Hjälpen till handikappade visar oacceptabla brister
Publicerad på DN Debatt 2008-08-28
Ny utredning om handikappreformen pekar på grava missförhållanden: Många funktionshindrade får inte sina rättigheter tillgodosedda. Barn särskilt drabbade . Handläggningen av l agen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) visar oacceptabla brister. Stora regionala skillnader i assistansersättning har ingen rimlig rationell förklaring och hotar därigenom rättssäkerheten. Många funktionshindrade är kritiska mot Försäkringskassans hantering och upplever att de bollas runt mellan olika handläggare. Ofta negligeras handikappade barns rättighet till personlig assistans. Den kommitté som i morgon presenterar en översyn av LSS föreslår därför en rad åtgärder för att stärka den enskildes rättigheter i förhållande till myndigheterna, exempelvis att varje funktionshindrad ska ha sin egen personliga handläggare. Det skriver de folkpartistiska ledamöterna i LSS-kommittén Linnéa Darell och Maria Lundqvist-Brömster tillsammans med partiets socialpolitiske talesman Tobias Krantz.
Handikappreformen från början av 1990-talet är en historisk milstolpe i svensk välfärdspolitik. Reformen genomfördes av en borgerlig regering på initiativ av folkpartiet och dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Rätten till personlig assistans har ingalunda varit politiskt okontroversiell.
Inte minst socialdemokratiska kommunpolitiker har under åren stundtals bedrivit ett intensivt krypskytte mot reformen. Den har ansetts dyr och kostnadskrävande. Krav har rests på att lagstiftningen ska göras om radikalt med kraftiga försämringar för de funktionshindrade som följd. Folkpartiet har med kraft avvisat alla sådana förslag.
I morgon fredag slår den så kallade LSS-kommittén i politisk enighet fast att lagen om stöd och service (LSS), där rätten till personlig assistans ingår, ska vara kvar som en rättighetslag för personer med omfattande stödbehov till följd av stora och varaktiga funktionsnedsättningar. Det är en framgång för långvarig socialliberal opinionsbildning.
Som varma anhängare av assistansreformen är vi särskilt angelägna om att lagstiftningen används som den var tänkt. Felaktigt eller ineffektivt utnyttjande av ekonomiska resurser måste naturligtvis beivras. Det är viktigt för att bevara allmänhetens förtroende för reformen men viktigast av allt för att de som allra mest behöver samhällets stöd inte ska komma i kläm. Därför föreslår en enig kommitté ett antal åtgärder för att höja effektiviteten och öka träffsäkerheten i den offentliga finansieringen av personlig assistans.
LSS-kommittén har granskat hur personlig assistans beviljas i skilda delar av landet. Analysen, som presenteras i kommitténs betänkande på fredag, visar på stora regionala skillnader.
Andelen assistansberättigade varierar kraftigt mellan olika län. Andelen är dubbelt så hög i Norrbotten (omkring 250 av 100 000 invånare) som i Västmanlands län och Uppsala län (cirka 130 per 100 000 invånare). Också när det gäller antalet beviljade timmar kan avsevärda variationer över landet urskiljas. Dalarna ligger högst med 120 timmar per vecka i genomsnitt; Kronoberg ligger lägst med 88 timmar per vecka i genomsnitt.
Kommitténs granskning pekar på att nuvarande hantering av assistansersättningen är behäftad med avsevärda brister i rättssäkerheten. De regionala skillnaderna har ingen rimlig rationell förklaring. Under en längre tid har det också funnits kritik, inte minst från de funktionshindrade själva, mot Försäkringskassan i fråga om handläggning och bemötande.
Sedan tidigare är det känt att kommittén föreslår att staten ska ha ett samlat huvudmannaskap för beslut om och finansiering av insatsen personlig assistans. Ett motiv är att en tydligare ansvarsfördelning också skapar bättre förutsättningar för en mer enhetlig tillämpning av reglerna i landet.
Men LSS-kommittén kommer också att lägga fram flera andra förslag i syfte att stärka den enskildes rättigheter i förhållande till myndigheterna. Vi kan redan i dag presentera några av dem:
1. Inför tydliga regler för handläggning. I dag finns i praktiken inga bestämmelser i lagstiftningen i fråga om personlig assistans som rör hur handläggningen av ärenden ska gå till. Det skapar osäkerhet och otrygghet.
Många funktionshindrade upplever också att de inte sällan bollas runt mellan olika handläggare när deras ärenden ska hanteras. Det är oacceptabelt. Enligt folkpartiets uppfattning bör principen vara att varje brukare har sin personliga handläggare.
2. Stärk kompetensen hos Försäkringskassans personal. LSS ställer stora krav på behovsbedömningar och utförande av olika insatser. Samtliga existerande brister kan inte lösas enbart genom förändringar av regelverket. Stort fokus måste riktas också mot hur reglerna tillämpas. Kunskap och kompetens spelar en nyckelroll. Det handlar om kompetens i alla led och på alla nivåer från utförandet av LSS-tjänster till bedömningar av behov, beslut och domstolsprövningar. Regeringen bör genomföra en rejäl och omfattande framtidssatsning på detta område. Utbildning i att fatta beslut, som lägger grund för en enhetlig rättstillämpning, måste prioriteras.
3. Inför en ny bestämmelse om barnens rättigheter. Trots att också barn är berättigade till personlig assistans negligeras ofta deras rättigheter i rättsliga processer om denna rätt. En analys av rättsfall som Socialstyrelsen har gjort visade att i 35 rättsfall i länsrätten hade endast en dom omnämnt barnets bästa efter att klaganden hade åberopat detta som grund. Så får det inte fortsätta. Därför föreslår kommittén att en ny lagregel införs som innebär att när åtgärder rör barn så ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver.
4. Inför rätt för den enskilde om företräde inför nämnd. Det är orimligt att ärenden som kan vara helt avgörande för den enskilde brukarens väl och ve kan beslutas utan att han eller hon har fått chans att muntligen komma till tals med beslutsfattarna.
I socialtjänstlagen finns det en rätt för den enskilde att få företräde inför socialnämnden i ett ärende som rör myndighetsutövning gentemot denne. Det kan handla både om nämnden i sin helhet eller den befattningshavare som på delegation har rätt att fatta beslut å nämndens vägnar. Den rätten bör införas också i LSS. Den nya regeln påverkar formellt inte förmånen personlig assistans utan andra insatser enligt LSS-lagstiftningen (exempelvis boende), men sänder en kraftig generell signal om att den enskilde funktionshindrades rätt i förvaltningen måste stärkas.
Trots att det i LSS-kommittén har uppnåtts enighet om att LSS ska fortsätta att vara en stark rättighetslagstiftning är vi inte så naiva att vi tror att det innebär att reformen framgent inte kommer att ifrågasättas. Lystna blickar kommer att kastas från en rad olika håll på de många miljarder som reformen otvivelaktigt kostar. Men rätten till personlig assistans är en frihetsreform som ger människor med funktionshinder rätten att leva ett så normalt liv som möjligt. Den tänker vi fortsätta att slå vakt om.
LINNÉA DARELL
TOBIAS KRANTZ
MARIA LUNDQVIST-BRÖMSTER