Lars Leijonborgs nyhetsbrev 2-2009

Idag tänkte jag bland annat skriva något om regeringens globaliseringsråd och kommentera en egendomlig artikel av Aftonbladets Olle Svenning. Frågorna handlar bland annat om hur vi ska kunna locka fler unga män till högskolan.
 
Globaliseringsrådet spurtar och påverkar

Idag träffas Globaliseringsrådet – vi har möten ungefär en gång i månaden. Senare i vår ska vi, som jag nämnt tidigare, leverera en slutrapport. I själva verket blir det två, eftersom rådets kansli under Pontus Braunerhjelms ledning kommer att stå för en egen rapport som sammanfattar resultaten i alla de expertrapporter vi beställt in. Rådets rekommendationer kommer att återfinnas i en kortare rapport.

 

Idag diskuterar vi pensionssystemet (aktuellt också genom partiöverläggningar idag) och finanskrisen. Men för mig är det viktigt att notera att rådets diskussioner också har betydelse under resans gång. Maud Olofssons besked förra veckan att regeringen planerar ett heltäckande nät av laddstationer för elbilar och elhybrider är ett exempel. Den kraftiga satsningen av nya pengar i forskningspropositionen hade också en bakgrund i diskussioner i rådet. Senare i år drar en kampanj för att locka fler ungdomar till ingenjörsyrket igång – på förslag av Globaliseringsrådet. I bästa fall har också de samtal vi haft vid några tillfällen om energipolitik banat väg för de initiativ som nu kommer för att hitta en kompromiss som gör att vi kan utnyttja kärnkraft längre – i varje fall har det varit en av mina ambitioner att rådet ska föra den frågan framåt.

I söndags var jag huvudperson i Olle Svennings ledarkrönika i Aftonbladet. Läs den gärna först, för jag har ingen svårighet att bemöta hans kritik som genomgående bygger på missförstånd eller felcitat. Jag torde inte få in någon replik i Aftonbladet så jag får korrigera honom så här istället.

 

Först kan jag dock säga att det är smickrande att Svenning kallar mig ”framtidsminister”. Kan jag genom en kombination av rollerna som högskole- och forskningsminister samt ordförande i Globaliseringsrådet fylla den funktionen känns det mycket bra. Jag väljer också att känna mig smickrad över att han skriver att ett av mina tal har fått för lite uppmärksamhet. Det gäller det tal jag höll när jag var med och invigde en anläggning för avskiljning av koldioxid i Tyskland. Eftersom jag är övertygad om att den tekniken är en nyckelfaktor (vid sidan av några andra) för att möta klimatutmaningen ser jag gärna att det talet uppmärksammas mera. Min syn på teknikens betydelse bekräftades för övrigt i en klimatrapport från IVA helt nyligen.

 

Svennings märkligaste påstående är att jag skulle ha påstått, ja till och med skrivit i forskningspropositionen, att det är forskares plikt att se till att innovationer snabbt förvandlas till varor och tjänster. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom har jag sett till att forskarnas äganderätt till sina resultat (det s k lärarundantaget) behålls och inte avskaffas som föreslogs i en utredning jag ärvde från s-tiden. Propositionen är en forsknings- och innovationsproposition, och innehåller många förslag om hur forskning bättre ska komma till nytta. Allt annat vore ju slöseri! Men utan fri nyfikenhetsstyrd grundforskning skulle vi snart vara mycket fattiga på goda idéer.

 

Några av hans synpunkter är upprepningar av kritik som andra framfört i andra sammanhang, och som jag redan bemött såväl i detta nyhetsbrev som i andra fora. Han upprepar (dock mindre välformulerat) kritiken som Lars Calmfors och Arne Jarrick framförde i DN för några veckor sedan, och som jag nämnde i mitt förra nyhetsbrev. Men påståendet att vi skulle öka den politiska styrningen av forskningen blir inte mera sant för att det upprepas.

 

Den underliggande huvudtesen – att vi är för intresserade av att svensk forskning också kommer till nytta för jobb och tillväxt i Sverige – känns särskilt märklig just på en ledarsida som fortfarande ska vara socialdemokratisk. För om det är något socialdemokraterna och LO understrukit under årens lopp är det vikten av att just hitta bra former för samarbete mellan forskning och företag, i allt från branschprogram till stöd till forskning i småföretag.

 

I andetaget efter att han kritiserat att vi styr för mycket, är Olle Svenning kritisk till att vi styrt för lite – till arbetslivsforskningen. Men med det största resurstillskottet någonsin till universitet och högskolor torde också den gynnas.

 

Vad gäller humaniora och samhällsvetenskap blir det betydande ökningar också där. För att hindra att de områdena drabbas av det nya systemet, där man gynnas av att man publiceras i utländska tidskrifter, har vi infört en särskild ”humanistfaktor”. Den innebär att alla publiceringar och externa anslag på detta område räknas dubbelt. Jämfört med om vi inte tillfört denna ”multiplikator” tillförs området (humaniora och samhällsvetenskap) cirka 70 miljoner kronor.

 

Till sist: Svenning upprepar också en av sina trista gamla käpphästar. Jag tror att det är han som är ursprunget till den i vänsterkretsar vitt spridda skrönan att jag skulle ta lätt på att Kina är en hårdför diktatur. Jag har besvarat det i många sammanhang, bland annat här.

I förra veckan klubbades forskningspropositionen i riksdagen, efter en lång och i mitt tycke ganska spänstig debatt. Du kan läsa mitt huvudanförande här (och även ta del av resten av debatten genom att scrolla uppåt och nedåt på sidan).

Den kärntekniska forskningen har en speciell historia i Sverige. Märkligt nog var den förbjuden från strax efter folkomröstningen 1980 ända fram till 2006, när den så kallade tankeförbudslagen avskaffades. Nu när forskningen är tillåten igen tycker jag att det är viktigt att vi ger dem ekonomiska förutsättningar att börja komma i kapp sina internationella kollegor. I forskningspropositionen skriver vi att nivån successivt ska höjas till 15 miljoner kronor. Det kan låta lite, men är faktiskt en flerdubbling av dagens anslag.

 

Ett motiv till den ökningen är att svenska forskare ska kunna delta i internationella samarbeten. Ett exempel på att det redan har slagit igenom fick jag äran att inviga i måndags. På Tekniska Högskolan i Stockholm hade ett 40-tal doktorander från hela världen samlats för att diskutera det som kallas för fjärde generationens kärnkraft.

 

För oss som tror att kärnkraften kommer att vara en nödvändig del av vår energiförsörjning för en relativt lång tid framöver är forskningen kring den fjärde generationens kärnkraft mycket spännande. Dessa reaktorer ska vara mycket effektivare än sina föregångare, bara använda en tiondel av det bränsle som idag går åt och dessutom vara ytterligare några snäpp säkrare än dagens reaktorer. Som jag ser det är det självklart att svenska forskare ska ges förutsättningar att vara med och ta fram framtidens kärnkraft.

Den svenska högskolan lider av stora och dubbla jämställdhetsproblem. Om man bortser från utländska gäststudenter är andelen män i grundutbildningen numera nere i 34 procent, och andelen fortsätter att sjunka. Bland professorerna råder dock motsatt situation - där är männen fortsatt i klar majoritet. Ökningen av kvinnliga professorer går besvärande långsamt. På vissa områden minskar till och med de kvinnliga professorerna.

 

Jag och Nyamko Sabuni har föreslagit att det inrättas en delegation för jämställdhet inom högskolesektorn. 60 nya miljoner ska användas för att utveckla metoder och finansiera projekt som ökar jämställdheten bland både studenter och personal. Det är ekonomiskt sett en mycket stor satsning på jämställdhetsområdet. Av de satsningar regeringen gör för ökad jämställdhet i arbetslivet är det den största, och jag anser att det är befogat.

 

Vad är det som gör att unga män inte vill studera, och att de som ändå börjar så ofta avbryter studierna? Vad är det som gör att kvinnorna, trots att de är fler och ofta mer framgångsrika i början av sina akademiska karriärer, försvinner längs vägen?

 

Det måste vi ta reda på. Och den kunskapen måste vi omsätta i politisk handling. Både på kort och lång sikt är det allvarligt att det t ex saknas manliga lärare och sjuksköterskor, samtidigt som unga kvinnor kan utbilda sig i fyra eller sex år utan att träffa en enda kvinnlig professor eller förebild. Konsekvenserna för arbetsmarknaden av högskolesektorns ojämställdhet blir omfattande och negativa.

Med liberala hälsningar

 

Lars Leijonborg