Gudrun och K A Andersson

- Av Eva Eliasson -

Författad den 4 juni 1997

Till de minnesvärda liberalerna i Danderyd hör utan tvekan byråchefen vid lantbruksstyrelsens fiskeribyrå K.A. Andersson  och hans hustru Gudrun (fil. kand. lärare). De bodde i Djursholm på Bragevägen 4.
  Huset låg i den branta sluttningen mot Frejavägen med utsikt över fälten bort mot Mörbyskogen.

K.A. Andersson var under flera perioder mellan 1913 och 1933 ledamot av av riksdagens första kammare. 1918-19 var han ledamot av andra kammaren, 1932-34 ordförande i Sveriges liberala parti.

  Det lyste om K A.
  Jag har aldrig träffat någon, som kände honom, som inte älskade honom. Han var genom ett långt liv en trogen liberal.
  Troligen gjorde han sina viktigaste politiska insatser 1918-19. då han satt i andra kammaren, och 1934, då han som ordförande i det liberala partiet medverkade i sammanslagningen med de frisinnade och bildandet av folkpartiet.

 

Om vi återgår till 1918, så var det en svår och samtidigt dynamisk tid i svensk inrikespolitik. Det rådde svår livsmedelsbrist i de större städerna, skenande priser och oro bland arbetarklassen.

  Vid valet 1917 blev liberalerna det näst största partiet i andra kammaren (efter socialdemokraterna). Efter Karl Staaffs död 1915, leddes partiet av historieprofessorn Nils Edén (1871-1944), statsminister 1917-20, landshövding i Stockholms län 1920-38.

  Eftersom Nils Edén var en nära personlig vän till K.A. gissar jag att det var för att bistå Nils Edén som K.A. ställde upp i valet till andra kammaren 1917.

Edén utsågs 19 oktober 1917 till statsminister och bildade en koalitionsregering bestående bestående av liberaler och socialdemokrater. I regeringen ingick också Hjalmar Branting, som finansminister.

  Utom utrikespolitik och matbrist skulle man nu ta itu med representationsreformen, den fråga som varit liberalernas huvudfråga vid 1917 års val. Hur viktig denna fråga var är lätt att förstå, om man betänker att före första världskriget (1911) hade endast 19 procent av svenska folket rösträtt, och bara marginella förändringar hade skett sedan dess.

  Till 1918 års urtima riksdag lades alltså propositionen om rösträtt för kvinnor och om lika kommunal rösträtt för alla skattskyldiga medborgare.

  Författningsreformen fullbordades sedan i grundlagsenlig ordning vid 1919 och 1921 års riksdagar.
  Därefter hade 54 procent av svenska folket rösträtt.

 

En annan viktig fråga som Edéns samlingsregering arbetade med var frågan om löntagarnas arbetstid. För första gången i Sverige föreslog man 8 timmars arbetstid.
  Högern var emot och förslaget väckte också starkt motstånd hos bönderna.
  Trots detta lyckades man genomföra 48 timmars arbetsvecka för industriarbetare, och arbetstidsförkort-ningen genomfördes utan reduktion av lönen.

 

När man 1920 hade klarat av de stora frågorna om författning och socialpolitik, var det slut med enigheten mellan liberaler och socialdemokrater.

Edén avgick 1920 och efterträddes av den första ministären Branting (s). K.A. Andersson återgick till förs-ta kammaren och sitt arbete som chef för fiskeribyrån.

  Det liberala partiet snart därefter splittrades i flera delar.
  Frågan om alkoholförbud spelade den här tiden en stor roll.
  De frisinnade ute i landet ville ha totalförbud.

  Bland städernas välbeställda borgarklass kom de privatkapitalistiska intressena alltmer i förgrunden.

  Kvar blev slutligen de s k. professorsliberalerna - kulturliberalerna

Det finns emellertid mycket mer att berätta om K.A. och hans hustru Gudrun.
  Om det lyste om K.A. så sprakade det om Gudrun.

K. A. började som en fattig bondpojke på Tjörn, yngst av sju syskon, men redan före 30 års ålder blev han en firad folkhjälte - åtminstone i Uppsala.
  När K.A. gick och läste kom prästen och skolläraren överens om att han var en ovanligt begåvad gosse, som borde få läsa vidare. Man hjälpte honom därför till ett stipendium, och han inackorderades hos en strykerska i Göteborg.

  Hon skulle delvis ha betalt in natura. Så när potatisen var skördad hemma på Tjörn, skickades en säck med båten.
  K.A. fick knalla med potatissäcken på en dragkärra genom Göteborg.

Otto Nordensjöld - upptäcktsresanden

Det gick bra för honom i läroverket, och med tiden blev han student och hamnade i Uppsala, där han studerade naturvetenskap.
  I Uppsala fanns vid denna tid en docent i geologi, som hette Otto Nordenskjöld - systerson till den vittberömde Adolf Nordenskiöld.
  Otto Nordenskjöld hade på 1890-talet gjort flera upptäcktsresor bl. a. till Grönland. Nu förberedde han en stor expedition till Antarktis, som vid denna tid ännu var en till stora delar okänd kontinent.
  Nordenskjöld ville utforska den del av Antarktis som ligger söder om Sydamerika. Han hade lyckats att för expeditionens räkning förvärva ett barkriggat segelskepp försett med ångmaskin, som var anpassat för forskningsresor i arktiska vatten.
  Fartyget hette Antarctic.
  Till skeppsbefälhavare hade han engagerat en välkänd ishavsfarare, norrmannen kapten C. A. Larsen.
  Nu värvade Nordenskjöld medarbetare bland studenterna i Uppsala. Det skulle vara unga män, som tålde strapatser och som var kunniga inom sina fack. En av dem som han erbjöd att delta i expeditionen var K.A., som skulle komma med som zoolog.
  Expeditionen startade från Göteborg i oktober 1901, och man beräknade att nå Antarktis medan det var sommar på södra halvklotet, för att genom polarisen kunna tränga så långt söderut som möjligt.
  På en ö kallad Snowhill upprättades ett basläger, där Nordenskjöld och fem andra vetenskapsmän förberedde sig för övervintring. Man hade med sig ett monterbart hus och nödvändiga förråd samt slädar och draghundar.
  Antarctic skulle nu så fort som möjligt återvända norrut till isfritt vatten.   Botanisten Carl Skottsberg, senare professor i Göteborg,  och zoologerna följde med fartyget norrut. De skulle under vintern kryssa bland ögrupperna mellan Eldslandet och Antarktis och studera det fantastiskt rika växt- och djurlivet i de arktiska vattnen.
  Man gick också ett par gånger i hamn i södra Argentina för att förnya förråden, deponera insamlat material och för att skicka rapporter till vederbörande myndigheter i Sverige och Argentina.
  Tack vare rapporterna visste man nu exakt var Nordenskjölds basläger låg.
  Den senare åtgärden kom ju som vi skall se bli av största betydelse i en tid då polarfararna var totalt avskurna från världen.

 

När fartyget förliste ....

När våren närmade sig gick man åter söderut. Enligt planerna skulle man nu hämta Nordenskjöld och hans kamrater som övervintrat på Snowhill.
Nu börjar det stora äventyret!
  Fartyget mötte en serie orkaner, som packade ihop drivisen i dess väg. För att så fort som möjligt komma i förbindelse med baslägret sattes geologen, Johan Gunnar Andersson och två andra män iland på en udde längst norrut på Grahams land.
  Enligt en karta upprättad av Ross på 1840-talet skulle man därifrån kunna färdas över land nästan ända fram till Snowhill. De tre männen färdades på skidor och hade med sig ett tält. Efter en strapatsrik färd visade det sig att kartan inte stämde.
  Ett brett öppet vatten skiljde dem från målet.
  De återvände därför till det ställe, där de satts iland från skeppet. De väntade sig att Antarctic snart skulle komma tillbaka och hämta dem på återvägen från Snowhill. Men väntan var förgäves - inget skepp kom. Man insåg att det skulle bli nödvändigt att övervintra. Med fantastisk energi ordnade de ett läger.
  Hur det är möjligt att överleva i detta fruktansvärda klimat med köld och orkaner?
  Det skall jag inte gå in på. Men de tre männen klarade sig över vintern. Nästa vår, när isen fortfarande låg, tog de sig fram till Snowhill. Här visste man ju inte varför man inte blivet hämtad före vintern.
  Men man anade naturligtvis det värsta. Johan Gunnar Andersson, som varit med på Antarctic föregående vinter, kunde ju i alla fall tala om att både i Sverige och Argentina visste man var baslägret låg.

Vi återvänder nu till Antarctic.
  Skeppet med besättning och resten av expeditionen ombord kämpade vidare i storm och packis. Allt visade sig förgäves. Antarctic sprang läck, rodret skadades och propelleraxeln kröktes bland de vältrande ismassorna. Slutligen förtöjde man båten vid ett isflak, förde över räddningsbåtarna, segel, pressenningar och allt förråd, som man kunde släpa ut på isen.
  Så stod där 20 man på polarisen och såg sitt stolta skepp skruvas ner i isen.

Det vetenskapliga resultatet: Annat klimat

En av de tjugo var K A Andersson.
  Av allt av hans under färden insamlade material, som bestod av flera lårar fyllda med smådjur i sprit, räddade han med sig en liten låda.
  Det han på detta sätt fick med sig räckte senare till en doktorsavhandling, enligt kamraten J.G. Andersson.
  Det enda land man kunde nå från det isflak där de befann sig, var en liten vulkanö, som låg 4 mil bort. Med ett otroligt släpande över drivisen, som hela tiden rörde sig, kom man efter 16 dagar iland på Paulet-ön.
  Nu måste man förbereda sig för en övervintring i det arktiska mörkret. Hur man byggde hus av stenblock och skaffade sig mat och bränsle, genom att jaga säl och slakta pingviner,kan jag inte här berätta.
  Men en del har jag själv hört K.A. berätta som lustiga episoder!
  Nästa vår (i oktober 1903) gav sig kapten Larsen iväg från Paulet-ön mot Nordenskjölds basläger. Med sig hade han K.A. och fyra man till. Man släpade en skeppsbåt över isen, för att kunna ro när man träffade på öppet vatten. De kom fram till Snowhill sent på kvällen den 8 november. Det var i grevens tid!
  Just samma dag som de kom fram till lägret hade en argentinsk undsättnings expedition nått Snowhill!
  Nu återstod det bara att hämta resten av expeditionen på Paulet-ön och allt material, bl.a. stora högar med sten, innehållande fossila växter och djur, som vittnade om att, under tidigare epoker, Antarktis hade haft ett helt annat klimat. Under en period hade där vuxit skogar av stora ormbunkar.
  Samlade på det argentinska skeppet kunde nu expeditionen återvända till civiliserade trakter, där den varit saknad i nästan ett år.
  Återfärden blev ju ett triumftåg. Först i Buenos Aires där man var mäkta stolta över räddningsbragden. Sedan blev man firad i England och sedan med en stor fest i Göteborg och slutligen hemma i Uppsala.

Den färgsprakande Gudrun Andersson

Nu tänker jag försöka berätta något om Gudrun Asp-Andersson, K.A.-s hustru, som nog var en lika trogen liberal som sin make.
  Hon var född 1882 i Finland. Hon hade växt upp med kvinnorörelsen.
  Hennes far var en ansedd läkare.
  Hennes mor Matilda Asp blev, likt Ibsens Nora, trött på överklasskvinnans liv i Dukkehjemmet - hon ville bli självständig och leva sitt eget liv.
  När hennes man under en tid arbetat i Tyskland hade Matilda passat på att utbilda sig till gymnast - vilket var högst ovanligt på den tiden. När hon tröttnade på sitt ”dukkehjem”, tog hon alltså med sig ett par av sina barn och bosatte sig i Sverige.
  Så vitt jag vet försörjde hon sig delvis genom att undervisa i gymnastik. Hon blev snart god vän med de mest framstående radikala kvinnorna i landet såsom Ellen Key och Anna Whitlock, som ju för övrigt bodde i Djursholm. Dottern Gudrun skulle ju ta studenten, det är klart, och skaffa sig ett yrke.
  Det Gudrun Asp också. Som student låg hon till Uppsala och läste naturvetenskap. Det var ont om studerande flickor i Uppsala på den tiden, och utomordentligt få, som var naturvetare.
  Så hittade K.A. sin Gudrun i Uppsala sedan han kommit tillbaka från äventyren i Antarktis.
  Men om han hade tänkt sig en stillsam hemmafru så bedrog han sig. Gudrun tog sin examen. När de flyttat till Stockholm ungefär 1918,och bodde på Tulegatan tittade Gudrun längtansfullt ut mot Norra Real,och sa:
”Jag kan väl åtminstone få gå provår.”

 

En yrkesarbetande kvinna
Sen flyttade familjen till Djursholm. Där var nästan alla mammor, så vitt jag minns, hemma hela dagarna.
  Men Gudrun tog 7.15-tåget från Ösby varje morgon, för att tjänstgöra i en skola i stan.
  Därmed skall ni inte tro att hon försummade sitt hem, som tvärtom var ett härligt gästfritt hus, där många ungdomar i nästa generation upplevde några av sina gladaste stunder.

Några minnesbilder från 1930- och 40-talen

Både K.A. och Gudrun tog på ett tidigt stadium bestämt och energiskt parti mot nazismen. De hörde till den sammanslutning som kallades Tisdagsklubben, där Amelie Posse samlat en krets av likasinnade, som arbetade mot det starka tyska inflytandet i Sverige under andra världskriget.
  Vi av judisk härstamning var ju en tid oerhört rädda - jag har först nu på mycket gamla dagar begripit hur rädd jag var.
  Vi brukade indela de människor vi kände i sådana, som var P (pålitliga) och sådana som inte var P.
  Det var ingen tvekan om att familjen K.A. var P i högsta grad.
  Det är jag dem evigt tacksam för.

Eva Eliasson
f. 1913 (född Klein)
Valevägen 4
Djursholm
Åter till Gunnar Andréns historiebeskrivning av K A Andersson - klicka här