Under den senaste månaden har två av den här mandatperiodens flaggskepp på mitt område presenterats – autonomipropositionen och kvalitetspropositionen. Propositionerna har debatterats flitigt, inte minst i Universitetsläraren. Jag skulle vilja ge min version och berätta varför vi nu genomför dessa viktiga reformer.
Arbetet med att ge landets högre lärosäten större autonomi har sin grund i tre viktiga argument. För det första ligger det ett egenvärde i att universitet och högskolor i sin forskning och utbildning har frihet till inte minst den politiska makten. I ett upplyst samhälle fungerar akademin som samhällets självkritiska spegel, där auktoriteter och invanda föreställningar ifrågasätts.
För det andra visar erfarenheten att system med friare lärosäten är bättre på att generera goda resultat när det gäller utbildning och forskning än system där den akademiska verksamheten är mera styrd. För det tredje kräver den tilltagande globaliseringen att lärosätena får större manöverutrymme att under eget ansvar snabbare kunna fatta beslut om sin egen framtid.
I AUTONOMIPROPOSITIONEN föreslår därför regeringen en rad åtgärder för att ge lärosätena ökad rörelsefrihet. Vi ger universitet och högskolor större möjligheter att mer i detalj utforma sin interna organisation. I det centrala regelverket kommer den grundläggande beslutsprincipen – att viktiga beslut om utbildning och forskning ska fattas av vetenskapligt kompetenta lärare – att slås fast. Studenternas rätt till inflytande regleras också centralt. Dessa principer är de fundament varpå akademiskt självstyre vilar. Men exakt vilka former det har bör lärosätena kunna bestämma utifrån sina egna förutsättningar.
Vi skapar också ökat utrymme för lärosätena att själva besluta om vilka kategorier lärare, förutom professor och lektor, som de önskar ha. Det blir möjligt att i vissa fall anställa professorer genom ett så kallat kallelseförfarande; det är en viktig åtgärd för att ibland kunna vara konkurrenskraftig när det gäller att rekrytera exempelvis utländska toppforskare till Sverige. Också framgent ska naturligtvis det traditionella förfarandet med sakkunnigutlåtanden vara normen.
ETT MINDRE UPPMÄRKSAMMAT inslag i propositionen är att ett antal tidsbegränsade anställningsformer som tidigare har varit särreglerade i högskoleregleringen försvinner. Istället träder de regler som gäller på andra delar av arbetsmarknaden, exempelvis arbetsrättsliga bestämmelser, in. Det ger ökad anställningstrygghet för många universitetslärare. Det ger för övrigt också Universitetslärarförbundet en viktig roll när det gäller att träffa avtal om närmare villkor.
I förslaget till nytt kvalitetssystem fokuseras i betydligt högre grad än tidigare på vilka resultat utbildningen leder till snarare än hur de interna processerna för att nå dit ser ut. Det är i grund och botten viktigare vilka kunskaper studenterna har efter avslutad utbildning än hur lärosätenas interna dokument ser ut. Att ett nytt kvalitetssystem ska inriktas mer på resultat än process råder det, enligt min uppfattning, stor uppslutning kring inom högskolesektorn.
Icke desto mindre är det förstås naturligt att olika inslag i det nya kvalitetssystemet diskuteras intensivt. Jag skulle ha varit mer orolig om en så viktig reform hade passerat utan debatt. Det nya kvalitetssystemet har ventilerats under flera år; under den tiden har en rad möten, kontakter och remissomgångar för att lyssna på olika företrädare för sektorn genomförts. Hösten 2009 lämnade Högskoleverket sitt förslag, som därefter har beretts inom regeringskansliet. Ytterst är det naturligtvis regeringen som inför riksdagen ansvarar för hur resurserna till den högre utbildningen investeras.
Till stora delar överensstämmer regeringens proposition med förslaget från Högskoleverket. Men på en central punkt har regeringen en annan uppfattning än myndigheten. Regeringen har en högre ambition när det gäller att universitet och högskolor själva ska få utforma verksamheten. Högskoleverket ville exempelvis titta på hur kursplanerna utformas medan regeringen vill fokusera på studenternas resultat. Enligt vår bedömning skulle Högskoleverkets förslag riskera att mäta hur duktiga lärosätena är på att formulera kursplaner istället för att bedöma vad studenterna egentligen lär sig.
Till det nya kvalitetssystemet är det kopplat nya ekonomiska resurser. Tidigare under mandatperioden har regeringen satsat 360 miljoner kronor för att förstärka kvaliteten i utbildningen. Genom den reform som innebär att avgifter för utomeuropeiska studenter införs frigörs ett utrymme som motsvarar 500–600 miljoner kronor. En väsentlig del av de pengarna ska användas till det nya kvalitetssystemet.
SEDAN ALLIANSEN FICK medborgarnas förtroende 2006 har en rad reformer genomförts inom den högre utbildningen och forskningen. En rekordstor forskningssatsning har genomförts, den fria grundforskningen har stärkts, de fria forskningsstiftelserna har återupprättats, forskarnas inflytande i Vetenskapsrådet har ökat kraftigt, studiemedel och fribelopp för studenterna har höjts, för att bara ta några exempel.
Men reformerna måste fortsätta också nästa mandatperiod. Vi står inför en tuff internationell utmaning. Sverige behöver en högskola i världsklass.
TOBIAS KRANTZ (FP)
HÖGSKOLE- OCH FORSKNINGSMINISTER
Universitetsläraren nr 9-10 2010