Kommersialismens värde

Kommersialismens värde

Kulturpolitikens blinda fläck.
 
Vad ska vi ha kulturen till? frågar sig Mikael Löfgren på DN Kultur den 24 juli och beskriver den ursprungliga kulturpolitikens syfte att motverka "kommersialismens negativa verkningar". Men hur är det med den kommersiella kulturens värde - och samhällets ansvar för den? 
 
Vad ska vi ha kulturen till? 

 Direktiven till Eva Swartz kulturpolitiska kommitté präglas av en kultursyn med kultur som ren utgiftspost som behöver stöd från näringsliv, offentlighet och ideella krafter. Löfgren tycks dela den synen, meningarna skiljer sig snarast avseende vem som ska betala. Men diskussionen förs i ett vakuum, långt från de verkliga villkoren för dagens kulturproducenter.

Större delen av kulturen produceras och konsumeras i dag helt på kommersiella villkor: litteratur, tidskrifter, television (utom public service), musik m m. Till och med årets mest uppmärksammade långfilm - Johan Klings "Darling" - kom till utan offentligt stöd. Det är inte rimligt att diskussionen om kulturpolitikens ansvar ska inskränka sig till den lilla del av kulturen som existerar enbart genom stöd utifrån. Löfgren och Adelsohn Liljeroth förenas i sin konservativa kultursyn.

Datorspelen har utan offentligt stöd vuxit till att bli en av Sveriges största kulturexporter. Battlefieldserien kan med tolv miljoner sålda exemplar endast jämföras med artister som Cardigans och Ace of Base i termer av utlandsförsäljning. Det är inget isolerat exempel, svenska datorspel har nått topplistorna i utlandet flera gånger om året de senaste åren.

1,1 miljon svenskar spelar datorspel varje dag och vi spenderar nästan lika mycket pengar på datorspel som på köpfilm (1,7 resp 1,9 miljarder kronor 2005). Brukarkulturen har också en äkta gräsrotsrörelse i de lan (spelträffar där deltagarna kopplar ihop sina datorer) som arrangeras av ideella krafter över hela landet på helger och skollov.

En kommersiell kulturyttring med så stora publika och ekonomiska framgångar behöver förstås inget kulturstöd i traditionell bemärkelse. Men samhället kan bidra till att datorspelskulturen blir tillgänglig för alla genom bibliotek, museer och skolan. En kulturpolitisk kommitté bör också fråga sig hur samhället kan bidra till att den internationellt framstående positionen säkras och utvecklas. Här behöver kulturpolitiken öppna dörren till andra politiska områden, som näringspolitik och utbildning.

Den andra blinda fläcken i såväl Löfgrens resonemang som i direktiven till Swartzutredningen är hur internet och digitala medier har förändrat villkoren för kulturproduktion och kulturdistribution. Distributionen har snabbt digitaliserats och nu förändras själva produktionen av innehållet: brukarna skapar själva sin kultur och delar den med andra utan inblandning utifrån.

I det nya medielandskapet blir de traditionella kulturproducenternas roll att tillhandahålla verktygen. Även här är datorspelen det tydligaste exemplet, med konsumenter och kommersiella aktörer som levt i symbios sedan åttiotalet. Man kan inte blunda för de nya krav den här utvecklingen ställer på kulturinstitutionerna och kulturpolitiken.

Regeringen bör komplettera direktiven till utredningen. Annars är risken att vi får en "ny" kulturpolitik byggd på en föråldrad kultursyn och det är tveksamt om ens Mikael Löfgren skulle uppskatta det.
 
Camilla Lindberg , riksdagsledamot (fp) och Peter Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranchen