Nobelprisen på väg mot Asien

 

I dag, på Nobeldagen, samlas Sverige för att fira några av världens främsta forskare. För mig som högskole- och forskningsminister­ är detta en stor dag av flera anledningar. För det första har jag svårt att föreställa mig ett värdigare anledning till firande än denna årliga hyllning till människor som genom storartade forskningsinsatser fört mänskligheten framåt. För det andra därför att Nobelfesten blir en ständigt återkommande påminnelse om att vi som nation måste möta globaliseringens utmaningar varje dag - inte bara den 10 december, en gång om året.

Årets nobelpristagare personifierar faktiskt denna utmaning. Majoriteten, åtta stycken, kommer från USA. Tre kommer från Europa. En kommer från Kina. Det finns anledning att tro att laguppställningen kommer att vara en annan på sikt. I en rapport bedömer EU-kommissionen att USA och Europa kan ha förlorat sin vetenskapliga och tekniska överlägsenhet till förmån för Asien redan år 2025.

Indien och Kina kommer kunna stå för cirka 20 procent av världens forskning och utveckling, det vill säga mer än dubbelt deras nuvarande andel. Asien kommer att vara en stark konkurrent till Sverige och Europa för lokaliseringen av företagens forskning och utveckling.

Det är naturligtvis i sin helhet positivt att globaliseringen givit en så stor del av världen en standardhöjning. Men det innebär även att Europa och Sverige måste ställa sig frågor om hur vi ska hantera denna förändrade världsbild och de utmaningar vi står inför. I ekonomiskt ansträngda tider som dessa är det lätt att fokusera på kortsiktiga lösningar. Men det är när tiderna är tuffa det är extra viktigt att satsa på ny kunskap.

Just detta budskap var det viktigaste bidraget på mitt område under det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionen.

Lanseringen av den så kallade kunskapstriangeln - att stärka sambandet mellan forskning, utbildning och innovation - har goda förutsättningar att bli ett permanent inslag i EU:s arbete.

I början av december antog ministerrådet en rad slutsatser för att stärka koordineringen av medlemsstaternas forskningssatsningar. Det handlar bland annat om att skära ned på regelkrångel och administration, förstärka samarbeten mellan olika universitet och forskningsteam och på att effektivisera gemensamma ramprogram. Vi måste bli bättre på att bejaka internationaliseringen och bidra till en större rörlighet för studenter, lärare och forskare.

Att skapa ett gemensamt forskningsområde, ERA, var ett viktigt första steg mot ett konkurrenskraftigt europeiskt kunskapssamhälle som måste föras fram och vidare.

Unionen skapar nu genom initiativet Joint Programming förutsättningar för samarbete, på frivillig basis, mellan europeiska länder inom spännande forskningsfält.

Det förs­ta projekt som sätts i gång är ett projekt om neurodegenerativa sjukdomar, bland annat Alzheimers. På sikt kommer fler program att startas inom också andra forskningsområden, från skilda vetenskapliga discipliner, exempelvis medicin, teknik, naturvetenskap och humaniora.

I grund och botten står vi inför ett avgörande vägskäl. EU måste lära sig att prioritera - och att prioritera rätt. Vår framtid ligger varken i jordbrukssubventioner eller i protektionism. Ska Sverige och Europa klara sig i den allt hårdare internationella konkurrensen handlar det om att både satsa på bred, högkvalitativ utbildning och på att skapa förutsättningar för företag att kommersialisera forskningsresultat. Nyfikenhetsstyrd forskning måste kompletteras med strategiska satsningar på områden där vi har goda möjligheter att skapa forskning i världsklass. Vårt utbildningssystem måste kunna leverera både svindlande humanistiska insikter och snillrika tekniska lösningar.

En del av tjusningen med att diskutera framtiden är naturligtvis att ingen riktigt vet hur den kommer att se ut. Det som var otänkbart för några år sedan är självklarheter i dag. Årets Nobelpristagare i ekonomi, Ellinor Ostrom - mottagare av det skytteanska priset i Uppsala 1999 - är ett relevant exempel. För snart 20 år sedan kom hennes banbrytande verk Governing the Commons (Allmänningen som samhällsinstitution). Ostrom analyserar hur gemensamma resurser ska förvaltas för att vara långsiktigt hållbara - resultat och frågeställningar som diskuteras som aldrig förr vid det pågående Köpenhamnsmötet.

Ingen vet hur vårt globaliserade samhälle ser ut om två decennier till. Det enda vi kan veta helt säkert är att dagens forskning är morgondagens välfärd. Nobelfesten är en nödvändig och glädjerik påminnelse om detta.

 

Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)