Artikel i Neo nr 3 2007
Staten ska inte spela
1934 var det kris i befolkningsfrågan och Sverige fick sin Tipstjänst, bolaget som lade grunden till det svenska spelmonopolet. Tidens tema var kollektivism, folkhem och social ingenjörskonst. Resterna lever kvar – spelfrågan har blivit min resa in i förmynderiet, hyckleriet och det nationalistiskt konforma. På en vägg hemma finns en spelbolagsflagga som en symbol. Varje gång jag passerar den i rummet påminns jag om de miljarder kronor som strömmat genom totalisatorer, lottodragningar, vinstplaner och slumpgeneratorer där alla betalat dubbelt så mycket för hälften så lite.
Jag påminns om hur människor med spelintresse har hindrats att köpa sin tjänst till bästa pris och med högsta möjliga återbetalning, påhejade av statsmaktens skamlösa sug efter inkomster och samhällets okritiska accepterande av ännu ett monopol och dess propaganda – och ännu ett bevis på en liberal härdsmälta. Där det sociala, spelets avigsida, blev en pamflett på marginalen, en propaganda att svänga sig med när kravet på proportionalitet och konkurrens blev för tufft. Hade jag varit en fluga på väggen i Rosenbad så sent som 1998, hade jag aldrig hört annat än cyniska kommentarer om spelgalna veklingar. Det krävdes en gryende internationell spelindustris intresse för nätet för att år 2000 tilldela frågan öronmärkta pengar, 6 miljoner kronor, på en nationell spelmarknad som redan då omsatte närmare 27 miljarder kronor. På finansdepartementet viskades det: Kanske, kanske ser EU oss och detta ymnighetshorn av social spelpolitik, till försvar av en nationell ordning. År 2004 talar Ringholm om rövare, fräser och spottar om Stockholmsbörsen som medlöpare och EG-rättens betydelselöshet i en nationell fråga: ”Gambelli, det gäller ju italienska förhållanden”.
Så lätt det har varit för politiken att peka på andra, på utlänningar som distribuerar sitt gift över Internet, över faxar, i telefonen – där våra ärliga storsvenska tipskuponger på brittiska fotbollsmatcher riskerar att urholkas värdemässigt. I valet 2006 var spel en fråga som kom att hamna på marginalen. Alliansen målade upp en licensieringstanke. ”Vad bra att veta vilka dom är, det går kanske att kontrollera spelindustrin på Internet.” ”Få dem att betala en del av sina intäkter i kombination med monopol i omstrukturering, privatisering.” En åtgärd som i sin tur kunde gynna statens intäkter när lotterilagstiftningen väl fick en EG-rättslig anpassning i stället för att vara ett nationellt politiskt styrmedel. Sen blev det absolut tyst. Departementen slogs med varandra, kultur-, social- och finansdepartementet ville alla ha något att säga till om. Odell visste besked för att omedelbart lämna frågan, Borg och statssekreterarna, sakkunniga drog sig tillbaka på sina arbetsrum.
Ett förslag, en kompromiss så stark att till och med kommissionen lämnar rådrum tisslades och tasslades fram under några ödesdigra dagar i mitten av mars. Det är nuvarande svensk spelpolitik i ett nötskal, sex månader och 11,25 ytterligare omsatta miljarder på den svenska spelmarknaden sedan valet. Ett förslag skall komma i maj från finansdepartementet, oddsen är inte så bra ut för det – det viskas om 18 månaders frist. Det blir liberalismens skyldighet att lösa det här. Staten skall inte vara spelberoende, staten ska bara beskatta och fördela. En autonom och avpolitiserad Lotteriinspektion skall övervaka spelmarknaden, dess
aktörer och bevilja eller avslå licenser. Dessutom ska Lotteriinspektionen övervaka spelmissbruket och dess utveckling. Och till sist, sälj Svenska spel – ge idrotten betalt för år som livegen. Betala av på något lån för pengarna – men staten ska inte bedriva spel – den ståndpunkten är jag beredd att satsa på. Staten ska inte spela
Camilla Lindberg
Riksdagsledamot folkpartiet