Publicerad på Newsmill 14 september
I en debattartikel den 1/9 efterlyser Bo Rothstein besked om vilken forskningspolitik Sverige ska driva under nästa mandatperiod. Det är en mycket relevant fråga, som fått på tok för lite genomslag i valdebatten. Jag vill därför gärna ta tillfället i akt att mera utförligt beskriva mina visioner för vad fyra ytterligare år med alliansregering kommer att innebära för högskole- och forskningspolitiken
Vid det här laget vet de flesta som intresserar sig för forskningsfrågorna att regeringens forsknings- och innovationsproposition ökade anslagsnivåerna till svensk forskning med 5 miljarder kronor fram till 2012. Det innebär en välbehövlig ökning på mellan 20 och 25 procent - mer än föregående socialdemokratiska regeringar mäktade med under sammanlagt tolv år.
Den största andelen går till fri, oberoende grundforskning. Lärosätenas ekonomiska utrymme för egna satsningar ökar både genom höjda så kallade fakultetsanslag och genom avskaffad högskolemoms. Dessutom har en ny typ av forskningspolitik introducerats - de strategiska satsningarna - som kraftsamlar forskningsresurser till ett begränsat antal områden där Sverige är framstående internationellt eller där nya forskningsrön är av central betydelse för svenskt näringsliv.
Denna bakgrund säger något om regeringens ambitioner på området - men kanske inte så mycket om regeringens fortsatta visioner. Här kommer kvalitets- och frihetsbegreppen in.
Ökat fokus på kvalitet
Ingen regering, oavsett färg, kan investera miljarder i skattemedel i högskolesektorn utan att ha en tanke eller avsikt med sin politik. Mycket tydliga kvalitetskriterier måste ställas upp på både den högre utbildningen och på forskningen. För detta krävs naturligtvis oberoende utvärderingar.
Två kvalitetsutvärderingssystem kopplade till resursfördelningen etableras därför i högskolan. Ett för forskningen har redan introducerats. En utredning har tillsatts för att ytterligare utveckla modellen. Därtill har ett kvalitetsutvärderingssystem för den högre utbildningen antagits av riksdagen. Systemet är kopplat till nya resurser och införs successivt från 2013.
Syftet med kvalitetsutvärderingssystemen är att skapa kraftfulla drivkrafter för lärosätena att fokusera på sina styrkor och ta tag i det som fungerar mindre bra. Två saker är här särskilt viktiga att slå fast. För det första är det av yttersta vikt att de utvärderingar som genomförs är helt oberoende, och väl genomförda.
För det andra måste de fokusera på resultat, och inte på process. En regering som på sikt vill ha självständiga lärosäten kan inte flytta makten över utbildningarnas organisation från lärosätena till en annan statlig myndighet - det vill säga Högskoleverket. Den makten, och det ansvaret, måste åligga dem som befinner sig närmast verksamheten.
Behovet av mer akademisk frihet
Alliansen är överens om att det arbete som påbörjades i och med den stora autonomireformen måste fortsätta. Under mandatperioden har lärosätena fått makt att i praktiken utse sina egna styrelser, den hårda styrningen av forskningsstiftelserna har upphört och en lång rad detaljregleringar har hävts, för att ge akademin det självbestämmande som krävs för att kunna samverka, profilera sig och konkurrera om såväl svenska som internationella studenter och forskare. Forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har samtidigt förtydligats.
Folkpartiet vill dock gå längre än så. I likhet med Daniel Tarschys utredning tror vi att myndighetsformen är olämplig för Sveriges lärosäten. Akademin ska vara samhällets självkritiska spegel. I den meningen är det olyckligt om akademin förblir organiserad som en statlig myndighet. Alliansen är överens om att reformerna för ökad självständighet för landets högre lärosäten ska fortsätta under nästa mandatperiod.
Och här kommer vi nu in på en av de direkta frågor som Bo Rothstein ställer till mig och Mona Sahlin. Kommer det som Rothstein beskriver som "politisk beställningsforskning" att återföras på agendan vid en rödgrön valseger?
Frågan är förstås större än vem som får utredningsuppdrag av staten. Står vi inför en återgång till den gamla ordningen, där politikerna satt och bestämde i högskolestyrelserna, där forskningsstiftelserna styrdes med järnhand, där regeringen lade sig i hur människor forskade, och vilka resultat de fick fram?
Ja, tycks vara svaret. Socialdemokraterna har öppet förklarat att de tycker att det var ett misstag att ge makten tillbaka till lärosätena genom rätten att utse sina egna styrelser. De tyckte inte att det var en bra idé att släppa forskningsstiftelserna ur regeringens grepp. Och vad gäller kvotering i högskolan ges inget svar men väl en ledtråd till hur man resonerar om man beaktar partiets reaktion på regeringens beslut att avskaffa den positiva särbehandlingen i antagningen till högskolan.
"Förkastligt!" dundrade den dåvarande utbildningspolitiska talespersonen Marie Granlund i en debatt med mig, och många andra socialdemokrater tycktes dela hennes uppfattning. Ändå framförde socialdemokraterna inga invändningar när skrivelsen om förändringen i högskoleförordningen kom till riksdagen. Av detta kan man kanske sluta sig till att Socialdemokraterna hade föredragit att behålla systemet med positiv särbehandling, men inser att det politiska priset att återinföra något som med rätta skapat stor vrede vore för högt i en valrörelse.
Mitt svar till Bo Rothstein är däremot tydligt: de jämställdhetsproblem som lever kvar på högskolan kan inte - och får inte - lösas med kvotering, varken vid antagningen eller genom att reservera professurer till ett visst kön, något som EG-domstolen för övrigt slagit fast är olagligt. Jag är övertygad om att det finns mer konstruktiva sätt än en omvänd diskriminering att ta till. Här finns en tydlig skiljelinje i synen på kunskap och jämställdhet mellan blocken.
Den politiska styrningen är inte mindre hos de två övriga rödgröna partierna. Vänsterpartiet har det senaste riksdagsåret lagt en enda självständig reservation om forskning i riksdagen, och den handlar symptomatiskt nog inte om forskningen utan om forskarna själva. Könsfördelningen bland trafikforskare bör vara mer jämn, slår partiet fast. Miljöpartiet har också lagt fram en ingripande förslag på styrning mot allt från statligt fastställda lyckoindex till mer forskning om cykel och gång.
Jag har inte några synpunkter på genusperspektivet - lika lite som jag har på andra forskningsinriktningar eller discipliner. Vad jag har synpunkter på är den återpolitisering av akademin, som jag befarar kommer att bli resultatet av en rödgrön valseger.