2008-03-20
Lars Leijonborgs nyhetsbrev 4-2008
Vänner!
Påskfriden har lägrat sig över regeringskansliet. Även nationen som helhet kan fira helg i lugn för det är jag som ska leda regeringen om det skulle behövas ett extrasammanträde under påskhelgen. Idag tänkte jag berätta om ett möte med en person som haft en avgörande inverkan på mitt liv, idka lite självberöm utifrån en gammal artikel och som vanligt skriva lite om arbetet inför forskningspropositionen.
Forskningens frukter
Igår när jag åkte med tunnelbanan kom en person från mitt förflutna, Tomas Olsson, fram och hälsade. För snart 37 år sedan hade han en (kanske) avgörande inverkan på mitt liv. Då ställde jag upp mot Per Gahrton som ordförande i FPU och vann med 50-49 och en nedlagd. Det var Tomas som var den nedlagda rösten. Om Tomas röstat på Gahrton och Fru Fortuna också landat på den ståndpunkten hade jag förlorat och mitt liv nog blivit ganska annorlunda.
Nu är Tomas forskare och professor på Karolinska. Han forskar om sjukdomen MS och hann berätta lite om de framsteg forskarna gjort. De uppmuntrande genombrotten har nu på allvar nått patienterna, så att en person som idag får beskedet att han eller hon drabbats av MS har mycket stora möjligheter att, med mediciners hjälp, kunna leva ett normalt liv. Det var ett inspirerande exempel på vad forskning kan betyda för att ge människor ett bättre liv.
Klimatengagemanget inte nytt
Det har stört mig lite grann att det mer eller mindre blivit en allmän sanning att dagens klimatengagemang kom 2006 och till stor del beror på att Al Gore fick uppmärksamhet genom sin film. Vi som är aktiva i folkpartiet vet att växthuseffekten engagerat oss liberaler länge. Koldioxidfrågan fanns faktiskt med på ett hörn, från oss som inte ville snabbavveckla kärnkraften, redan i diskussionen inför folkomröstningen 1980. Vi har också i andra sammanhang varit tidiga med att föra fram konkreta förslag. Handel med utsläppsrätter på europeisk nivå är ett exempel.
En radikal idé som diskuteras nu - i det perspektiv som på EU-språk kallas post-Kyoto - är en internationell koldioxidskatt. Jag skrev en artikel om det redan 2001. Jag tänkte återge delar av den, för texten påminner om att krisinsikten verkligen inte är ny för vår del. För mycket unga läsare kanske jag behöver påpeka att ”Tobin-skatt” var en omhuldad idé kring det senaste sekelskiftet. Så här skrev jag:
”Även om utsläppen av växthusgaser skulle stabiliseras på dagens nivå kommer halterna i atmosfären att öka under flera hundra år. Vissa simuleringar av klimateffekterna talar om en höjning av temperaturen vid jordytan på flera grader under den kommande hundraårsperioden. Följderna i form av översvämningar, stormar, förändringar i växt- och djurliv samt helt ändrade förutsättningar för jordbruk, skogsbruk och fiske kommer att bli dramatiska. Ju mer klimatförändringen kan begränsas, desto bättre är det.
---
Ett mer allmänt införande av skatt på koldioxidutsläpp skulle innebära en upptrappning av kampen mot växthuseffekten. Därför borde införandet av en internationell koldioxidskatt föras in som ett alternativ eller komplement till Kyoto-strategin.
---
En engagerad opinion som driver en sådan skatt lika hårt som Attac och andra nu driver Tobinskatten, skulle kunna betyda ett genombrott i kampen mot växthusgaserna. För övrigt har James Tobin, Tobinskattens upphovsman, ställt sig positiv till införandet av en internationell koldioxidskatt.
---
För mig är det uppenbart att växthuseffekten är ett långt större hot mot mänskligheten än valutahandeln. Huvuddelen av valutahandeln är över huvud taget inget hot utan en möjlighet för miljoner och miljarder människor att få en bättre framtid. Växthuseffekten är däremot ett dramatiskt och överhängande hot.
---
Tobinskatten är orealistisk av tekniska skäl. All världens valutahandel skulle inte bara teoretiskt utan faktiskt också i praktiken kunna förläggas till några databaser placerade i vissa av jordens skatteparadis. Men alla världens koldioxidutsläpp kan omöjligt förläggas till Barbados och Caymanöarna. Det är därför ingen tvekan om att en koldioxidskatt är lättare att driva in.
---
Om det går att uppbåda en sådan entusiasm för en oförnuftig idé som Tobinskatt borde det gå att väcka ett långt större engagemang för en förnuftig idé, nämligen en skatt på en global företeelse som verkligen utgör ett problem. Visionen om en värld som tar ekologiska hänsyn må på kort sikt vara orealistisk, men den är likväl nödvändig. ”
Ja, så klokt skrev jag i Göteborgs-Posten 31 juli 2001.
Arbetet med forskningspropositionen
Min tid upptas till stor del av arbetet med forskningspropositionen. Många har noterat att finansminister Anders Borg ofta talar om att forskningen ska prioriteras i regeringens budgetar framöver och jag är glad att kunna säga att det finns en bred enighet i regeringen om det är viktigt att satsa ytterligare på forskningen. När tidningen Ny Teknik skrev i en ledare för någon vecka sedan att jag måste se till att ”min” forskningsproposition blir lika bra som mina företrädares – Thams, Östros och Pagrotskys – stack jag ut hakan och skrev att jag sätter ribban högre än så.
Du kan läsa min replik här
En evig fråga i forskningspolitiken är avvägningen mellan grundforskning och tillämpad forskning. All FoU befinner sig någonstans på en skala mellan den mycket teoretiska grundforskningen och den mycket marknadsnära produktutvecklingen. Jag besökte den ena ytterligheten förra veckan. Jag var i Genève och tittade på den nya anläggningen som CERN har byggt, en protonkolliderare för att utforska mikrokosmos. Den kommer att ha sju gånger så mycket energi som den kolliderare som nu är kraftigast i världen. Där ska man försöka hitta något som kallas Higgs partikel, förklara vart antimaterian i kosmos tog vägen och komma på vad mörk materia är. Jag kan inte påstå att jag förstår allt som forskarna talar om, men jag köper argumentet att framsteg inom fysiken i hög grad format det moderna samhället och att det därför är rimligt att låta fysikerna fortsätta att vidga sitt vetande.
Igår fick jag ännu en viktig utredning som är tänkt att utgöra underlag till forskningspropositionen. Det är en utvärdering av den organisation som byggts upp för att fördela statliga forskningsmedel till olika projekt. Utredaren Madelene Sandström kom med ett radikalt förslag. Det går ut på att slå ihop de statliga forskningsråden, inklusive Vinnova. Syftet är att redan i anslagsgivningen försöka binda ihop de olika positionerna på den där skalan jag skrev om nyss så att den klyfta som finns mellan grundforskning och tillämpad forskning i någon mån överbryggas.
Förslaget har redan väckt debatt. För egen del ser jag både för- och nackdelar med det.
Till sist
I lördags talade jag på ett intressant jubileum. Det händelserika året 1968 tilltog antisemitismen i Polen och ungefär 3 000 polska judar flydde till Sverige. Många av dem etablerade sig snabbt i det svenska samhället och många namn från flyktingar eller deras barn känns igen från dagens samhällsdebatt (Sarnecki, Wolodarski, Bromberg, Zaremba etc). Händelserna 1968 högtidlighölls vid en ceremoni i Stockholms stadshus i lördags där jag var huvudtalare. Du kan läsa mitt anförande här.
Glad Påsk!
Lars Leijonborg