Vänner,
I dag är det premiär för mitt nya nyhetsbrev i egenskap av högskole- och forskningsminister. Med jämna mellanrum kommer jag främst att reflektera kring frågor som rör det arbete som jag bedriver inom detta område. Jag tar också mycket gärna emot synpunkter på innehållet i nyhetsbrevet. Klok politik formas i dialog.
Den europeiska forskningspolitiken överst på agendan
Tiden efter mitt tillträde som statsråd i juni blev hektisk. Inte minst det svenska ordförandeskapet i EU pockade på uppmärksamhet. I samband med ett besök i Bryssel träffade jag såväl unionens forskningskommissionär som utbildningskommissionär för överläggningar. Och i början av juli arrangerades en större – mycket lyckad –forskningspolitisk konferens i Lund där bland andra jag deltog.
Mitt tal på konferensen kan läsas här. I anslutning till konferensen i Lund presenterade jag också i debattartikel i Dagens Nyheter Sveriges prioriteringar inom det forskningspolitiska området. Sverige väljer att särskilt lyfta fram tre huvudpunkter. För det första. Vi kommer att rikta fokus mot det som kallas kunskapstriangeln. Vi måste stärka utbildningen på alla nivåer, öka investeringarna i forskning och hitta vägar för att förstärka våra innovationssystem. Men vi måste också se till att de tre faktorerna kopplas samman och att samarbetet mellan forskning, utbildning och innovationer förstärks. Sverige har på denna punkt mycket kvar att göra. Den svenska forskningsparadoxen – stora satsningar på forskning men relativt få innovationer – måste attackeras.
För det andra. Europeiska unionen måste få en mer modern budget. Det är inte rimligt att 40 procent av unionens ekonomiska resurser avsätts till jordbrukssubventioner. Det leder till dyrare mat för européerna, att fattiga länder utsätts för ojuste konkurrens och att andra angelägna områden trängs undan. En större andel av unionens budget måste i stället avsättas till forskning, vilket är avgörande inte bara för unionens konkurrenskraft utan också för Europas roll som bärare av ett klassiskt bildningsideal.
För det tredje. Vi kommer att ägna stor uppmärksamhet åt den europeiska forskningspolitikens organisation och finansiering. Vi behöver ett nytt partnerskap mellan unionen och medlemsstaterna inom europeisk forskning. Europa kan utvinna större kraft ur de resurser som satsas gemensamt genom ökat samarbete och koordinering mellan medlemsstaterna. Det är emellertid väsentligt att poängtera att forskningspolitiken också i framtiden primärt kommer att vara en nationell angelägenhet. Det är viktigt att vara vaksam mot alla tendenser till ökad centralstyrning och ökad byråkrati på bekostnad av den vetenskapliga autonomin. Europas styrka ligger i mångfalden.
Mitt första beslut: forskarinflytandet stärks i Vetenskapsrådets styrelseI artikeln,
som kan läsas här aviserar jag också att regeringen på en viktig punkt lägger om den nationella politiken. Vetenskapsrådet är en central institution för finansiering av grundläggande forskning i Sverige. Tidigare har det funnits planer på att forskarssamhällets rätt att utse en majoritet av ledamöterna i rådets styrelse skulle avskaffas; istället skulle ledamöterna utses av regeringen. De planerna skrinläggs nu. Ytterst är det beslutet ett uttryck för principen om akademiskt självstyre som är en ledstjärna i regeringens forskningspolitik. Jag har noterat att kursändringen har mottagits positivt på de flesta håll.
Kritik mot de strategiska satsningarnaUnder sommaren har en debatt flammat upp kring de så kallade strategiska satsningar som regeringen gör i sin forskningsproposition. Professor Elias Eriksson kritiserade
i en artikel på DN Debatt det nya inslag i forskningspolitiken som de strategiska satsningarna utgör. Erikssons synpunkter följdes sedan upp bland annat i en ledare i Dagens Nyheter. Jag försökte snarast möjligt få in en replik i tidningen där jag bemötte Erikssons påståenden. Tyvärr bedömde DN att det inte var möjligt; jag bifogar därför repliken nedan.
Budgetförhandlingarna dominerar arbetet under augusti
Under de kommande veckorna kommer en stor del av min tid att upptas av förhandlingar om nästa års budget. Överläggningarna inom regeringen – inom regeringskansliet och mellan partierna – går nu in i ett intensivt skede. 21-22 augusti har regeringen ett tvådagarsmöte på Harpsund. Under sitt sommartal i Marstrand för en tid sedan förklarade Jan Björklund att en viktig fråga för Folkpartiet under samtalen kommer att vara fler platser till universitet och högskolor.
I sitt tal gjorde Jan Björklund bedömningen att universitet och högskolor, yrkesutbildningar och vuxenutbildningar bör tillföras minst 10 000 platser. Tidigare har det, trots den ekonomiska krisen, funnits platser lediga på landets högre lärosäten. Nu har den situationen förändrats. Sökandetrycket har ökat ordentligt. I det läget är det, enligt vår uppfattning, rimligt att det inrättas fler utbildningsplatser. Samtidigt är det viktigt att en utbyggnad av platserna sker på ett sådant sätt att kvaliteten kan säkras. Högskolan får inte reduceras till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Sveriges ekonomiska situation fortsätter att vara tuff även om uttalanden från finansministern under de senaste dagarna kan tydas som att läget är något mindre mörkt än tidigare. Det gör naturligtvis utrymmet för reformer mycket begränsat; det är viktigt att inse. Som högskole- och forskningsminister är jag naturligtvis part i målet men enligt min uppfattning är det angeläget att Europas länder nu inte, med anledning av den ekonomiska krisen, gör neddragningar eller sänker ambitionsnivån när det gäller högre utbildning och forskning. I tider av kris är det viktigt att investera för framtiden.
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz
----------------
Opublicerad debattreplik DN Debatt
Professor Elias Eriksson framför på DN Debatt den 31 juli kritik mot regeringens forskningspolitik. Jag tycker att det är bra med debatt på detta viktiga politikområde. Erikssons ambition, att svensk forskning ha högsta möjliga kvalitet, är ett mål jag delar. Eriksson har dock, enligt min uppfattning, missuppfattat innehållet i den forskningsproposition regeringen presenterade i oktober 2008.
Låt mig på några rader försöka reda ut begreppen. Regeringen satsar ytterligare 5 miljarder på svensk forskning. Det är den största resursökningen någonsin. Den största delen går direkt till universitet och högskolor. Forskningsråden (Vetenskapsrådet, Vinnova och andra) får också rejäla resurslyft. Utöver de stora posterna ansåg regeringen att det fanns skäl att införa en tredje finansieringsform – strategiska satsningar. En fristående utvärdering av det svenska systemet för forskningsfinansiering visade för några år sedan att Sverige är dåligt på att göra tydliga kraftsamlingar på forskningsområden och därigenom uppnå internationell excellens. Det tycker regeringen är ett problem och vi har försökt hitta en lösning på det.
Eriksson kritiserar hur områdena för de strategiska satsningarna har utsetts. Svaret är att det är vetenskapssamhället själva som pekat ut starka forskningsmiljöer. Forskningsråden har sedan gjort utlysningar och forskarnas ansökningar har utvärderats av internationella expertpaneler. De miljöer som kan uppvisa bäst kvalitet har fått medel att utveckla sin forskning.
Regeringen, och jag personligen, är varma vänner till den fria forskningen. Det tycker jag att vi har bevisat. Mitt första beslut som forskningsminister var, till exempel, att stärka forskarinflytandet i Vetenskapsrådets styrelse. Men även jag inser vikten av att kraftsamla. Jag tror de flesta tycker att det är rimligt och bra att forskningsresurser läggs på områden där forskningen kan ha stor betydelse för samhället. Strategiska satsningar på forskning om stora folksjukdomar, på forskning kring klimat och miljö och på forskning som har stor betydelse för svensk industri så vi kan behålla företag och jobb i Sverige tror jag har stort stöd.
Och med det största resurstillskottet någonsin till svensk forskning har vi glädjande nog råd att satsa både på nyfikenhetsforskning och på att kraftsamla på viktiga områden.
Tobias Krantz (fp)
Högskole- och forskningsminister