Publicerad på Politikerbloggen
Miljöpartiet profilerar sig inför det kommande valet stundom som ett liberalt parti som vill vara attraktivt för människor inte minst i storstäderna. Vid flera tillfällen har också företrädare för Miljöpartiet gjort anspråk på att utmana Folkpartiet i utbildningspolitiken. Men hur trovärdigt är egentligen Miljöpartiets försök till politisk ompositionering?
Det enkla svaret är: inte alls trovärdigt. På ett övergripande plan är en röst på Miljöpartiet inte bara en röst på en socialdemokratisk statsminister utan också en röst på Vänsterpartiet, ett parti som knappast har gjort sig bemärkt som en frihetens banerförare. En röst på Miljöpartiet innebär därmed ett stöd för en politik som för Sverige bort från liberala värderingar.
Som högskole- och forskningsminister har jag av naturliga skäl haft anledning att närstudera det rödgröna alternativet på mina områden. Och här finns verkligen anledning att återkomma till den gamla liknelsen om vattenmelonen: grön på utsidan, men röd på insidan. Miljöpartister gillar att prata om frihet. Men hur är det med viljan att faktiskt göra något?
En av de viktigaste frågorna för Alliansregeringen under den här mandatperioden har varit att öka friheten för landets högskolor och universitet. Statens styrning minskar nu avsevärt. Vi skapar stabila, tydliga ramvillkor som ersätter det finmaskiga nät av bestämmelser, lagar och förordningar som under årens lopp gjort det praktiskt taget omöjligt för lärosätena att profilera sig, samverka och gå sin egen väg. Detta har Miljöpartiet röstat emot.
Ytterligare en viktig reform – att införa avgifter för utländska studenter – vill Miljöpartiet inte genomföra. Men de stipendier som införs tillsammans med avgifterna vill Miljöpartiet i första hand ge till studenter inom miljöteknik och klimatanpassning, om man får tro deras partimotion i riksdagen.
Ingen har hittills kunnat förklara för mig varför en obemedlad, men begåvad ekonomistudent från ett utvecklingsland ska ha sämre chanser att få en utbildning bekostad av Sverige än någon som valt att läsa ett ämne som Miljöpartiet gillar. Eller, hur detta skulle vara förenligt med någon liberal princip.
Allra märkligast är dock partiets ståndpunkt att studieplatserna för de utländska studenterna i första hand ska fördelas till de ”nordligare lärosätena i landet, som Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, där möjligheterna att få en bostad är goda.”
Varför ska inte utländska studenter själva få välja vilket lärosäte de ska läsa vid? Och varför ska tillgången på studentbostäder vara det allt annat överordnade kriteriet? Tror inte Miljöpartiet att de tre nämnda lärosätena kan konkurrera genom utbildningar av hög kvalitet? På vilket sätt är Miljöpartiets politik på denna punkt liberal?
Hur är det då med Miljöpartiets syn på forskningen? När regeringen lade en historisk forskningsproposition 2008, som ökade forskningsresurserna för mandatperioden med mer än föregående regering lyckades med på tolv, var kritiken hård. Alliansregeringen styrde för mycket, hette det. Inom Folkpartiet och Alliansen står vi för att staten kan behöva prioritera forskningsresurser till områden där vi ligger nära forskningsgenombrott eller som är viktiga för svenskt näringsliv. Strategiska satsningar behövs vid sidan av satsningar på fri grundforskning.
Men Miljöpartiets forskningspolitik är en uppvisning i hyckleri. Samtidigt som partiet kritiserade regeringen för alltför hård styrning upprördes partiet över att inte mer styrdes till klimatforskning. Under mandatperioden har Miljöpartiet motionerat om behovet av mer forskning om cykel och gång, om metoder för att förebygga ohälsosamma levnadsvanor, om mer genusvetenskap och om att regeringen borde göra mer för att lämpliga lyckoindex forskas fram. För att bara nämna några områden där staten, enligt de gröna, borde rikta forskningsresurserna tydligare.
Det finns en hel del i Miljöpartiets politik som är bra. De gröna röstade med alliansen för att bli av med kårtvånget. De har en bättre syn på friskolor och företagande än sina kollegor. Men på flera punkter driver de en politik som är direkt ungdomsfientlig, trots sin image om att vara ett ungt alternativ.
När ungdomar vill ha jobb pratar Miljöpartiet friår. Där unga människor vill köpa billig mat, vill man motarbeta stormarknader. Och när studenter efterfrågar kvalitetsreformer på högskolan går man fram med ett rödgrönt alternativ som är underfinansierat med 125 miljoner kronor – utan att vara överens om var pengarna ska komma ifrån.
Jag går till val på att Sverige behöver en modern högskola i världsklass, som sätter individen först. Därför behöver kunskapslinjen ytterligare fyra år. Därför avskaffade vi kårobligatoriet och den positiva särbehandlingen på högskolan. Därför behöver kvaliteten på grundutbildningen vid universitet och högskolor fortsätta höjas och forskningssatsningen följas upp.
Det är därför utbildningspolitiken och Sveriges unga behöver ett liberalt parti vid makten. Inte Miljöpartiet.
Tobias Krantz (FP)
Högskole- och forskningsminister