I dag debatterar riksdagen ett nytt kvalitetsutvärderingssystem för högskolan. Vänsterpartierna är vilsna i högskolepolitiken. De avvisar regeringens förslag till nytt kvalitetssystem men har inget eget alternativ. Det skriver Tobias Krantz.
Om riksdagen följer regeringens förslag innebär det ett viktigt perspektivskifte i svensk högskolepolitik. Lärosäten som ägnar sig åt ett aktivt kvalitetsarbete, bedriver god undervisning och når bra resultat kommer att belönas med extra resurser. Högskolor och universitet som inte tar sitt ansvar kommer att få tänka om. Efter många av år av utredningar och diskussioner är det på tiden att systemet kommer på plats. Ändå vill vänsterpartierna, än en gång, lägga reformen i malpåse.
För skattebetalarna är det relevant att få valuta för de miljarder som går till högre utbildning. För studenterna handlar det om en av livets viktigaste investeringar.
Och för Sveriges framtid är det helt avgörande att de som läser vidare har vad som krävs för att kunna sälla sig till den kvalificerade arbetskraft som är nödvändig om vi ska klara oss i den hårt konkurrensutsatta globala ekonomin. Att knyta resurser till kvalitetsutvärderingar är dock bitvis omstritt. Synpunkter har rests både om att kvalitetsbegreppet är för vitt för att kunna användas och att regeringen inte bör ha några synpunkter på vad som ska utvärderas – utbildningarnas resultat i det här fallet.
Vår inställning är inte bara att det är möjligt utan helt nödvändigt att låta kvalitet vara delvis resursstyrande om vi ska få en högre utbildning av god kvalitet.
När lärosätena får allt mer autonomi ökar kraven på väl genomförda utvärderingar av verksamheten. Det är också svårt att föreställa sig en yrkesgrupp som torde vara bättre skickad att hantera kritisk granskning än den yrkesverksamma akademikern. Varför skulle inte högre undervisning kunna underkastas extern granskning, när den fria forskningen gör det?
I teorin är också de politiska partierna överens om att det behövs ett kvalitetssystem för resursfördelningen. Skillnaden är att regeringen även står för det i praktiken.
Menar man allvar med reformen måste den nämligen tillåtas få konsekvenser – även när inte alla får en del av kakan.
För den politiske populisten är det naturligtvis lockande att erbjuda tröstpris. Den rollen har oppositionen villigt iklätt sig. Socialdemokraterna säger sig stödja regeringens kvalitetsbaserade resurstilldelning till forskning, men så fort något enskilt lärosäte blir utan extra tilldelning föreslås kompensation på andra sätt.
Men även denna strutsteknik får konsekvenser. I förlängningen innebär det att utbildningar som presterar sämre går miste om ett viktigt incitament att åtgärda sina brister.
Det innebär att den svenska högskolan går miste om ett mer resultatorienterat utbildningsväsende – ett måste om vi ska klara oss i den internationella verklighet vi idag lever i.
Vänsterpartierna är vilsna i högskolepolitiken. De avvisar regeringens förslag till nytt kvalitetssystem men har inget eget alternativ. Och de försöker sitta på flera stolar samtidigt.
Deras beslutsvånda och handlingsförlamning tyder inte på någon större regeringsduglighet. Sverige ska ha en högskola i världsklass. Då duger det inte att sitta med armarna i kors.
Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)
UNT 2/6 2010