Nyhetsbrev 4 2009
När vi nu lämnar budgetarbetet bakom oss övergår arbetet att skriva de propositioner som ska förverkliga den politik som budgetpropositionen beskriver. Det är ett noggrant och tidskrävande arbete som kräver många möten och kompetenta medarbetare. Arbetskrävande är även arbetet med EU-ordförandeskapet som parallellt kräver stor uppmärksamhet. Jag kan dock konstatera att vi den senaste tiden har nåt resultat på båda områdena.
Reformeringen av Vetenskapsrådet
Idag presenterar regeringen en reform av Vetenskapsrådet. För det första överlämnar regeringen till riksdagen en proposition om förenklat elektorsförfarande. Propositionen innebär att systemet för hur de ledamöter i Vetenskapsrådets styrelse som utses av forskarsamhället förenklas. Idag väljer lärarna vid landets lärosäten elektorer till så kallade elektorsförsamlingar. De i sin tur väljer ledamöter i forskningsrådens styrelser och Vetenskapsrådets ämnesråd.
Dagens system är komplicerat och administrativt tungrott. Dessutom är valdeltagandet lågt. Regeringen föreslår därför att elektorerna i fortsättningen ska utses av de fakultetsnämnder som redan väljs vid lärosätena.
För det andra informerar regeringen, i anslutning till denna proposition, även om ett antal andra förändringar i Vetenskapsrådets organisation.
* Forskarinflytandet över ämnesråden stärks. Samtliga ledamöter i ämnesråden ska i fortsättningen vara utsedda av forskarsamhället. Det innebär att forskarinflytandet kraftigt stärks, då regeringen idag utser ett antal ledamöter i ämnesråden. Ämnesrådet för medicin och hälsa kommer dock att ha en ledamot från vårdsektorn och en ledamot från läkemedelsindustrin eller den biotekniska industrin som utses av regeringen.
* Ämnesråden görs något mindre och kommer i framtiden att bestå av nio ledamöter.
* Vetenskapsrådets styrelse kommer att bestå av nio ledamöter - sex ska utses av forskarsamhället och tre av regeringen. Det innebär att forskarinflytandet också i Vetenskapsrådets styrelse stärks.
Förslaget grundar sig i en omtanke om Vetenskapsrådet som organisation. Om Vetenskapsrådet ska kunna fortsätta att utgöra en stark institution för grundforskning måste dess organisation och arbetsformer förnyas och utvecklas, precis som all annan offentlig och privat verksamhet. Vetenskapsrådet ska vara en effektiv organisation med tillräcklig kraft och kapacitet att utgöra en central roll som forskningsfinansiär.
Konkurrenskraftsrådet träffades i Bryssel
I slutet av förra veckan var jag i Bryssel för att sitta som ordförande i konkurrenskraftsrådet (KKR), som är det ministerråd som bland annat hanterar frågor om forskning. Vi hade en mycket god diskussion om den framtida styrningen av det europeiska forskningsområdet, även kallat ERA.
I en rapport från EU-kommissionen förespås att såväl den ekonomiska makten som tyngdpunkten i forskning kommer att förskjutas österut. Om den trend fortsätter som vi ser idag kommer Kina och Indien ha fördubblat sina investeringar i forskning och utveckling och stå för runt en femtedel av världens totala investeringar år 2025.
Jag tycker förstås det i grunden är bra att en så stor del av världens befolkning kan resa sig ur fattigdom och bli en ekonomisk och teknologisk stark region. Men det innebär även utmaningar för Europa. Utmaningar som kräver att vi funderar långsiktigt på hur europeisk forskning ska kunna fortsätta att hävda sig internationellt.
Jag anser att det finns tre aspekter vi ska arbeta särskilt med på europeisk nivå. Den första är att det kommande nya ramprogram för europeisk forskning får ett starkt fokus på de stora utmaningarna. Europas medborgare måste uppleva att satsningar på forskning kan göra skillnad i deras och kommande generationers liv. Det handlar om stora samhällsförändringar som vi måste hantera, som exempelvis klimatförändringarna, tillgång till mat, vatten och hållbar energi, den åldrande befolkningen och pandemier.
En andra aspekt är att vi måste använda de resurser vi har effektivt. Vi behöver förenkla existerande regler, men också tänka nytt och se lösningar som går utöver det ramverk som idag existerar. Vi måste, till exempel, se till att minska regelbördan forskare som vill ha medel från ramprogrammen utsätts för.
Den tredje och sista aspekten är styrningen av forskningspolitiken. Europa precis som Sverige lider av problemet att de ekonomiska resurser vi investerar i forskning inte omvandlas i innovation och tillväxt i tillräckligt hög grad. Ett närmare europeiskt samarbete kring dessa frågor är viktigt, samtidigt som vi inte får styra för mycket på EU-nivå. En av europeisk forsnings styrkor är just mångfalden i styrsystem och finansiering. Det är som ofta en balans vi måste finna för att nå nödvändig framgång.
Sammanfattningsvis var mötet i Bryssel intressant och givande, men som i alla sammanhang så är den stora utmaningen är nu att gå från ord till handling. Nästa steg i att föra den europeiska forskningspolitiken framåt finns i Umeå i mitten av oktober, denna gång genom ett informellt KKR-möte. Vi får hoppas att det bär frukt.
Med vänlig hälsning
Tobias Krantz