Ernst Beckman: VD i Djursholms AB
Ernst Beckman var verkställande direktör i Djursholms AB under de betydelsefulla utvecklingsåren 1892-1903.
Det sammanföll med den tid under vilken han inte var ledamot i riksdagen.
Det var Djursholms AB som - genom Henrik Palme och Ernst Beckman - i mångt och mycket kom att dirigera tillkomsten av Djursholms villastad.
Redan under studieåren utomlands - Ernst Beckman studerade under åren 1868-76 i Tyskland, England och USA där han också gifte sig 1876 med kemistdottern Louise Woods från New Jersey - började Beckman att medverka i Nya Dagligt Allehanda med reserapporter.
1879 hade Beckman skrivit uppmärksammade rapporter i Stockholms Dagblad från den stora och över hela riket uppmärksammade Sundsvallsstrejken, artiklar som fick stor betydelse för att väcka till insikt om förhållandena bland Sveriges arbetare.
Redaktör för Aftonbladet - då en liberal tidning
Ernst Beckman var visserligen inriktad på en karriär inom skolan, som han ville reformera, men hamnade snart nog i publicistikens värld.
Beckman erbjöds att bli redaktör för Ny Illustrerad Tidning 1880 och verkade där åren 1880-83.
Efter några år med huvudsakligen annan sysselsättning blev Ernst Beckman huvudredaktör och ansvarig utgivare för Aftonbladet 1887-90, då ledande reformtidning och liberalt huvudorgan i Sverige.
I Publicistklubben, sprungen ur publicistmötet 1871 och formellt bildad den 7 augusti 1874 med socialreformatorn Sven Adolf Hedin, verksam i Aftonbladet och riksdagsman från 1870 under nära 35 år, som förste ordförande, var Beckman i flera omgångar ordförande.
Han valdes till föreningens ordförande första gången, trettiotvå år gammal, 1882.
Beckman blev på nytt PK-ordförande 1885 och ånyo elva år senare, 1896, då han egentligen inte längre var verksam som publicist utan som skolman.
Ytterligare en gång, 1901, var Beckman PK:s ordförande, vid detta senare tillfälle mest som en följd av rösträttsstrider inom PK.
Skrev om tyska förhållanden
Den nära vänskapen och politiska samverkan med socialreformatorn S A Hedin (1834-1905) kan spåras på flera sätt i Beckmans politiska verksamhet.
Redan på 1880-talet hade han fått ett statligt utredningsuppdrag att klarlägga det tyska socialförsäkringssystemet.
S A Hedins stora socialpolitiska motion vid 1884 års riksdag tillkom i samarbete med några yngre vänner, däribland Beckman. Hedins biograf Leif Kihlberg skriver att bland Hedins närmaste medarbetare fanns just Ernst Beckman. Hedin var 50 år då riksdagsmotionen väcktes, Beckman vid denna tidpunkt endast 34.
Riksdagen biföll som bekant Hedins motion och tillsatte en kommitté vars reformarbete kom att avslutas med införandet av folkpensionen 1913, ett Karl Staaff (II)-ministärens stora reformverk.
Året efter motionen hade skrivits utgav Beckman den på sin tid mycket uppmärksammade boken "I tjänst hos utlänningar. Svenska utvandrare i Norra Tyskland."
Den skildrade de svåra förhållanden under vilka svenska emigranter levde i Tyskland på 1880-talet.
Länsskoleinspektör, stadsfullmäktig i Södertälje, riksdagsman fyra gånger!
Som länsskoleinspektör i Södermanlands län i början på 1880-talet, då Beckman var bosatt i Södertälje, blev Ernst Beckman kommunalpolitiskt aktiv och invald som liberal stadsfullmäktig i Södertälje.
Han var tillika ledamot av stadens skolråd.
Efter att ha flyttat från Södertälje till Stockholm blev Ernst Beckman också vald till Stockholms stadsfullmäktige, 1885, dvs året innan han första gången invaldes i riksdagen, 1886.
Ernst Beckman återvände dock till skolvärlden.
Åren 1893-99, då han också var verkställande direktör i Djursholms AB, var Beckman rektor vid Stockholms nya samskola.
Att Beckman inte var främmande för många samtidiga arbetsuppgifter bekräftas av att han åren 1891-1912 - då han tidvis var verkställande direktör i Djursholms AB, riksdagsledamot, rektor och tidningsman - också var ledamot av skolstyrelsen i Djursholm, under de sista sju av sin 21-åriga tjänstgöringsperiod som ordförande.
Ernst Beckmans betydelse för tillkomsten och utvecklandet av Djursholms samskola finns väl dokumenterad.
En naturskildrare
I Bydalen i Jämtland vistades Ernst Beckman under långa tider. I den postumt utgivna minnesboken, med förord av den kände djursholmsbon Natanael Beskow, skildrar Beckman naturen i Bydalen:
"Ju högre vi stiga, dess oftare finna vi spåren av vinterns och stormarnas våldsmakter." - - -
"Björkarna äro icke längre raka och vita, utan smutsgrå och vridna i fantastiska former. På avstånd ser det nästan ut som om de uppförde en lustiger dans, där träden niga och buga sig för varandra. Men när man kommer närmare, ser man att det icke är en dans för nöjes skull.
Det är en dödsdans: de äro böjda i knä, ledbrutna, vanskapliga under förtvivlad brottning med tyrannen, fjällstormen. Livet ha de fått behålla, men livets skönhet ha de måst offra."
Ernst Beckman var bosatt på Sveavägen i Djursholm. Huset som han lät uppföra, av Beckman döpt till Arlaryd, står ännu kvar.
Ernst Beckman lämnar Sverige för USA
1914 lämnade Beckman både riksdagen, Djursholm och Sverige. Han utvandrade definitivt till USA och bosatte sig i Kalifornien.
Ernst Beckman avled 16 april 1924 i Santa Barbara men begrovs på Djursholms kyrkogård; över två månader hade det tagit att föra den döde över en kontinent och Atlanten.
Karlfeldts tal vid jordfästningen 1924
Vid gravsättningen den 26 juni 1924 talade bl.a. den kände djursholmsbon och Beckmanvännen Erik Axel Karlfeldt.
- På den tid då Djursholm kom till var jag tidvis i daglig kontakt med Beckman, säger Karlfeldt:
"Här såg man Viktor Rydberg göra sina aftonvandringar, ensam och drömmande, belyst av sitt eget livs sköna aftonrodnad. På Skärvik bodde Snoilsky en sommar och älskade sig in i den nejd, som tillhört hans anherrar.
Men mest betydde för mig Ernst Beckman, och han kom att öva ett viktigt inflytande på mig och mina öden."
"Han var den djärve ryttaren"
Ernst Beckman hade varit en av de första nybyggarna i Djursholm, och han markerade det med att kalla sitt hus Arlaryd.
"Jag såg honom fröjdas som ett barn åt den första potatisen, som blommade, åt den första smultronskörden, som slog till. Hans odlartriumfer gjorde honom till skald på nytt.
Han grep åter ungdomslyran, som han trodde sig för alltid ha stuvat undan, sedan hans tyranniskt bjudande pliktkänsla tvingat honom in på vägar, där han fann sig böra vara med och släpa på den betungades ok."
Karlfeldt sade vidare säger vidare:
"Själv var han en Balderstyp, ljus alltigenom, med regelbundna, ädla drag, hela anletet öppet, förnämt, förfinat." - - - "En riddersman utan vank var han, sträng nästan till obarmhärtighet mot sig själv, mild och överseende mot andra. Trots en icke stark kropp var han allt annat än förklemad.
Han var den djärve ryttaren över öknar på en fjärran kontinent, han var den hänryckte pionjären i den jämtländska Bydales fjälltrakter. Nu kunde man tycka, att när en man med ovanlig självtukt, med mod och intelligens och den renaste vilja sätter in hela sin personlighet i det allmännas tjänst, borde hans segrar bli märkliga eller åtminstone mycket märkbara. Men, i det stora hela, ingalunda.
Förslagenheten, dubbelspelets talang, fattades honom, allt det som bildar den råa kraften i den praktiska politiken."
Erik Axel Karlfeldt vid Ernst Beckmans begravning den 26 juni 1924.
/GA
23 juli 2006