Lars Leijonborgs nyhetsbrev 9-2008
Vänner!
I tisdags var jag i östra Tyskland och invigde en spännande energianläggning som många menar är en liten men viktig pusselbit i lösningen av klimatfrågan. Det skriver jag om i det här nyhetsbrevet. Men först lite beröm till socialdemokraterna.
Klokt från Ylva Johansson (s)
Mitt i alliansregeringens offensiv med nästan dagliga budgetnyheter bröt socialdemokraterna in i onsdags med en mycket tänkvärd synpunkt: det skulle betyda mycket för vår framtida välfärd om vi kunde förlänga den genomsnittliga livsarbetstiden. Budskapet ligger mycket nära det jag själv framförde i en debattartikel, som då ansågs mycket kontroversiell, i Dagens Nyheter i augusti 2004: ”Vi måste jobba 3 timmar mer i veckan”. (3 timmar mer i veckan motsvarar grovt räknat tre arbetsår mer i livet).
Det hedrar Ylva Johansson (s) att hon är självkritisk, för som var och en som följer den politiska debatten vet, har socialdemokraterna gått till häftig attack mot de flesta av de åtgärder regeringen vidtagit i syfte att få människor att återvända till eller stanna i arbetslivet. Om socialdemokraterna vågar hålla fast vid denna nya linje finns säkert möjligheter till konstruktiva lösningar med breda majoriteter på ett antal samhällsproblem – alltifrån att våra ungdomar kommer ut sent i arbetslivet till att fortfarande alltför många förtidspensioneras.
Intressant snabbvisit i Tyskland
Ända sedan jag första gången hörde talas om idén för några år sedan, har jag tyckt att den låter mycket intressant: istället för att släppa ut koldioxiden i atmosfären kan man lagra den i underjorden. Och i tisdags fick jag själv trycka på knappen och sätta igång en sådan process i östra Tyskland, i en liten ort med det egendomliga namnet Schwarze Pumpe. (Mer om namnet nedan!) Där har Vattenfall, som är ett stort energibolag också i Tyskland, byggt en pilotanläggning för avskiljning och lagring av koldioxid. Tekniken kallas CCS (Carbon Capture and Storage).
Det var Vattenfall som bjudit in mig för att tillsammans med koncernchefen Lars G Josefsson och ett par höga tyska politiker förrätta invigningen. Det var blå himmel och högsommarvärme i Tyskland och det kändes verkligen historiskt. Jag räknade till femton TV-team som bevakade händelsen. I Tyskland, med sitt stora kolberoende, är detta en mycket avgörande fråga.
Än så länge är tekniken dyr. El producerad med ”ren kolkraft” genom CCS-teknik blir dubbelt så dyr som utan CCS. Men förhoppningarna är stora att tekniken ska utvecklas – bland annat genom att 10 – 12 mycket större försöksanläggningar byggs på olika platser i Europa. Den utvecklingen innebär förhoppningsvis att kostnaderna sänks.
Peter Eriksson kritiserade min medverkan och tycker att jag blir en ”bricka i Vattenfalls smutsiga lobbyarbete”. Svante Axelsson i Naturskyddsföreningen tror inte heller på CCS. De tycker man ska satsa på förnybar energi istället.
De har fel. Vi måste göra både och. Om vi verkligen tar klimathotet på allvar måste vi satsa stora resurser på att i stor skala introducera CCS-tekniken. Skälet är att det inte är realistiskt att tro att jordens enorma, ofta ganska lättillgängliga, koltillgångar inte kommer att utnyttjas som energi. Med dagens förbrukning anses tillgångarna räcka i 300 år. Kina inviger ett nytt kolkraftverk i veckan! Ska den energiproduktionen inte fördärva klimatet måste vi hitta ett sätt att ta hand om koldioxiden.
Vi vet inte till hundra procent att det här är realistiskt i stor skala. Mycket forskning och utveckling återstår. Men sannolikheten att det fungerar är rätt hög. Tekniken har i mindre skala använts i årtionden. Inga av de tekniska problemen förefaller oöverstigliga, enligt experterna.
Peter Eriksson och Svante Axelsson blir mer och mer isolerade. Alltfler miljö- och klimatengagerade människor som sätter sig in i hela bilden kommer till samma slutsats som jag: CCS är en viktig del av lösningen om än inte ”Lösningen”. Jag såg till exempel att Nicholas Stern – mannen bakom den uppmärksammade Stern-rapporten – anser att CCS är nödvändigt.
Jag intervjuades i SVT innan jag åkte och tycker att jag fick fram mina synpunkter på ett bra sätt. Däremot vinklades nyheten helt snett av SVT:s redaktioner, t ex text-TV, som under hela dagen fick det till att jag vill bygga kolkraftverk i Sverige. Varför skulle jag vilja det? Sverige har ju vattenkraft och kärnkraft men också en del ”alternativa” källor, som vindkraft. Däremot ska vi vara med och utveckla CCS-tekniken. Sverige har ju knappt några fossilkraftverk längre, men vi har tunga industrier som släpper ut massor av koldioxid, till exempel SSAB i Oxelösund. Vid en sådan anläggning skulle CCS kunna få bort koldioxidutsläppen.
Ja, till sist, det där konstiga namnet på byn. Det syftar inte på att man ska pumpa bort koldioxid. Det kommer från 30-åriga krigets dagar. Att måla brunnarna och pumparna svarta var ett sätt att visa vägfarare att pesten fanns i byn. Just i den här byn hade man ingen pest, men man målade pumparna svarta i alla fall för att lura de svenska trupperna att inte inta och skövla byn. Listen lyckades. Svenskarna tog en lång omväg och efter det började byn kallas Schwarze Pumpe. Men nu får namnet en ny innebörd: Svenskarna har kommit igen och pumpar ner koldioxiden i underjorden!
Här kan du läsa talet jag höll vid invigningen
Världens bästa universitet (eller bäst i världen på bra universitet)
Vi vill naturligtvis att Sverige ska ha universitet av absolut världsklass. Därför läser vi de rankningar som olika institut, redaktioner och vad det nu är gör. Den mest prestigefyllda rankingen görs av ett universitet i Shanghai. Av de tjugo bästa brukar 17-18 vara amerikanska. Det bästa svenska är Karolinska Institutet som brukar ligga runt plats 50. Jag använder ibland listan som argument för att vi måste göra mer för att bli bättre. Men när jag talar om saken påpekar jag också att det inte är så dåligt av ett land av vår storlek att ha fyra universitet bland världens hundra bästa.
Nu har jag fått den synpunkten vetenskapligt underbyggd. I Nya Zeeland har man räknat på hur många invånare det krävs i olika länder för att få en placering på listan. Och visar det sig att med räknesättet vinner – Sverige.
Läs om rankningen här.
Nu utbildar vi fler läkare!
Jag nämnde inledningsvis alla regeringsinitiativ till förbättringar som kommer i budgeten. Ett av mina bidrag är ett förslag om att expandera läkarutbildningen i Sverige.
Alla prognoser tyder på att efterfrågan på läkare kommer att vara fortsatt hög. Idag är det faktiskt så att en majoritet av dem som får läkarlegitimation i Sverige har fått sin utbildning i andra länder. Detta samtidigt som söktrycket på läkarutbildningen i Sverige är mycket hårt och många duktiga ungdomar med toppbetyg inte kommer in. Många söker sig istället utomlands. I längden är det givetvis inte rimligt att andra länder ska utbilda de läkare vi behöver.
Under de tre budgetar jag har varit ansvarig för läkarutbildningen har den byggts ut varje gång. I höstens budget blir det 110 nya platser. Totalt har antalet nybörjarplatser ökat med drygt 20 procent.
Till sist…
…kan jag konstatera att DN var helgarderad i helgen. I en artikel påstod man utifrån en anonym källa att jag ska avgå senare i höst. I en analys skrev chefen för politikredaktionen Henrik Brors att det faktum att DN avslöjat saken kan leda till att jag blir kvar. Så vad som än händer får DN rätt. Jag har inga sådana planer och den andre som har den reella beslutanderätten i ärendet, Jan Björklund, har dementerat DN:s uppgifter. Så DN kommer att få rätt!
Med liberala hälsningar
Lars Leijonborg