Det talade ordet gäller.
Sommartal i Marstrand av Jan Björklund den 8 augusti 2010
Grekland. Spanien. Portugal. Italien. Irland. Storbritannien. USA. Listan på västländer som nu tvingas göra mycket stora nedskärningar och höja skatterna är lång.
Västvärldens länder tittar avundsjukt på Sverige. Vi är ett av få länder i Europa som kan diskutera nya skattesänkningar eller nya satsningar.
Vi ser nu ljuset i tunneln. Från en absolut bottennivå under den djupaste finanskrisen vänder det nu uppåt igen. Orderböckerna på svenska exportföretag börjar åter fyllas.
Sedan krisen bröt ut har många ropat efter nya utgifter och nya satsningar från regeringen. Och hade vi givit efter för de mest högljudda kraven så hade vi varit i samma sits som många andra länder, med betydande underskott och skattehöjningar.
Men Jämför Sverige med resten av Europa. Vi är ett av de länder som hittills i år har haft den högsta ekonomiska tillväxten. Och av EU:s 27 länder har vi det lägsta budgetunderskottet. Den politik som har förts har varit långsiktig och ansvarsfull.
Sverige ser nu faktiskt ut att gå ur denna kris som Europas starkaste ekonomi. Det är alliansregeringens förtjänst.
- ¤ -
Nu ska vi ha en gissningstävling. Nu är frågan är det fler eller färre människor i Sverige som har ett jobb i juni i år, i djupaste lågkonjunktur än i juni 2006 när vi hade högkonjunktur. Fler? Färre?
Svaret är att 110 000 fler människor är sysselsatta i jobb i juni i år än 2006. 110 000.
Detta är siffror som presenterades av Statistiska Centralbyrån häromdagen. Siffrorna fick Thomas Östros att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Det har naturligtvis försvunnit mängder av jobb under krisen. Men sanningen är att det har skapats ännu fler nya jobb under de här fyra åren.
Förklaringen ligger i alliansregeringens politik. Det lönar sig mer att arbeta genom sänkta inkomstskatter på arbete och genom stärkta incitament i A-kassan, och genom att det blivit sänkt skatt på att anställa för företagen.
En av de reformer som har skapat nya jobb är RUT- och ROT-avdragen. De har blivit osannolikt framgångsrika. Enligt Skatteverket så har mer än 600 000 personer köpt ROT-tjänster det senaste året. Närmare en kvarts miljon människor har köpt RUT-tjänster. Branschen har vuxit snabbt.
Exakt hur många jobb som detta har skapat vet vi ännu inte. Men det är många tusentals. I RUT-branschen ofta lågutbildade kvinnor, som tidigare kanske jobbade svart. Nu har de ett vitt jobb med lön, rättigheter och socialt skydd vid sjukdom och arbetsskador.
De rödgröna går nu till val på att avskaffa både RUT och ROT. De anser att det inte skulle spela någon roll för antalet jobb. Som om skattenivån vore oviktig.
Nyligen lade oppositionen fram förslag om kilometerskatt på lastbilar. Som om lastbilar kör runt för nöjes skull. Men Miljöpartiets avsikt är naturligtvis att de vill att det ska köras mindre lastbil.
Därför är de nu dags för dagens gåta nummer två; Om höjd skatt på lastbilstransporter minskar mängden lastbilstransporter, vilket effekt får då höjd skatt på städtjänster?
Det som styr tänkandet hos vänsterpolitiker är ofta avundsjuka. Det är okej med fattigdom, så länge ingen annan har det bättre. Detta tänkande kräver hård statlig styrning. Om någon arbetar hårt eller sticker upp så ska de tryckas ned. Det är politikens jantelag. Företagande och entreprenörskap ska motarbetas.
Men vi måste ha det motsatta synsättet om vi ska bli framgångsrika. Människors vilja att hela tiden förbättra sin livssituation är den viktigaste drivkraften för att föra samhällsutvecklingen framåt. Hårt arbete måste löna sig. Ansträngning måste löna sig. Att utbilda sig länge måste löna sig. Att ta ansvar måste löna sig. Att ta risker när man startar ett företag måste kunna löna sig.
Att staten tillåter att människor kan bli rika, är faktiskt en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga.
Det är viktigare att motarbeta fattigdom än att motarbeta rikedom!
- ¤ -
En av de främsta förgrundsgestalterna i Folkpartiet under mitten av 1900-talet var bohuslänning. Waldemar Svensson i Ljungskile, var vice partiordförande under Bertil Ohlin. Han var missionsförbundare och ansågs representera frisinnet i den högsta partiledningen. De frisinnade ansågs vara mer vänsterorienterade i sociala frågor än de stadsliberala köpmännen och akademikerna.
Men Waldemar Svenssons vänsterfrisinne landade aldrig i att politikens huvuduppgift skulle vara att konstruera stora statliga bidragssystem. Han varnade i stället för att en allsmäktig stat skulle komma att förvandla medborgarna till klienter. Han talade aldrig om människors värde utan om människors värdighet. De frisinnades bakgrund var ofta småbruket på landsbygden. Waldemar Svensson såg att småbrukarna aldrig var beroende av någon annan, behövde inte stå med mössan i hand.
En del röster i dagens debatt verkar anse att det skulle vara något kränkande att ställa motkrav på dem som begär stöd från stat och kommun. De frisinnade socialpolitikerna för 100 år sedan insåg att det var precis tvärtom. Man förminskar människor om man inte förväntar sig något av dem. Få saker är så förödande för en människas självkänsla som att passivt ta emot hjälp.
Waldemar Svensson i Ljungskile är inspirerande att läsa även idag;
”I stället för en av marxismen präglad politik, som gör allt flera egendomslösa, bör en sådan utveckling främjas att ständigt större medborgarskikt kan bli ägare av sparkapital, av andelar i större företag, av egnahem, av jordbruk och andra småföretag. Det ger trygghet och trivsel, rakare ryggar och fullvärdigare medborgarskap.”
Den som är vuxen men allvarligt sjuk ska kunna få sin försörjning tryggad. Men den som är arbetsför har ett ansvar att försörja sig själv. Alla ungdomar har rätt att gratis gå i skolan, men eleverna ska som motprestation anstränga sig i studierna och göra sitt bästa. Den invandrare som bosätter sig i Sverige ska få stöd i sin integration, men invandraren har själv ett stort ansvar att medverka till integrationen.
Socialdemokrater tror på de stora statliga systemen.
Socialliberaler tror på den enskilda människan.
- ¤ -
Jag vill att Sverige ska vara en världens mest framgångsrika nationer på 2000-talet, precis som vi tidvis var på 1900-talet.
Utmaningarna är större. Antalet konkurrenter är fler. När jag var liten samlade vi in pengar till svältande barn i Asien. Nu har de barnen vuxit upp. Den generationen, nu i medelåldern, har fått uppleva en ekonomisk standardökning i raketfart. Från svält till medelklass på några årtionden. Häromdagen tog de över Volvo.
Globaliseringen innebär möjligheter. Men också nya utmaningar. Vi kan bli vinnare på globaliseringen. Men då måste vi skärpa oss i en rad avseenden.
Jag har redan nämnt fortsatt arbetslinje med jobben i fokus. Jag har nämnt att det måste löna sig att arbeta och att utbilda sig.
Men den enskilt viktigaste förutsättningen för att Sverige ska vara framgångsrikt också i nästa generation är skolan.
I fyra årtionden har svensk skolpolitik förts mer och mer i fel riktning. Regeringen genomför nu genomgripande reformer; ny skollag, ny lärarutbildning, ny gymnasieskola, nya läroplaner, nya betygssystem, ny lärlingsutbildning och ny yrkeshögskola för att nämna några exempel.
Men dessa riksdagsbeslut räcker inte. Sverige måste ha en regering också de kommande fyra åren som med stor beslutsamhet fullföljer och genomför dessa reformer i verkligheten. Och ytterligare reformer behövs. Jag tänkte berätta om två av dem här idag. Båda handlar om elever som behöver särskilda insatser, men av olika slag.
Det finns också elever som har stabila hemförhållanden men som trots det har svårt att fungera i skolan. Där är samverkan mellan skola och föräldrahem ofta en del av lösningen.
Om en elev, till exempel en tonårsgrabb, uppför sig illa i klassrummet, stör, bråkar och provocerar, så är det naturligtvis i första hand läraren på plats som måste hantera det problemet. I andra hand kopplar läraren in elevvården och skolledningen. Om detta inte hjälper känner sig lärarna ofta maktlösa. Men varför använder vi så sällan föräldrarna i skolarbetet?
Jag är rätt övertygad att Kalle, 15 år, som spelar allan och ska vara cool i klassrummet genom att utmana och provocera sin lärare och störa kamraterna, kommer att uppföra sig betydligt bättre om mamma eller pappa sitter på en stol längst bak i klassrummet.
Att uppfostra barn är ytterst inte skolans ansvar, det är föräldrarnas ansvar. Från folkpartiets sida vill vi att en förälder till en stökig elev i grundskolan ibland ska sitta med i klassrummet. En sådan medverkan bör naturligtvis ske genom en frivillig överenskommelse mellan skolan och hemmet, men om föräldrarna vägrar samtidigt som skolan bedömer det som nödvändigt bör utbildningsnämnden ytterst kunna besluta att en förälder ska delta i klassrummet. Man kan faktiskt inte avsäga sig sitt föräldraansvar.
En sådan regel ska naturligtvis bara användas i ett fåtal undantagsfall, men i de fallen kan det vara nog så motiverat. Den förälder som deltar måste få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst, förslagsvis enligt reglerna i föräldraförsäkringen. Självfallet måste hänsyn tas till föräldrarnas arbetssituation.
Det är dags för en attitydförändring. Det har varit ett misstag i Sverige att förminska föräldrarnas ansvar. Det är inte skolans barn. Det är inte samhällets barn. Det är föräldrarnas barn. Det är hög tid att betona föräldraansvar.
- ¤ -
Men sedan finns det en annan grupp elever där hemmet inte är ett stöd i skolarbetet. Låt mig berätta om en.
”Jag fick ta hand om familjen, eftersom mina bröder behövde omsorg. Jag var den som fick torka allas tårar och leta efter min alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna.”
Så skriver Linda på nätet om sin situation när hon var tio år gammal. Namnet Linda är fingerat.
”I nian kände jag att jag inte var något värd och började skära mig”, skriver hon. Hennes berättelse präglas av smärta, sorg och desperation. Lärarna i skolan tog kontakt med en kurator en gång, men insatsen var otillräcklig.
Linda är en av tusentals svenska tonårsflickor som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva på ett livsfarligt sätt. Var tredje flicka har ångest. Det är en tredubbling sedan 80-talet. Fler ungdomar vårdas för depression idag.
Låt oss vara helt klara över att skolans undervisning och kunskapsuppdrag fungerar inte för de elever som mår dåligt och är helt fokuserade på annat. Därför blir även skolan en del i diskussionen om hur ungdomar mår.
Jag hör allt oftare hur lärarna måste ägna mer och mer tid åt elever som mår dåligt, av orsaker som inte har med skolan att göra. Samtidigt vill vi ju att lärarna ska vara just lärare, att undervisa i sina ämnen.
I den nya skollagen, som alliansregeringen just har beslutat om, och som börjar användas nästa år så höjs kraven på kommuner och friskolor. Framförallt så omfattar kravet på fungerande skolhälsovård och elevvård, eller elevhälsa som det heter numera, även friskolor.
Folkpartiets uppfattning är att Sverige under nästa mandatperiod skall genomföra ett lyft för den svenska elevhälsan. Vi är beredda att under den kommande mandatperioden avsätta en halv miljard kronor i nya statliga pengar till skolorna. Den summan skulle räcka till ungefär 1000 nya skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer.
En ny svensk skolpolitik med högre kunskapskrav gynnar framförallt barn som kommer från hem utan studietradition. Men vi måste också våga se de barn som underpresterar i skolan för att de mår dåligt, ofta av skäl som finns utanför skolan.
Det är därför vi behöver lyfta den svenska elevhälsan.
- ¤ -
Under augusti månad kommer jag att lägga en proposition till riksdagen om att införa betyg i Sverige från och med årskurs sex. Förslaget kommer senare att behandlas av den nyvalda riksdagen efter valet. Att flytta ned betygen just till årskurs sex är viktigt, för det betyder att vi flyttar ned betygen till mellanstadiet.
Vi inför nu tydliga kunskapskrav i skolan i årskurs sex och i årskurs nio. Kunskapskraven i sexan blir ju styrande för mellanstadiets verksamhet. Vi inför nationella prov i sexan för att kontrollera att dessa mål uppnåtts. Målen och proven blir i praktiken en slutkoll av att mellanstadiet nått sina mål. Mellanstadielärarna ansvarar för undervisningen gentemot målen och sätter betyg.
Att flytta ned betygen från högstadiet till mellanstadiet är viktigt. Det kommer att påverka hela mellanstadiets sätt att arbeta och tänka, det blir mer inriktat mot kunskapsmålen och mer kunskapsfokuserat. Mellanstadielärarkåren, som inte har satt betyg på 30 år, kommer att få en helt ny inramning för sitt arbete.
Om de rödgröna vinner valet kommer denna proposition att dras tillbaka. De rödgröna har enats om att behålla betygen enbart på högstadiet, visserligen att börja i sjuan i stället för i åttan, men ändå enbart på högstadiet. Det är ett litet steg framåt jämfört med idag, men helt otillräckligt. Den kunskapsfokusering som förekomsten av tydliga kunskapsmål, nationella prov och betyg leder till måste prägla också mellanstadiets verksamhet.
I veckan som gick bröt det också ut diskussion om regeringens förslag att skriva in elevernas skolk i betygen. Skälet är naturligtvis att öka elevernas närvaro. Det finns ingenstans i arbetslivet i vuxenvärlden som man kan komma och gå helt som man själv vill, och då skall det vara likadant i skolan. Den höga frånvaron leder till sänkta skolresultat men också till en minskad respekt för skolundervisningen, en lägre studiemoral.
Nu säger kritikerna att om undervisningen bara är rolig och intressant så skolkar inte eleverna. Det är säkert sant. Om allt i skolan bara kunde vara roligt så skulle alla hela tiden gå med ett leende på läpparna. Nu finns det en hake; de flesta av oss tycker det är roligt att kunna främmande språk och behärska en viss grundläggande allmänbildning. Men det är inte alltid studierna av spanska-glosor nödvändigtvis är just roliga när glosorna skall gnuggas in.
Missförstå mig inte; jag tycker naturligtvis det är bra om undervisningen är spännande, intressant, motiverande och rolig. Men det kommer alltid att finnas arbetsmoment i skolan som inte är just roliga, men som är nödvändiga.
Håll i er, för nu tänkte jag säga något starkt kontroversiellt;
Skolans uppgift är faktiskt undervisning – inte underhållning!
- ¤ -
Cirkeln sluts. Ylva Johansson uttalar sig allt oftare i utbildningsfrågor. Hon var skolminister för 15 år sedan, när jag fick uppdraget att bli skoltalesman för Folkpartiet. Sedan byttes hon ut, först mot Ingegerd Wärnersson och sedan mot Ibrahim Baylan. Nu är hon tillbaka. Hon beskrivs som tilltänkt ny utbildningsminister.
Jag läste häromdagen en intervju med henne från den tiden, i Svenska Dagbladet i augusti 1997, exakt 13 år sedan. Hon uttalar sig om sin vision för den svenska skolan.
-Min skola, säger Ylva Johansson, ”har släppt det seglivade anspråket på att äga kunskapsmonopol. Skolan har släppt katederundervisning och klassundervisning”. Skolan är i stället en ”arena för bearbetande av information, en plats för kunskapande – man skapar kunskap”.
För att göra det mer begripligt lägger hon till; ”Eleverna har fått en ny roll – de är subjekt i sitt eget lärande”. Ja, men då så.
”Eleverna håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider.”
Hon fortsätter ”inga klassrum, inga korridorer, ingen klocka som ringer, inga fasta lektionspass”.
Så avslutar hon sin vision; ”Det kanske ser rörigt ut, ungefär som på dagis, men i själva verket är det resultatet av kreativa idéer”.
Hon fick som hon ville. Det blev rörigt.
Ylva Johansson var 1990 en av arkitekterna bakom den misslyckade kommunaliseringen av den svenska skolan. Hon var en av arkitekterna bakom den misslyckade gymnasiereformen där alla ungdomar förväntas bli akademiker, och där yrkesutbildningar nedvärderas. Hon är en av de politiker som tydligast och under längst tid varit på drivande i utvecklingen av den svenska flumskolan.
Nu vill hon på nytt bli Sveriges utbildningsminister.
Jag har bara en sak att säga till Sveriges elever och lärare; Akta er!
- ¤ -
Tänk tanken att ni går på en restaurang. Ni väljer det godaste ni ser på menyn. Ni pratar med ert sällskap och njuter av atmosfären, brinnande ljus och servicen från kyparen.
Måltiden är viktig i våra liv. Att få i sig näring är det basala. Men måltiden är så mycket mer. Den är social samvaro, den är en njutningsfull smakupplevelse, den är atmosfär.
För många av våra allra äldsta är måltiden det som lyfter en i övrigt långtråkig vardag. För 90-åringen som blivit änka eller änkeman går dagarna ofta långsamt. De närmsta vännerna har gått bort.
Måltidens betydelse för våra äldsta är det som lyser igenom i socialstyrelsens stora undersökning nyligen där tiotusentals äldre fick svara på frågor om sin äldreomsorg. Måltiden är också ofta det som de äldre är mest missnöjda med. Man får inte välja mat, utan nöja sig med den enda rätt som kommunen bestämt. Får man sin mat via hemtjänsten kommer den ofta i en plastlåda. Smaklös anser många.
Det som de äldre också redovisar missnöje med är hur ofta de får komma ut i friska luften. Jag läste nyligen om en 88-årig kvinna som är rullstolsburen, och där kommunen bestämt att hon bara får komma ut en gång i veckan. Titta ut i augustisommaren En gång i veckan. Är det värdigt?
Ytterligare en brist i vår äldreomsorg rör möjligheten att få bo ihop för äldre par i livets slutskede. De flesta äldre par blir ju till sist i sämre skick i lite olika takt. När den ene oåterkalleligen måste flytta in på ett äldreboende, så är det ju inte ovanligt att livskamraten ber att få flytta med. Inte sällan svarar då kommunen att du är välkommen när du också behöver vård.
När man stod där framför prästen och uttalade orden ”tills döden skiljer oss åt”, så var det nog få som tänkte att det var den kommunala socialnämnden som skulle skilja människor åt. Att de som har levt ihop i 60-70 år, inte skall få leva ihop sina sista månader är ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle.
Tillsammans med Barbro Westerholm, folkpartiets socialpolitiska talesman, och tidigare ordförande i Sveriges pensionärers riksförbund, lade jag i i början av juli fram ett förslag för tre garantier till äldre;
-en välja mat-garanti, en rätt att varje dag få välja mellan olika maträtter,
-en ut och gå-garanti, en rätt att, om man själv vill, få komma ut minst en gång varje dag,
-en parboendegaranti, en rätt att få bo ihop på äldreboendet om man själv vill.
Någon klok person sade att graden av civilisation i ett modernt samhälle kan avläsas på hur den aktiva generationen behandlar de äldsta.
Det är dags att rikta fokus mot kvaliteten i svensk äldreomsorg. Nästa mandatperiod borde vi bestämma oss för att förbättra för våra äldsta. Ingen i vårt land ska behöva vara rädd för att bli gammal!
- ¤ -
”Alla skulle med men ingen visste vart”.
Det var Mona Sahlins rätt fyndiga förklaring till varför socialdemokratin förlorade valet 2006. Budskapet i samband med att hon valdes var att förnyelse skulle ske så att socialdemokratin skulle ha idéer om framtiden.
Ärligt talat – förnyelsen har uteblivet. Den som tror att Socialdemokraterna har svaret på hur vi ska skapa ett Sverige där ”Alla ska med” kommer att bli besviken. Högre skatter och högre bidrag är svaret på allt.
I höstens val är det Alliansen som söker förtroende för att fortsätta regera Sverige. Och en avgörande skillnad mot socialdemokraterna och Sahlin är att vi har en idé om vart vi vill. Den skulle faktiskt kunna sammanfattas med just ”Alla ska med”.
Alla ska med. Därför behöver vi en skola med fokus på kunskap, ordning och arbetsro. En skolpolitik där vi ser till att de duktigaste unga väljer att bli lärare. En tydlighet om att mobbning aldrig accepteras i våra klassrum eller på våra skolgårdar.
Alla ska med. Det är när människor förväntas försörja sig genom eget arbete och det lönar sig att jobba som fler har ett jobb att gå till. Det är när människor har en egen lön att betala räkningar för som man har makt över det egna livet.
Alla ska med. Därför behöver vi bryta med den kvävande mentalitet av omhändertagande som har gjort den svenska integrationspolitiken till ett misslyckande. Där människor som kommit till vårt land fått frågan om vad de ska ha för bidrag snarare än frågan om vad de kan bidra med. Människor som flyr eller invandrar till vårt land ska snabbt komma i arbete och lära sig det svenska språket.
Alla ska med. Därför behöver vi en stark välfärd. Men vad socialdemokratin missat är att det behövs någon som skapar resurser för att det ska finnas utrymme för en stark välfärd. Det ska löna sig att starta och driva företag vågar människor förvekliga idéer och ta steget till eget. Vi ska ha ett skattesystem som gör att morgondagens Ingvar Kamprad väljer att stanna i Sverige, då skapas resurser som ger oss möjlighet att värna välfärden.
Alla ska med. Även framtida generationer. Då måste vi vårda klimatet. Då krävs att vi behåller kärnkraften i stället för att importera tysk kolkraft eller rysk gas. Då krävs att vi går över till el-bilar.
Alla ska med. Sverige till exempel. Även Sverige borde fullt ut vara en medlem i det europeiska samarbetet, med sin gemensamma ekonomiska politik och gemensamma valuta. Europa behöver mer samarbete. Inte mindre.
Alla ska med. Men då måste vi erkänna att det är decennier av socialdemokratisk politik som gjort att vi har fler unga arbetslösa i Sverige än i jämförbara länder – att det är så många unga som inte har råd att flytta hemifrån och på allvar växa upp. Fler lärlingar, uppvärdering av praktiska kunskaper och en moderniserad arbetsrätt – då öppnas arbetsmarknaden för unga människor.
Alla ska med. Därför måste vi fortsätta det mödosamma arbetet för att skapa ett jämställt Sverige. Tjejer ska kunna gå i skolan utan att höra könsord ropas efter sig. Kvinnor i vården ska ges möjlighet att vara egna företagare. Samhället ska ha kraft att skydda den kvinna som drabbas av våld från en man i sin närhet. Alliansen behöver fortsatt förtroende att driva en jämställdhetspolitik där vi ser att kvinnor och män är individer och inte delar av kollektiv.
Alla ska med. Även kommande generationer. De ska kunna njuta av vår natur med all den mångfald och rikedom som vi upplever. Därför är jag så tacksam över den arbetsgrupp i folkpartiet, under ledning av vår riksdagsledamot från Norra älvsborg, Anita Brodén, som i veckan lade fram ett program för biologisk mångfald och naturvård.
Alla ska med – även när vi kommer upp i åren och behöver hjälp. När äldres erfarenhet tas till vara i stället för att se dem som passerat 65 år som passé kan vi klara det faktum att vi lever allt längre. Den äldre som har hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende ska ha tydliga rättigheter och inte behöva stå med mössan i hand och vänta på politiska beslut om hjälp.
Alla ska med och Sverige ska växa. Men då behöver Alliansen fyra år till. Från Folkpartiets sida kommer vi att ägna all vår kraft de 42 dagar som återstår till valdagen att söka människor förtroende för en fortsatt Alliansregering och för ett starkare Folkparti.
Alla skulle med, men ingen visste vart. Beskrivningen passar lika bra på de rödgröna idag.
Sverige behöver en regering som vet vart vi ska.
Tack för att ni har lyssnat.