Tal på Raoul Wallenbergs 100-årsdag

Jag minns såväl hur jag själv kom att reflektera över den frågan på ett djupare sätt än förut när jag besökte staden Weimar för drygt 20 år sedan. Weimar, söder om Berlin, en av de mest kulturhistoriskt intressanta europeiska städerna. Här verkade Goethe, Schiller och Liszt. Torget är omringat av teatrar och bibliotek. Men om man höjer blicken över hustaken och tittar på kullarna så ser man bokskogen som fick ge namn åt lägret; Buchenwald.
Weimar – en av Europas stora kontraster. Mänsklig godhet och mänsklig ondska på samma plats. Huvudarena under en av Europas kulturella höjdpunkter och under barbariets djupaste mörker.
 - ¤ -
När namnet Raoul Wallenberg nämns kan jag som svensk känna både ödmjuk stolthet och att jag skäms.
Ödmjuk stolthet därför att Raoul Wallenbergs gärning är unik. Hans metoder var enastående modiga och fräcka. Runt omkring i världen idag lever tiotusentals, kanske hundratusentals, människor som har Wallenberg att tacka för att de finns, därför att han räddade en förälder eller en farmor till livet.
Vi är tacksamma och stolta över att USA:s kongress 1981 förklarade Raoul Wallenberg som amerikansk hedersmedborgare, en ära som då tidigare enbart hade vederfarits Winston Churchill. Över att Raoul Wallenbergs minnesträd är placerat på själva hedersplatsen vid ingången till världens viktigaste minnesplats över Förintelsen, Yad Vashem i Jerusalem. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet över att Raoul Wallenbergs gärning har blivit så uppmärksammad i resten av världen.
 - ¤ -
Men jag ska erkänna att som svensk känner jag också att jag skäms.
Skäms över den flathet som den dåvarande svenska regeringen visade under årtionden när det gällde Raoul Wallenberg. Inte nog med att den svenske ambassadören i Moskva agerade omdömeslöst. Hela den svenska statsledningen med utrikesminister Undén i spetsen undvek att driva fallet med någon som helst energi, därför att det skulle försvåra relationen till Sovjet. Hur Sverige böjde sig för diktaturen. Hur den svenska neutralitetspolitiken, i stället för den moraliska upphöjdhet som många anser att den ägde, i själva verket ledde till ett moraliskt svek.
Samma år som USA gjorde Wallenberg till hedersmedborgare 1981, gick jag själv ut ur gymnasiet. Under tolv års skoltid nämndes inte Raoul Wallenberg i undervisningen.
 - ¤ -
Så vad är då svaret på frågan om människan är god eller ond?
Svaret är både och. Och att det beror på.
Det beror på vilka värderingar som befordras i en samhällsgemenskap. Det beror på vilka normer om vad som är rätt och fel som överförs från de vuxna till de unga i varje ny uppväxande generation. Demokrati och respekt för människovärdet är inget vi automatiskt föds med. Det är något vi uppfostras till. I hemmet, i skolan och i samhällsdebatten. Varje ny generation måste uppfostras i dessa värderingar. Varje ny generation måste vinnas för demokratin.
Hur uppfostrar man unga människor till att tro på demokrati och frihet? Det finns de som tror att demokratiska beslutsformer i skolan; att eleverna får bestämma i skolan, skulle vara det bästa sättet att fostra i demokrati. Men jag tror att det är något helt annat. Inget befrämjar ett demokratiskt sinnelag som kunskaper i 1900-talets historia.
Det var en undersökning i slutet av 1990-talet om elevernas bristande historiekunskaper om Förintelsen, som utlöste grundandet av Forum för levande historia. Det var ett bra initiativ, men samtidigt måste ju frågan ställas: Varför har inte ett av världens mest påkostade skolsystem givit eleverna så elementära kunskaper?
Tyvärr finns det inget område där förflackningen av den svenska skolans bildningsuppdrag blir så uppenbart som när det gäller behandlingen av undervisningsämnet historia i skolan. Ämnet har nedvärderats gång på gång under efterkrigstidens skolreformer. Tiden för historieämnet i grundskolan har halverats sedan 50-talet.
Men historia borde vara ett av skolans främsta bildningsämnen. I den nya läroplanen som gäller från och med i fjol är historia obligatoriskt för alla på gymnasiet, och i den nya kursplanen i grundskolan ingår nu kunskaper om Förintelsen och om Gulag i det centrala ämnesinnehållet. Där måste kunskap om Raoul Wallenberg ha en given roll.
 - ¤ -
Man kan aldrig förstå Auschwitz. Men man kan inte förstå vår tid, utan att känna till Auschwitz.
Det yttersta syftet med att högtidlighålla Raoul Wallenbergs födelsedag är inte enbart att öka historiekunskaperna i största allmänhet, eller att hylla en sann hjälte.
Det yttersta syftet är i stället att vi ska tvingas tänka efter. Hur kunde Förintelsen ske? Vad var det som ledde dit? Vilka värderingsförskjutningar hos vanliga människor i vår del av världen gjorde detta möjligt? Hur framkallades dem?
Genom kunskap kan vi förhindra att det som skedde då kan ske igen. Det är det yttersta syftet med varför vi är samlade här i dag.
Tack för ert engagemang!