Lars Leijonborgs nyhetsbrev 3-2008

Lars Leijonborgs nyhetsbrev 3-2008  

Vänner!

Det är hälsosamt och stärkande i fjällen. Jag hade några mycket bra dagar i Åre förra veckan. Men nu är det full fart med jobb. Den här veckan har jag medverkat på flera spännande konferenser och talat om utbildnings- och forskningspolitik – till exempel i onsdags på en konferens som Economist anordnade i Stockholm och idag på TCO:s konferens "Utbildning för ett bra liv". Igår tog jag emot en representant för det amerikanska utrikesdepartementet, Farah Pandith, som ville diskutera frågan om utbildning av imamer. Jag tänkte ägna huvuddelen av det här brevet åt just den frågan, eftersom det kommit en del frågor och invändningar.

Vill du bli rådgivare och prenumerera på nyhetsbrevet? Gå till http://www.lars.leijonborg.se

Fortsatt debatt om imamutbildning

Jag frågade i mitt förra brev vad ni ansåg om att införa en svensk utbildning för imamer. Ungefär 68 % av er tycker att det är en bra idé, och många lämnar intressanta förslag om var i utbildningssystemet en sådan utbildning passar bäst, och vad den i så fall bör innehålla.

"Vore kul om man kunde samköra vissa delar i religonskunskap med både präster och Imamer på univeritetsnivå. Skulle troligen bli väldigt fruktsamma möten mellan forskning, kristna och muslimer, Nya möten, nya tankar och nya kontakter."

"Kanske kan det föra oss människor från olika länder närmare varandra, om vi förstår varandras religioner och kulturer bättre."

"Dels rättvisa mellan olika trossamfundsutbildningar ur statlig synpunkt, dessutom kan det nog uppfattas av en del muslimer som att Sverige är en öppen och pragmatisk stat istf en fundamentalistisk. Det är bra."

"En toppenbra idé! Naturligtvis behöver imamerna kunna hjälpa sina församlingsmedlemmar att förstå vad som gäller i Sverige och att sätta islam i relation till detta. En idé som ger möjlighet till nytänkande och en vitalisering av islam."

Dagens Nyheters ledarsida skrev en huvudledare som var mycket positiv till förslaget om en imamutbildning. Den kan du läsa här .

Bland dem som svarat att de tycker att det är en dålig idé är det en vanlig synpunkt att staten inte ska stödja någon utbildning av religiösa ledare över huvud taget, oavsett vilken religion.

"Rimligt vore att staten helt drog sig tillbaka från religion, och därför låt respektive trossamfund på egen hand och bekostnad lösa detta."

Så kan man absolut tycka och jag kan se argumenten för en sådan hållning i en sekulär stat. Men det är inte den väg vi valt i Sverige och huvuddelen av Europa. Här har folkrörelser, alltifrån politiska partier över studieförbund till folkdansgillen, ansetts ha sådan betydelse för samhället att de inlemmats i ett nät att statliga bidragsformer. Kyrkor och samfund får också en hel del statsstöd, även sedan statskyrkan i någon mening avskaffats. (Jag skriver "i någon mening" för vi har ju flera rester av statskyrkosystemet kvar, till exempel att statschefen måste tillhöra Svenska kyrkan.) Några smulor av detta ekonomiska stöd har också hamnat hos muslimerna. Vi har redan både statsfinansierade fängelseimamer och sjukhusimamer.

Man kan som sagt tycka att allt detta är fel. (Jag tycker Svenska kyrkans särställning är fel och har gjort mer än de flesta för att uppnå en annan tingens ordning – stöd till utbildning och stöd till människor i särskilt utsatta situationer tycker jag däremot är rätt.) Man kan också tycka att hela den process av "förstatligande" av folkrörelser som pågått i Sverige i årtionden är riskfylld och felaktig. Men det är likväl ett faktum att det ligger till som jag säger. Och frågan är varför en eventuell pånyttfödd renlärighet på detta område först ska drabba islam, den trosriktning som i dagens Sverige mer än någon annan är utanförskapets religion?

Liknande invändningar har också förekommit på några ledar- och kultursidor i dagstidningarna. Läs gärna mina svar till Stefan Arvidsson på DN Kultur här och Lars Gustafsson på Expressen Kultur här.

Jag har också fått en del brev och mail, och några svar från er rådgivare, som är mycket negativt inställda till islam. Det oroar mig att den stora majoriteten moderata muslimer kommit i skymundan, och att fanatiker och fundamentalister fått sätta bilden av vad islam är för något.

Jag är övertygad om att en fredlig och harmonisk samexistens är möjlig. Religionsfriheten, alltså friheten att omfatta och utöva vilken religion man vill, är grundläggande, liksom en vidsträckt tolerans som emellertid måste göra halt vid intoleransen, alltså inte omfatta handlingar som inskränker andra människors motsvarande rättigheter. Det är i sig inget problem att invandrare från muslimska länder vill utöva sin religion. I själva verket är det ofta tvärtom.

Religiös gemenskap kan betyda mycket för integration. Den skapar identitet och trygghet i en ibland kaotisk tillvaro i ett nytt land. Invandrarkyrkor och judiska församlingar erbjuder många exempel. Här finns, tror jag, en stor potential. Om de ungefär hundratusen människor som regelbundet besöker en moské i Sverige möter religiösa ledare med kunskaper om och förankring i det svenska samhället kan det leda till en bättre integration.

Tack för alla bra förslag om ingenjörsbristen!

I mitt förra brev skrev jag också om att det finns risk för ingenjörsbrist i framtiden. Den bilden bekräftas nu i en rapport från Högskoleverket. De svar ni gav på min fråga om hur vi ska öka ungdomars intresse för att bli ingenjörer kommer att komma väl till pass. Påfallande många föreslår en dokusåpa som visar hur glamoröst ingenjörslivet kan vara! Andra lyfter fram löneläget för svenska ingenjörer. Det kan ju jag som politiker inte göra så mycket åt. Däremot är det ingen hemlighet att jag tycker att värnskatten bör sänkas, och att jag arbetar för att övertyga fler av mina regeringskollegor om detta. Här är några av kommentarerna jag fick:

"Påpeka att man kan få en duglig lön - om man emigrerar vill säga."

"Jag tror att det blir svårt. Alla strömningar går mot att de som gör så lite som möjligt inte ska missgynnas. Varför då anstränga sig och göra mer än man måste när ingenjörsyrket är totalt osexigt och långt från strålkastarna? Kanske någon TV-serie med häftiga och coola ingenjörer? Tydligen har man lyckats locka folk till att bli obducenter (!) med hjälp av vackra och spännande TV-serier."

"Börja redan i förskolan med rolig naturvetenskap, för att få unga intreserade av teknik,fysik, kemi och matematik"

"Objektiv information, främst om (1) vad arbetar man med som ingenjör? (2) hur stor chans är det att man får jobb? (3) vad har man för lön och arbetsvillkor? Ingenjör är en såpass vag titel att många nog vill ha mer information. Men vi måste också ställa oss den öppna frågan om NV-ämnena i grundskola och gymnasium kan inspirera potentiella ingenjörer till att välja just denna bana."

Utredningen om kårobligatoriets avskaffande klar

Häromveckan tog jag emot utredningsbetänkandet "Frihet för studenter" om hur kår- och nationsobligatoriet kan avskaffas. Om kårobligatoriet ska avskaffas var däremot inte en fråga för utredningen, det har vi ju redan bestämt oss för. Kårernas driver bra och viktig verksamhet, men det betyder inte att medlemskapet måste vara obligatoriskt. Snarare tvärtom.

För mig är detta en viktig principiell fråga. Jag var med och såg till att LO-medlemmars tvångsanslutning till socialdemokraterna försvann. Jag var med om att se till att nyfödda inte automatiskt blir medlemmar i svenska kyrkan. Jag vill också driva på för att studenternas obligatoriska medlemskap i kårer upphör (det vore ju för övrigt det närmaste en politiker kan komma ett hat trick!)

Jag vet också att det är något som har ett starkt stöd bland er rådgivare. När jag frågade er för ett år sedan om kårobligatoriets varande, var 73% för ett avskaffande.

Jag tycker att utredaren Erland Ringborg har visat på en intressant modell hur studentinflytandet och den studiesociala verksamheten kan värnas utan kårobligatoriet. Nu är förslaget ute på remiss, och jag hoppas på många konstruktiva synpunkter. Jag har tacksamt noterat att den stora samarbetsorganisationen för studentkårer Sveriges Förenade Studentkårer inte längre reflexmässigt försvarar kårobligatoriet. Deras ordförande Elin Rosenberg säger i en kommentar att " För oss är kårobligatoriet inte någon principiell fråga utan en praktisk."

Nyfikenhet eller nytta?

En viss debatt har kommit igång om forskningspolitiken. Det tycker jag är mycket bra. Jag skrev ett inlägg på DN Debatt om min syn på saken. Det kan du läsa här.

På måndag besöker jag CERN, världens största partikelfysiklaboratorium i Genève. Sverige har genom åren bidragit med sammanlagt omkring en miljard kronor till anläggningen och flera svenska forskare är verksamma där. Det är en utpräglad "nyfikenhetsforskning", långt från praktisk tillämpning. Det man forskar om är egentligen livets uppkomst, vad som hände den första sekunden efter Big Bang. Kanske tycker någon att vi borde lägga skattepengarna på mer konkreta saker, men – som jag skriver i DN-artikeln – tycker jag vi har råd att ha spejare, både ut mot världsrymden och in mot materiens allra minsta beståndsdelar.

Just avvägningen mellan "nyfikenhetsforskning" (grundforskning) och mera "nyttig" (tillämpad) forskning tillhör det som har debatterats offentligt inför forskningspropositionen. Har du några tankar om det? Har vi råd att forska också om sådant där resultaten inte leder till annat än att vi utvidgar vårt vetande eller måste vi koncentrera resurserna till sådant som ganska säkert ger jobb och tillväxt?

Med vänliga hälsningar

Lars Leijonborg