakt två år sedan alliansregeringen installerades.

 

Vi lever i en turbulent tid. Finanskris. En stormakt till granne som börjar agera alltmer som de gjorde under kalla kriget.

 

Det är i ögonblick som de vi upplever just nu som en regerings förmåga prövas på allvar.

 

Sverige har två regeringsalternativ. En alliansregering med fyra sammansvetsade partier, vana att jobba tillsammans och som gillar varandra. Vi har en genomtänkt ekonomisk strategi, arbetslinjen.

 

Mot alliansen står ett rödgrönt regeringsalternativ. Två av dessa partier har aldrig burit samhällsansvar, utan övertrumfar varandra i populistisk ansvarslöshet. Som om det vore en dokusåpa på Söderhavsö i TV så röstar två ut den tredje inför gemensamma presskonferenser. De verkar inte gilla varandra.