Lars Leijonborgs nyhetsbrev 1-2009

Lars Leijonborgs nyhetsbrev 1-2009

Här kommer mitt första nyhetsbrev för året. Hoppas helgerna var avkopplande. För min del kommer den här våren att domineras av slutspurten i Globaliseringsrådet och några viktiga reformer för att vässa vår högre utbildning – bland annat ökad autonomi för lärosätena, internationalisering, mer ämneskunskaper i lärarutbildningen och ett bättre studiemedelssystem. Idag skriver jag först om högskolans roll i den ekonomiska krisen. 
 
10 000 arbetslösa välkomna till högskolan

I dagens DN har jag en debattartikel om högskolor och universitets roll i den ekonomiska krisen. Du kan läsa den här.

På de flesta håll i landet finns det fortfarande gott om tomma platser kvar i högskolan, trots att efterfrågan nu ökar. Vi har gått igenom lärosätenas egna prognoser som kom in till departementet i december, och de visar att minst 10 000 platser fortfarande är lediga.

Det kan i många fall vara klokt att i väntan på ett nytt jobb använda tiden till något framåtsyftande. Förbättrade kunskaper lyfter både enskilda människor och Sverige i stort, oavsett konjunkturväxlingar. Men de kurser som erbjuds nu ska uppfylla samma akademiska krav och hålla samma kvalitet som alltid. Högre utbildning är ingen AMS-åtgärd.

Vi följer utvecklingen noga för att se om mer behöver göras. Härom dagen beslutade regeringen till exempel att omfördela platser från universitet och högskolor som inte når upp till sin beräknade volym och flytta dem till lärosäten där det redan är fullt, i regioner som drabbats hårt av varsel. Totalt handlar det om 1240 platser till Västsverige, Blekinge och Jönköping.

När Mona Sahlin och Thomas Östros häromveckan presenterade en satsning på utbildning för att möta krisen, var det i huvudsak kraftfulla sparkar genom öppna dörrar. Socialdemokraterna föreslog 1500 nya platser till masterutbildningar i högskolan – inte så kraftfullt med tanke på att, som sagt, omkring 10 000 platser för närvarande står tomma. Det är högskolorna själva som bestämmer vilka program och kurser de startar.

Den högre utbildningen har goda möjligheter att spela en roll i krisbekämpningen, men det får aldrig ske till priset av det långa perspektivet och kvaliteten.

Morddömd på läkarlinjen?

För tredje gången sedan jag blev statsråd har jag fått anledning att fundera på frågan om när och på vilka grunder en student ska kunna anses vara så olämplig för en utbildning att det är möjligt att tvinga dem att sluta eller neka dem att börja.

Två av gångerna har det gällt samma individ. Han dömdes år 2000 för ett mord av hatbrottskaraktär. När han avtjänat sitt straff lyckades han komma in på läkarutbildningen vid Karolinska institutet. När hans förflutna gick upp för hans medstudenter där ville de att han skulle stängas av från utbildningen – men det finns det idag ingen laglig grund för. Den som lider av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kan avskiljas från en utbildning, men bara om det bedöms föreligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

Sedermera fick studenten sluta ändå, sedan det visat sig att han kommit in på falska betyg. Nu har samma person dock tagit sig in vid läkarutbildningen i Uppsala, på riktiga meriter.

Det tredje fallet gäller en läkarstuderande i Lund som under pågående utbildning dömdes för våldtäkt mot barn. Han bedömdes dock efter ett överklagande kunna stängas av enligt dagens regelverk.

Jag tycker inte att frågan är enkel. Grundprincipen måste vara att har man avtjänat sitt straff så har man. Men samtidigt finns det en del yrken – läkare är ett, lärare ett annat – som bygger på förtroende, och där ens förflutna allvarligt kan skada det förtroendet. För flera av dessa yrken gäller redan att den som dömts för grova brott inte kan anställas – det kan vara ett hinder för att få läkarlegitimation, och den som ska arbeta i skolan eller förskolan måste kunna visa utdrag ur belastningsregistret.

Är det rimligt att låta människor som inte kommer att kunna få arbeta som läkare få ta upp en plats på läkarutbildningen? Jag för min del har kommit fram till att det inte är det, och har därför satt igång ett arbete med att se över regelverket.

Häromveckan kritiserade professorerna Lars Calmfors och Arne Jarrick regeringens forskningspolitik i en artikel på DN Debatt. De menar att forskningen blir alltför politiskt styrd. Det håller jag inte med om – vi gör den största satsningen på fri grundforskning någonsin. I måndags publicerades min replik i DN. Den kan du läsa här.

Med liberala hälsningar

Lars Leijonborg