Liberalismens utmaningar
Den liberala samhällsmodellen har visat sig överlägsen politiskt, ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt. De flesta totalitära samhällssystem har kollapsat och liberala institutioner har fått ökad spridning i alla världsdelar.
Har liberalismen segrat?
Sverige är i dag på många sätt mer liberalt än för 25 år sedan. Företagandet betraktas inte längre med lika stor misstro. Enskilda alternativ har släppts fram där det tidigare rådde totalt offentligt monopol. Sverige har gått med i EU. Funktionshindrades rättigheter har stärkts. Pensionssystemet har reformerats. Könsrollstänkande och fördomar mot sexuella minoriteter har trängs tillbaka. Diskrimineringslagstiftningen har skärpts. Marginalskatterna har sänkts.
Mot bakgrund av denna utveckling finns det en del som säger att liberalismen har segrat och att det därför inte längre behövs något liberalt parti. Detta är fel av tre skäl:
För det första har liberalismen inte segrat. Det finns fortfarande många människor – i Sverige och i andra länder – som drabbas av att det samhälle de lever i präglas av för lite liberalism.
För det andra kan liberalismen aldrig segra. Liberalismens mål är inte att uppnå ett slutligt idealtillstånd för samhället. Vi inser att det alltid kommer att finnas olösta problem – och att nya problem alltid kommer att dyka upp så länge samhället utvecklas. Liberalismen är inte ett tillstånd utan en process. Liberalt reformarbete kommer alltid att behövas.
För det tredje kan liberalismens framgångar aldrig bli ett argument för att liberaler är överflödiga. Politik är inte som ett sällskapsspel, där den som först går i mål lämnar spelplanen och låter de andra spela färdigt. Just därför att de liberala idéerna har visat sig så framgångsrika, behövs det liberala politiker som kan se till att idéerna får ökat genomslag i praktisk politik.
"Alla är ju liberala?"
Men, hävdar en del, i dag är ju alla partier liberala. Förvisso har alla partier utvecklats i liberal riktning. Moderaterna skiljer sig från den gamla högern som främst värnade tronen, altaret och svärdet. Kristdemokraterna och centern har moderniserats och tonat ner rollen som företrädare för snäva ideal och intressen. Vänsterpartiet är inte längre den stalinistiska sekt som det har varit under huvuddelen av sin historia. I takt med att miljöpartiet fått politiskt inflytande, har realisterna förmodligen stärkts på bekostnad av fundamentalisterna. Socialdemokraterna vill inte längre avskaffa det privata näringslivet genom fondsocialism.
Även om de antiliberala dragen har försvagats i alla partier, är det uppenbart att det också finns viktiga inslag i alla andra partiers politik som skiljer sig från den liberala linje som folkpartiet står för.
Den övergripande utmaningen för folkpartiet liberalerna är att ge varje människa större möjligheter att bestämma över sitt liv. Det har alltid varit en uppgift för liberaler att motverka krafter som skapar utanförskap och vanmakt. De klassiska liberala reformerna, som rösträtten, folkskolan, rättsstaten, näringsfriheten och folkpensionen, kan alla ses i det perspektivet.
Mer av egen makt för dig kräver ett uppbrott från årtionden av invant tänkande. Det behövs liberala idéer – större frihet, en fördjupad demokrati, mer tolerans, en utveckling av marknadsekonomin, ökad jämställdhet och en satsning på bildning. Personligt ansvar, ideellt engagemang och privat ägande ska främjas.
Vi har en vision om hur politiken kan skapa förutsättningar i stället för hinder. Hur politiken kan bidra till, i stället för att snäva in, enskilda människors makt över sina liv.
Men motkrafterna är starka. De finns hos politiker som präglas av socialistiska och kollektivistiska idéer och hos politiker som styrs av konservativa fördomar om hur människor bör leva eller som saknar tillräcklig medkänsla för dem som har det svårt.