I torsdags avskaffades kårobligatoriet formellt, efter sammanlagt 343 år av diskussioner. Beslutet ska ses som en del i det principskifte som regeringen infört på högskoleområdet under mandatperioden. Stora reformer har genomförts för att stärka den akademiska friheten gentemot politiken. Nu är det studenternas tur att få sina individuella rättigheter stärkta både gentemot lärosätet – och kåren.
De senaste decennierna har frågan om kårobligatoriets vara eller icke vara varit uppe i riksdagen flera gånger, i första hand på grund av en berättigad kritik mot att studenternas negativa föreningsfrihet - rätten att inte tvingas in i en organisation mot sin vilja - ansetts kränkt. Det är dock först med Alliansregeringen som vi äntligen har kunnat sätta punkt för en lång historia av ofrihet och tvång. Ingen torde på allvar kunna hävda att reformen är framhastad efter årtionden av utredningar och avvägningar.
Det är samtidigt viktigt att slå fast att arbetet med att värna studentinflytandet är större än obligatoriet. Kårens verksamhet vid landets lärosäten behövs - studentinflytandet utgör en garant för ett aktivt kvalitetsarbete på den högre utbildningen. Men utgångspunkten för en liberal högskolepolitik måste vara att värna individens rättigheter, inte studentkollektivets rätt att företräda individen. Mot bakgrund av det låga deltagandet i kårvalen på många håll i landet glädjer det mig att artikelförfattarna med SFS-bakgrund (SvD 1/-10) ser möjligheten att stärka kårernas legitimitet, när de nu ska värva medlemmar på frivillig grund.
Naturligtvis kommer regeringen att följa utvecklingen mycket noga under nästa mandatperiod. När obligatoriet nu försvinner är det dags att tänka nytt kring studentinflytande och studenternas rättigheter. En stor andel av de rättigheter som idag är reglerade i lag och förordning utgår ifrån kåren, inte den enskilde studenten. Alliansen arbetar därför med flera förslag på hur studentinflytandet ska kunna stärkas och moderniseras när tvång ersätts med frivilligt engagemang.
Vad gäller den statliga ersättningen till kårernas fortsatta arbete har regeringen länge varit tydlig med att det huvudsakligen ska vara medlemsavgifter som ska finansiera verksamheten – inte skattebetalarna. En grundplåt om 105 kronor per student och år garanteras av staten för ändamålet, men i övrigt gäller det att göra sig tillräckligt relevant och attraktiv för att få betalande medlemmar.
Om studentinflytandet är en viktig kvalitetsfaktor, vilket flera av Sveriges högre lärosäten uppenbarligen anser – och jag instämmer i den uppfattningen – har jag svårt att ifrågasätta en satsning från högskolor och universitet i syfte att bevara det. Hur landets lärosäten på denna punkt väljer att prioritera sina resurser är emellertid ytterst en fråga för dem själva att avgöra.
TOBIAS KRANTZ (FP)
Högskole- och forskningsminister
Publicerad i SVD