Karl Staaff (1860-1915)

Professor Nils Edén, senare statsminister (lib), om Karl Staff - klicka här
Redaktör Hjalmar Branting, senare statsminister (s), om Karl Staaff - klicka här
Pressröster 1915 om Karl Staaff - klicka här
Smädeskampanjen mot Karl Staff, ett exempel - klicka här
Parlamentarismens banérförare
 
Karl Staaff var född den 21 januari 1860 och avled 55 år gammal den 4 oktober 1915.
  Dödsordaken var lunginflammation som tillstött efter en ganska harmlös halsfluss.
  Ryktet om den förre statsministerns död spred sig snabbt redan under måndagsförmiddagen i Stockholm och på riksdagshuset sänktes flaggan på halv stång.

Karl Staaff jordfästes den 11 oktober 1915 i Engelbrektskyrkan.
  Officiant var ärkebiskop Nathan Söderblom. 
  När Karl Staaffs svarta kista, föregången av fyra florbehängda svenska fanor prydd med Sverges flagga och en enda vit krans, spelades Chopins Sorgemarsch.
  Efter kistan följde Karl Staaffs släktingar.
  Psalmen Jag går mot döden var jag går sjöngs.
  De församlade sjöng psalm 131 och slutligen ledde Wilhelm Stenhammar studentsångarna som sjöng Verner von Heidenstams Sverge, Sverge fosterland.

Karl Staaff fördes sedan till Krematoriet på Norra kyrkogården.

Ur Dagens Nyheters begravningsreferat den 11 okt 1911
"Utefter Odens- och Norrtullsgatorna hade samlats ofantliga människormassor som i tyst allvar såg Karl Staaff färdas förbi.
Från Norrtull hela den långa vägen ut till krematoriet var varenda möjlig utsiktsplats besatt."
---
"Utankring det avspärrade området (vid Norra kyrkogården) stodo i ogenomträngliga massor tiotusentals åskådare."
Karl Staaff som politiker
Karl Staaff var liberal statsminister 1905-06 och 1911-14. Staaff, som hade bildat den radikala studentföreningen Verdandi 1882, invaldes
1896 i riksdagens andra kammare.
  Där blev han snart liberalernas ledande talesman.
  Det kan noteras att också socialdemokraten Hjalmar Branting blev riksdagsman 1896, också han invald på en liberal valsedel.
 
Karl Staaff verkade för allmän och lika rösträtt och för parlamentarismens införande i Sverige, dvs mot kungamakten och för en regering som byggde på styrkeförhållanden i den direktvalda andra kammaren.
  Efter framgångarna för liberalerna och socialdemokraterna i riksdagsvalet till andra kammaren 1905 bildade Staaff Sveriges första liberala regering.
  Regeringen tvingades emellertid avgå redan 1906 då första kammaren gick emot den staaffska ministärens radikala rösträttsförslag och kung Oscar II vägrade att utlysa nyval till andra kammaren.
 
Karl Staaff återkom som statsminister 1911 efter ett framgångsrikt val där liberalerna krävde både införande av parlamentarism och minskade försvarskostnader. Den senare frågan ledde så småningom fram till borggårdskrisen i februari 1914, som fick som följd att regeringen avgick.
  Inför ett stort antal försvarsvänner uttalade sig Gustav V - den nye kungen - mot regeringens försvarspolitik. Kungen hade inte underrättat statsministern om sitt utspel i försvarsfrågan innan det gjordes inför de cirka 30 000 församlade bönderna.
  Då tog Staaff sin hatt och gick.
 
Staaff och kungen
Karl Staaff var en debattens man och kritiserade sina politiska meningsmotståndare hårt - och ibland även sina egna medarbetare.
  Den smädekampanj han utsattes för inför valet 1914 saknar motstycke i svensk politik. Motsättningarna både av politisk och personlig art mellan Staaff och den nytillträdde monarken Gustaf V var mycket stora och det saknades varje möjlighet till meningsfullt samarbete.