För mig som liberal är jämställdhet viktigt och självklar sak att arbeta för. Men vad menas med jämställdhet i den politiska debatten? Är det jämställdhet att alltid fokusera utifrån kvinnans perspektiv? Jag tycker inte det, om vi vill ha jämställdhet borde vi också se till att männens perspektiv tas upp.

I början av jämställdhetsdebatten talades det om "kvinnosaken" eller "kvinnokamp". Det var i sig ett sätt att förminska kvinnors vilja till likabehandling i ett samhälle som då var totalt dominerat av män på ledande poster. Och följaktligen var det viktigt att ändra på det synsättet.

Jämställdhet var och är en angelägenhet för alla i samhället. Paradoxalt nog har den insikten försvunnit ur jämställdhetsdebatten på senare år, när så många andra betydelsefulla mål har nåtts.

I vårt samhälle finns ojämställdhet som drabbar såväl män som kvinnor, på olika sätt och i olika situationer. Båda sidorna borde vara fokus. Men så är det inte. Fokus är nu lika ensidigt och lika könsbundet som det var när vi tog de första stegen mot jämställdhet, men det har skiftat från mäns förminskande av kvinnor till att ständigt utmåla männen som problemet.

Pojkars resultat i skolan visar att de halkar efter rejält i många ämnen. Men det diskuteras sällan. Det uppmärksammas däremot att tjejerna ofta är sämre i matematik och särskilda medel avsätts för att intressera fler kvinnor för att läsa matematik och naturvetenskapliga inriktningar.

Universitetsvärlden var en gång i tiden var ett stort "gubbvälde" för att kvinnor stängdes ute från högre utbildning. Det håller nu på att ändras i rask takt. Den här gången är det inte lagarna som håller någon utanför - det är genom högre genomsnittsbetyg som fler och fler universitets- och högskoleutbildningar domineras helt av kvinnliga antagna.

Det kommer att dröja ännu någon generation innan kvinnorna tar över som professorer - där härskar ännu männen - men blir det inte ett lika stort problem om "gubbväldet" ersätts av ett "tantvälde"? Ingen verkar ställa den frågan.

Ingen verkar säga att det är dags att undersöka om skolan sviker killarna som låter dem gå ut med så dåliga betyg att de inte kan hävda sig i konkurrensen om högskoleutbildningarna. För ingen som tror på jämställdhet kan väl anta att det "ligger i generna"? Att killar inte "har samma förutsättningar"? Eller?

Ett annat problem är hur många män behandlas vid vårdnads tvister. Många män har hört av sig och berättat att ofta känt sig oerhört missgynnade. Varje år separerar ungefär 25 000 föräldrapar. Många av dem kommer överens om hur vårdnaden ska fördelas - men ungefär vart tionde ärende slutar i domstol med en vårdnadstvist. Då tilldöms kvinnan vårdnaden i sju fall av tio. I hela nio av tio fall bestämmer domstolen att barnet ska bo hos kvinnan. Är vi då lika inför lagen?

Det pratas mycket om att unga flickor mår psykiskt dåligt. Utseendehets, ätstörningar och att skada sig själv är ofta på tapeten - och då är det tjejernas situation man diskuterar mest. Men vem ser killarna som mår dåligt? Dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig varje år, men att andelen kvinnor ökat något på senare år har fått betydligt mer uppmärksamhet. Det får naturligtvis inte bli en kamp om vem det är mest synd om, men man bör se helheten och inte alltid fokusera på kvinnor.

Våld inom familjerelationer är ett stort samhällsproblem som det länge var det tabu att ens prata om. Men när vi nu uppmärksammar det och tar fram åtgärdsplaner och avsätter resurser, så väljer många att kalla det för "mäns våld mot kvinnor". Också kvinnors våld mot män - och våld inom samkönade förhållanden - borde rimligen vara ett problem som är viktigt. Men de osynliggörs. Så får det inte vara.

Kvinnor och män är olika och ska förhoppningsvis förbli olika, men självkart ska vi behandlas likvärdigt. Det jag konstaterar är att debatten konstigt nog har vridits, så att män ses som problem. Det är inte synd om män, lika lite som det är synd om kvinnor, men det finns många individer som behandlats illa på grund av sitt kön - män såväl som kvinnor. Förövarna finns bland både män och kvinnor.

När jag då klargjort detta i en intervju sätter halva Sverige kaffet i vrångstrupen. Varför?

Därför att det bara finns utrymme för en åsikt i taget i Sverige och det politiskt korrekta under så lång tid har varit att fokusera på kvinnors problem. Det har lätt till en attityd där det är okej att skämta, nedvärdera och smutskasta män på ibland helt oacceptabla sätt.

Därför tycks det vara helt okej att sprida ut det felaktiga påståendet att "alla män är potentiella våldtäktsmän"( Margaret Winberg), trots att det finns forskning som motsäger det påståendet. På Feministiskt initiativs kongress jublade deltagarna över sången "Snubbe, gubbe, jävla man" som lovade att "slita män i stycken".

Vi skulle aldrig komma på tanken att ett bra sätt att bekämpa rasism vore att berätta grovt kränkande skämt, bara alla folkgrupper förnedrades ungefär lika ofta. Vi skulle inte tycka att det bästa sättet att bekämpa fördomar är att sprida ut andra osanna påståenden för att "väga upp" fördomarna. När "jämställdhetspolitiken" tycker att detta är helt acceptabelt, har något gått snett.

För att parafrasera mitt politiska motto "stå på dig, annars gör staten det" skulle man kunna säga:
Stå på dig man, annars gör någon feminist det!

Camilla Lindberg