Lars Leijonborgs nyhetsbrev 28-2003

2003-10-30

Vänner,

I måndags deltog jag i Nordiska Rådets session i Oslo. Rådets möten är fortfarande ett bra tillfälle att träffa politiker från våra grannländer. Gabriel Romanus (fp) valdes till Rådets president – den första folkpartist som haft posten sedan Bertil Ohlin i början av 1960-talet. Mittengruppen är numera den största i Nordiska Rådet efter att för inte så länge sedan varit den minsta, alltså mindre än både de konservativa och socialdemokratiska grupperna. Tre av fem nordiska statsministrar kommer från mittengruppens partier – i nordiska sammanhang ingår nämligen också kristdemokraterna i mittengruppen. Jag träffade dem alla i Oslo – Anders Fogh Rasmussen, liberal från Danmark, Kjell-Magne Bondevik, kristdemokrat från Norge och Matti Vanhanen, centerpartist från Finland. Island kommer nästa år enligt en överenskommelse mellan regeringspartierna att byta statsminister – då kommer fyra av fem nordiska statsministrar att tillhöra mittengruppen i Nordiska Rådet. Och vem vet – någon gång i framtiden kanske också Sverige kan bidra med en statsminister från den grupperingen?

Men så fort jag kommit tillbaka till Sverige kastade jag mig in i inrikespolitiken, i första hand skolfrågan och situationen i vår huvudstad Stockholm.

Vill du bli rådgivare och prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till http://www.lars.leijonborg.se

I tisdags fick jag svar av utbildningsminister Thomas Östros på min interpellation om krisen i gymnasieskolan och misslyckandet för den så kallade Västerås-modellen. Före riksdagsdebatten träffade jag en grupp gymnasielärare på en skola i Stockholm. Jag ville diskutera deras erfarenheter i fråga om förkunskaper för elever som börjar i gymnasiet. Lärarnas besked var kristallklart: det är orimligt att tro att den som inte klarat grundskolan kan klara gymnasiet.

Men Thomas Östros vidhåller sin linje. Även elever som fått underkänt i grundskolans viktigaste ämnen ska få börja på gymnasiet. Han tror att eleverna förutom att läsa gymnasiets kurser parallellt kan "läsa in" det de missat i grundskolan. Högskoleverket har i ett remissvar konstaterat att man måste vara mycket studiemotiverad för att klara en sådan dubbelläsning och eftersom de elever det handlar om ofta är extremt omotiverade att studera är Östros-linjen minst sagt problematisk.

Det är en farlig utveckling som just nu sker i den svenska skolan. Över 40 procent av de svenska ungdomarna misslyckas med att nå gymnasiets mål. Ett av de främsta skälen är att skolsystemet slussar elever vidare till högre nivåer, trots att många inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt. I dagens socialdemokratiska flumskola har det individuella programmet, som är förbehållet elever utan tillräckliga baskunskaper, växt till gymnasiets näst största program.

Nu vill alltså regeringen slopa förkunskapskraven helt, genom att elever som saknar grundskolekunskaper ska tas in även på de ordinarie nationella programmen. Men systemet med slopade kunskapskrav har redan prövats i Västerås, där den socialdemokratiska ledningen gav upp efter det att experimentet slutat i utarmade kunskaper och urholkad kvalitet.

Självklart ska principen vara att ingen lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Det individuella programmet ska avskaffas och resurserna ska gå till ökat stöd i grundskolan så att alla elever ges chans att klara kärnämnena. Med de ökade resurser och de övriga förändringar vi vill erbjuda grundskolan är vi övertygade om att antalet elever som inte når godkänt i de viktigaste ämnena kan pressas ner kraftigt. Med en gymnasieskola som inte bara erbjuder så teori-tunga program som idag och ett nytt lärlingssystem kan andelen avhopp och andra skolmisslyckanden i gymnasiet minskas avsevärt.

Stockholms läns landsting har under några år dragits med mycket dålig ekonomi. Den ekonomiska nedgång som drabbat hela Sverige har slagit extra hårt här. Från att ha varit Sveriges tillväxtmotor har regionen drabbats av negativ tillväxt och ökande arbetslöshet. Antalet konkurser bland företag har ökat med över 15 procent jämfört med samma period förra året. Somliga tycker att detta är stockholmarnas eget problem, men så enkelt är det inte. Vårt huvudstad är lokaliseringsort för riksdag och regering, myndigheter och organisationer. Mängder av nyckelföretag har förlagt ledningsfunktionen just hit. Därför är det ett riksintresse att Stockholm fungerar och ekonomin växer.

I tisdags presenterade den röd-gröna majoriteten i Stockholms läns landsting sitt motdrag för att få bukt med problemen. Föga oväntat var det omfattande nedskärningar i vården och kraftigt höjda skatter och avgifter. Men liksom förra året kommer skattehöjningar bara ytterligare att hämma utvecklingen i den privata sektorn, vilket leder till sämre offentlig service i slutändan. För att få besked av regeringen om hur Stockholm åter ska kunna bli en tillväxtregion värd namnet har folkpartiet begärt en extra riksdagsdebatt i frågan.

Nordiska Rådets roll har naturligtvis förändrats – och om sanningen ska fram, försvagats – sedan tre medlemsländer gått med i den europeiska unionen EU. I mitt inlägg i den allmänpolitiska debatten under Oslo-mötet konstaterade jag att det nästan är osannolikt att fem små grannländer med så stor samhörighet kunnat välja så olika vägar när det gäller säkerhetspolitik, europeiskt samarbete och valuta – tre i EU, två utanför, tre i Nato, två utanför och en i EMU, fyra utanför. Jag uttryckte en enkel och klar framtidsvision: målet är fem mer enade nordiska länder som står tillsammans i EU och Nato, med euron som gemensam valuta. Det är bara i den miljön som det nordiska samarbetet kan växa sig riktigt starkt.

Visionen känns avlägsen, inte minst efter det svenska nejet till euron, men det är ändå viktigt att den lever.

Ska Nordiska Rådet upplevas någorlunda relevant också så länge den nuvarande splittringen består måste det nordiska samarbetet uppnå fler konkreta resultat. Överenskommelsen om Öresundsregionen igår är ett sådant exempel. Viktigt är också att enas om att på allvar tackla gränsöverskridande problem av allvarligare slag. Även narkotikasmugglare, rånarligor och hänsynslösa människohandlare rör sig över gränserna, och de kan bara stoppas genom att vi samarbetar tätare och effektivare. Samarbetet med de baltiska länderna är viktigt för att klara den utmaningen, och arbetet kommer att förenklas betydligt när de tar plats bredvid tre av de nordiska länderna runt EU:s sammanträdesbord om ett halvår.

I gårdagens Expressen går vänsterpartiet återigen ut och kräver att Forum för levande historia ska läggas ner. Officiellt är skälet att historieskrivning inte ska bedrivas i myndighetsform, ett argument som i sak kan diskuteras. Men staten får aldrig vara neutral mellan demokrati och diktatur, och därför ska Forum för levande historia självklart föra fram både nazismens brott mot mänskligheten och den kommunistiska terror som höll hela befolkningar i skräck i Östeuropa och Sovjetunionen så sent som för femton år sedan.

Vänsterpartiets problem är att det aldrig kan bli trovärdigt i en debatt om Europas 1900-talshistoria. Ända tills muren föll åkte partiet på hyllningsceremonier i Östeuropa och skickade gratulationstelegram till kommunistiska ledare världen över. Än i denna dag tar ledande vänsterpartister ställning för Fidel Castros diktaturregim på Kuba. Att kräva nedläggning av Forum för levande historia är bara ett sätt för vänstern att försöka dölja sin egen historia. Först när vänsterpartiet en gång för alla tar avstånd från förtryck och diktatur är man trovärdig i frågan hur informationen om diktaturernas illgärningar ska bedrivas.

Lars Ohly sägs vara den som de flesta vill ha till ledare i vänsterpartiet. I intervjuer igår sade han att han kan tänka sig att ställa upp på vissa villkor.

Lars Ohly är kommunist. Efter namnbytet i början av 1990-talet och valet av Gudrun Schyman till partiledare har kommunisterna varit en minoritet i vänsterpartiet. Skulle en person med den gamla tidens ideologi väljas till partiledare är det ett oerhört steg som kommer att påverka bilden av Sverige i övriga Europa.

Tänk er själva när Göran Persson träffar sin kollegor på EU:s toppmöten. Alla vet att han är där för att han regerar med stöd av vänsterpartiet, vars representanter nu också tagits in i hans regeringskansli. Det partiet leds nu av en person som ansluter sig till den ideologi som kostat miljoner och åter miljoner människor i Europa livet. Vad kommer statsministrarna från Estland, Tjeckien, Ungern och de andra länderna som varit förslavade av kommunismen att tänka? Det kommer att dra vanära över Sverige!

Skulle vänsterpartiet välja en kommunist till partiledare utgår jag ifrån att det påverkar relationen mellan regeringen och vänsterpartiet. Då måste Göran Persson markera distans genom att kasta ut partiets representanter ur regeringskansliet och på andra sätt trappa ner samarbetet. Det är enda möjligheten att bevara sitt och Sveriges anseende i de forna kommunistdiktaturer som nu blir medlemmar i EU.

Liberala hälsningar

Lars Leijonborg