Lars Leijonborgs nyhetsbrev 3-2009

Det är spännande att mitt i den ekonomiska krisen få arbeta med framtidssatsningar och lösningar. Skulle vi lyckas få resten av Europa att satsa på att bygga forskningsanläggningen ESS i Lund kommer det att innebära tio miljarder kronor i utlandsinvesteringar till Sverige. Att se till att vi har forskning och universitetsutbildning av världsklass tillhör det som kan rädda oss ur krisen. Och förhoppningsvis kan Globaliseringsrådet, som ska lägga vår slutrapport i maj, ge några goda råd om hur Sverige ska hantera framtida utmaningar. Idag tänkte jag berätta om en del av det jag sysslat med den senaste tiden.
 
Arbetet för högre kvalitet inom högskolan går vidare

Flera viktiga delar av vår högskolepolitik har kommit på plats den senaste tiden.

 

* Den viktiga autonomiutredningen har gått ut på remiss. Den bygger på tanken att universitet och högskolor för att bli riktigt bra i vår tid måste ha stor frihet, inte bara akademiskt utan faktiskt också administrativt. Det ska bli spännande att höra vad remissinstanserna tycker om Daniel Tarschys rätt radikala förslag.
 

* Direktiven till den arbetsgrupp som ska försöka göra något åt den sneda könsfördelningen i högskolan har antagits av regeringen.
 

* OECD har fattat beslut om att Sverige, som jag hade erbjudit, blir ett av länderna i en pilotstudie för en ”Pisa-mätning” av studenter. Vi kommer med i ingenjörsdelen av undersökningen.
 

* Vi skickar snart ett förslag till lagrådet om det som kallas ”gemensamma examina”, som är en nyckelfaktor för att få den högre utbildningen mer internationell.
 

Hur kan någon vara emot nytta?

Det pågår en underlig debatt om att regeringen är för intresserad av att forskning kommer till nytta. En professor i Göteborg, Lisbeth Larsson, hade i en debattartikel räknat hur många gånger ordet ”nyttiggörande” nämns i forskningspropositionen och fått det till 69. Jag har svårt att förstå att just det skulle vara ett problem. Låt mig nämna att ordet ”kvalitet” nämns över 300 gånger. Ska man dra slutsatser av en kvantitativ analys är det viktigt att veta också det.

 

Det är sant att vi tagit på allvar de trovärdiga analyser som visar att nyttiggörandet av forskningsresultat fungerar sämre i Sverige än i de flesta andra länder. Men samtidigt som vi gör en hel del åt det problemet är den fria grundforskningen ändå den stora vinnaren. Vid en träff i förra veckan med Vetenskapsrådets styrelse, där Lisbeth Larsson för övrigt är ledamot, fick jag tillfälle att rätta till en del missförstånd. Det sker ingen kantring bort från fri, nyfikenhetsstyrd grundforskning i forskningspropositionen. När jag talar i internationella sammanhang passar jag nästan alltid på att slå ett slag för grundforskningen eftersom jag anser att det i flera andra länder finns fog för en sådan oro som Lisbeth Larsson framfört i Sverige. Man sågar av den gren man sitter på om man satsar ensidigt på tillämpad och/eller ganska hårt styrd forskning. För två veckor sedan medverkade jag på en konferens i Bryssel där jag gjorde en sådan markering. Läs gärna hela det talet här.

 

Särskilt märkligt blir det, som jag utvecklat tidigare i nyhetsbrevet, när socialdemokraterna ansluter sig till grundforskningskritiken. Innan några forskare framförde den var socialdemokraterna nämligen på motsatt linje. Vi borde styra mera, helst till arbetslivsforskning, och vi borde mer satsa på samverkan med näringslivet, helst i form av så kallade branschprogram. Nu kör de märkligt nog båda linjerna samtidigt.

 

Och när märkliga och grundlösa påståenden fått snurra runt ett tag når de oanade nivåer av vulgaritet. SSU:s medlemstidning i Stockholm kallar mig för Lars ”Stalin” Leijonborg på sin blogg. Epitetet tycks bero på att jag är för intresserad av att forskning i Sverige ska vara till nytta för svenska företag och tillväxt.

 

LUF:s ordförande Frida Johansson Metso reagerade på påhoppet.

 

Både jag personligen och Alliansregeringen har tagit ställning för att det behövs mer upplysning om kommunismens brott. Om det finns SSU:are som tror att felet med Stalin var att han gjorde tveksamma avvägningar i forskningspolitiken behövs det mer upplysning om kommunistiska diktatorers förbrytelser än till och med jag anat.

Med liberala hälsningar

Lars Leijonborg

Igår klubbade regeringen ett förslag om hur kårobligatoriet ska avskaffas. Formellt ska det nu först till lagrådet som ska granska att förslagen håller rent lagtekniskt, och sedan till riksdagen. Det innebär att tvånget för studenter att tillhöra en kår eller en nation upphör 1 juli 2010. Det betyder att ett mer än trehundraårigt tvång avskaffas. Nationsobligatoriet infördes nämligen redan på 1660-talet som ett sätt för universiteten i Lund och Uppsala att hålla koll på sina studenter.

För mig som varit djupt engagerad i såväl att avskaffa statskyrkan som kollektivanslutningen av LO-medlemmar till socialdemokraterna känns det här som hattrick.

Jag vet också att det är något som har ett starkt stöd bland er rådgivare. När jag frågade er för två år sedan om kårobligatoriets vara eller icke vara, var 73% för ett avskaffande.

Du kan läsa mer om innehållet i förslaget här.

Många studenter är glada och har uttryckt det i intervjuer och på sina bloggar. Det är framförallt representanter för studentkårer som är kritiska, och de är i huvudsak bekymrade över sin framtida ekonomi. En typisk kommentar kommer från Karlstads studenkårs ordförande Susanna Svensson till Nya Wermlands-Tidningen: ”I propositionen föreslås en statlig finansiering på 100 kronor per student vilket för Karlstads studentkår skulle innebära att endast en femtedel av dagens medlemsintäkter finansieras.” Flera andra kårföreträdare uttrycker sig på liknande sätt i andra medier.

Men det är ju verkligen inte meningen att ett statsbidrag ska ersätta medlemsintäkterna! Vi tycker studentinflytandet är viktigt, och för att stödja det inför vi ett statsbidrag på ungefär 105 kr per student. Men självklart ska kårerna precis som idag huvudsakligen betalas av sina medlemmar. Kan en kårordförande på allvar tro att den egna kårens verksamhet är så ointressant att den inte kommer att få in en enda frivillig krona i medlemsavgift?

Många hänvisar också till att utredaren Erland Ringborg föreslog ett statsbidrag på över 300 kr per student. Han hade helt enkelt frågat kårerna hur mycket deras arbete med studentinflytande kostar idag, och sen gjort ett mindre avdrag på det. Jag tycker att det är feltänkt. Även efter att tvånget avskaffats är det medlemmarna som har det främsta ansvaret att finansiera kårens verksamhet.

Avgifter får vänta ett år
En fråga som stått högt upp på min dagordning länge är att införa avgifter för utländska studenter som studerar i den svenska högskolan. Högre utbildning är numera en stor internationell marknad. 2,7 miljoner studenter läste 2004 i ett annat land än sitt eget, och antalet växer snabbt. I Sverige var nästan var fjärde nybörjare i högskolan läsåret 2007/08 från utlandet, och på masterprogrammen utgjorde de hela 61 procent av nybörjarna. I de allra flesta länder – dock inte i Sverige – betalar utländska studenter en avgift för sin utbildning, på egen hand eller med hjälp av någon form av stipendium.

Jag har tyckt, och tycker fortfarande, att det är oklokt att Sverige går miste om de resurser som uppenbarligen finns på den internationella studentmarknaden. Sverige ska vara attraktivt för utländska studenter, men vi ska konkurrera med kvalitet, inte genom att vara gratis. Jag pratade om det i en intervju i Svenska Dagbladet i somras och reaktionerna har i huvudsak varit positiva.

En viktig utgångspunkt för mig i det arbetet har varit att de resurser som frigörs ska komma högskolan tillgodo, dels i form av stipendier för studenter som saknar annan finansiering för att kunna studera i Sverige, dels för kvalitetsförbättringar. Men i det ekonomiska läge Sverige och världen befinner sig i just nu är det svårt att öronmärka pengar till ett visst område när det inte sker i de ordinarie budgetförhandlingarna. Därför kommer vi inte att lämna något förslag om avgifter för utländska studenter förrän i samband med höstens budgetproposition. Det innebär att avgifterna skjuts upp ett år, vilket är något som de flesta högskolor gillar eftersom det kräver rätt mycket förberedelser att införa det nya systemet.