Nyhetsbrev 2 2009

Den senaste veckan har förstås dominerats av arbetet med att ta fram en budget för nästa år. Vi hoppas snart kunna börja presentera resultatet. Några delar har vi redan presenterat. Partiledarna berättade i förra veckan om en storsatsning på nya högskoleplatser. 10 000 nya platser tillförs för 2010 och 2011. Det är en viktig åtgärd. Den ekonomiska krisen sammanfaller med att de största årskullarna på många år lämnar gymnasiet och det återspeglas i söktrycket till högskolan. Samtidigt är det viktigt att utbyggnaden, som nu, sker på ett ansvarsfullt sätt där kvaliteten inte offras till förmån för kvantiteten. Högskolan är ingen arbetsmarknadsåtgärd, men om någon som drabbats av krisen vill ta den här chansen att utveckla sin kompetens är de så klart hjärtligt välkomna till akademin.

Själv presenterade jag i igår nyheten att vi bygger ut läkarutbildningen för fjärde året i rad - 15 platser på Uppsala universitet och 15 platser på Linköpings universitet. Sedan 2006 har nu regeringen byggt ut läkarutbildningen med över 26 procent.

Men veckan har även innehållit intressanta debatter och givande diskussioner. Jag välkomnar detta, vi tjänar alla på en levande debatt och dialog om svensk politik för högre utbildning och forskning. Det är med rätt politik på dessa områden vi bygger morgondagens välfärd.

Behovet av debatt och diskussion gäller även för detta nyhetsbrev. Jag tar gärna emot synpunkter på innehållet.

Kritik mot förändring av Vetenskapsrådet och utformning av strategiska satsningar Debatten kring svensk forskningspolitik fortsätter. I en artikel på DN-debat t (25/8) kritiserat ett antal ledamöter i Vetenskapsrådets ämnesråd de förändringar av Vetenskapsrådet som regeringen planerar. Skribenterna är kritiska till att antalet ledamöter i ämnesråden föreslås bli något färre och hävdar att det skulle leda till en urholkning av Vetenskapsrådets kompetens och rent av ett hot mot den fria grundforskningen. Likaså kritiserar forskarna Arvid Carlsson och Krisoffer Hellstrand regeringens forskningspolitik på Newsmill (26/8). De menar att regeringens satsningar på ett antal strategiskt viktiga områden genomförs med ett för dåligt beslutsunderlag.

Kritiken är, enligt min mening, inte korrekt och skjuter över målet. Det finns ingen regering som har satsat så mycket på den fria grundforskningen som denna. Vi genomför ett historiskt resurslyft till svensk forskning. Vi ökar de direkta anslagen till universitet och högskolor med 1,6 miljarder. Ingen tidigare forskningsproposition har styrt så mycket pengar till den fria grundforskningen.

Men det handlar inte heller bara om pengar. Den här regeringen har genomfört flera reformer för att minska den politiska styrningen av forskning. Universitet och högskolor får numera bestämma själva vilka som ska sitta i deras styrelser.
Vi har aviserat att vi kommer att återföra makten över de forskningsstiftelser som bildades av de gamla löntagarfondstiftelserna till dem själva (idag utser regeringen ledamöterna i deras styrelser).

Ambitionen med de föreslagna förändringarna inom Vetenskapsrådet är att myndigheten ska stå stark och även i fortsättningen kunna vara en bastion för svensk grundforskning. I min värld är det inte antalet ledamöter i styrelsen och ämnesråden som är det viktiga, utan hur de utses. Därför föreslå vi nu att samtliga ledamöter i Vetenskapsrådets ämnesråd (de som gör vetenskapliga bedömningar och fördelar pengar) ska utses av forskarsamhället.

Jag välkomnar som sagt debatt om forskningspolitik. Det är ett oerhört viktigt politikområde som förtjänar vitala diskussioner. Men jag tycker det blir övertoner när jag anklagas för att vara ett "hot mot den fria grundforskningen". Vi har trots allt gjort mer än på mycket länge för att den svenska grundforskningen ska stå stark. Och jag har, uppriktigt sagt, svårt att förstå hur stärkt forskarinflytande i Vetenskapsrådet kan beskrivas som ett hot mot den fria grundforskningen.

Vad gäller kritiken mot de strategiska satsningarna är det en resursförstärkning som görs utöver de vanliga stora posterna. Bakgrunden är att en fristående utvärdering av det svenska systemet för forskningsfinansiering pekade på brister vad gäller att göra större kraftsamlingar på forskningsområden och därigenom uppnå internationell excellens. Det vill vi nu åtgärda. Vilka forskningsområden som satsningen ska riktas mot har pekats ut av vetenskapssamhället självt. De miljöer som kan uppvisa bäst kvalitet har fått medel att utveckla sin forskning.
Ni kan läsa min replik i DN här och min replik i Newsmill här.

Kårobligatoriets avskaffande debatterades i radio
I torsdags deltog jag i en debatt i P1:s Studio Ett där jag debatterade kårobligatoriets avskaffande med representanter från såväl studenterna som universitetet. I övriga panelen fanns en klar skepsis till avskaffandet av anslutningskravet till kårer och nationer för studenter. Argument framfördes om att frivilligt medlemskap undergräver såväl studentinflytandet som ett levande föreningslivet på våra universitet och högskolor.

För mig är det en självklarhet att föreningsfriheten måste värnas. Precis som skilsmässan mellan kyrka och stat och avskaffandet av kollektivanslutningen till socialdemokraterna från LO var viktiga frihetsreformer så är det nu tid att ge studenter möjligheten att själva välja vilken organisation de vill vara medlem i.

Samtidigt vill jag betona att det också är viktigt att studentinflytandet inte minskar och att den sociala verksamheten vid våra universitet och högskolor hålls vid liv. För att säkra studentinflytandet och en del andra viktiga funktioner som kårerna fyller införs ett särskilt statsbidrag till de nya, frivilliga kårerna. Nationerna, som framför allt spelar en viktig roll i Uppsala och Lund, får också goda förutsättningar att leva vidare genom att de, liksom kårerna, undantas från skattskyldighet.

Jag hoppas studentkårerna och nationerna nu väljer att se möjligheterna i att få en mer legitimerad verksamhet där medlemmarna verkligen har valt medlemskap. Min förhoppning och tro är att mer självstående och demokratiska studentkårer innebär en kvalitetsförbättring av verksamheten.

Utbildning, forskning och innovation - den så kallade "kunskapstriangeln"
Igår och idag talar jag på och deltar i en intressant europeisk konferens i Göteborg med fokus på att koppla samman tre politiska områden - utbildning, forskning och innovation. Läs talet här. Alla dessa tre delar av den så kallade "kunskapstriangeln" är avgörande för Sveriges och Europas ekonomiska utveckling. Vi måste stärka banden mellan de olika delarna, men vi behöver också stärka varje del i sig.

För att börja med forskning så är som alltid resurser en avgörande fråga. Sverige och Folkpartiet vill därför se en förändring av EU-budgeten, från jordbruksstöd till forskningsinvesteringar. Men också i linje med vad Sverige gör måste medlemsstater enskilt investera mer, eftersom mångfalden av forskningsfinansiering på den europeiska kontinenten är en av våra stora fördelar.

Vad gäller innovation finns mycket kvar att önska. Europa och Sverige investerar stora belopp i forskning men vi får ut relativt lite i termer av tillväxt. Forskningsrön leder allt för sällan till vinstgivande företag.

Lösningen finns i att överbrygga klyftan mellan akademin och näringslivet. För att åstadkomma detta behöver vi hjälp från andra politikområden och från den privata sektorn. Vi måste också göra det lättare att ha flera karriärer. Det ska vara möjligt att byta mellan en karriär inom akademin och en i den privata sektorn. Jag tror att många forskare är tveksamma till att ta steget och lämna tryggheten på universitetet för det mer osäkra näringslivet. Universiteten bör också bli bättre på att hjälpa sina anställda att hitta en riskkapitalist för att hjälpa till att finansiera utvecklingen av sina egna uppfinningar. En duktig akademiker är inte med automatik en duktig entreprenör.

Den tredje delen av triangeln är utbildning. Jag tror att den högre utbildningens viktigaste behov är pengar och högre kvalitet. Men universiteten och högskolorna måste också bli mer moderna och flexibla. Exempelvis ska en student inte behöva ta alla kurser som krävs för en magisterexamen på ett universitet, i ett land eller ens på en kontinent.

Lärosätena måste också bli mer självständiga. Vi har lagar och regler som reglerar vad universiteten och högskolorna får och framför allt inte får göra. De måste fråga regeringen om lov att göra något utöver det vanliga. Detta är uppenbarligen inte ett effektivt system. Vi förbereder därför en reform för att göra universiteten och högskolorna mer fria, i likhet med vad många andra länder har gjort, eller planerar att göra.

Ett ord som "kunskapstriangeln" kan låta substanslöst. Jag hävdar dock att en fungerande "kunskapstriangel" är en av Europa och Sveriges största utmaningar inför framtiden. Det är genom ett samarbete mellan utbildning, forskning och innovation vi kan nå våra ambitioner som tillväxtregion. Något jag hoppas kommer få genomslag i det svenska EU-ordförandeskapet.

Resten av denna vecka domineras av ordförandeskapet. Jag ska presentera våra prioriteringar på forskningsområdet i Europaparlamentets ITRE-utskott i Bryssel. Det ska bli intressant att ta del av deras synpunkter om det svenska ordförandeskapets program på detta område. Dessutom hoppas jag hinna förbi och hälsa på våra tre liberala Europaparlamentariker.

Med vänlig hälsning
Tobias Krantz