Offentlig finansiering behövs
Liberal Debatt, nr 2 2008
Statsvetaren Olof Petersson konstaterade i oktober 2005 att de svenska partiernas medlemsantal hade halverats de senaste 13 åren (DN 24/10 2005). Den gamla typen av folkrörelseparti är på väg att tyna bort, var Peterssons slutsats. Jag tror att Olof Petersson har rätt. Vägen tillbaka till folkrörelsepartiernas guldålder är stängd. Innebär det att de politiska partierna överhuvudtaget håller på att spela ut sin roll? Mitt svar är nej.
Partierna kommer också i framtiden att ha mycket viktiga funktioner att fylla i den svenska demokratin. Men då krävs att partierna förnyas och, vid sidan av sin uppgift att rekrytera dugliga personer till politiska förtroendeuppdrag, fokuserar på uppdraget att utgöra centrala aktörer i idédebatten. Partierna har en unik roll när det gäller att stå för ett helhetsperspektiv på politiken. Utan institutioner som med kraft förmår hävda en helhetssyn, baserad på vissa värderingar, utarmas demokratin.
En vecka i juli varje år samlas politiker, debattörer, intresseorganisationer och journalister till den så kallade Almedalsveckan i Visby. I stort sett alla viktiga aktörer inom opinionsbildningen finns på plats. Politikerveckan kan därför ses som en utmärkt spegling av förhållandena på den samlade svenska idémarknaden. För den som under en rad år har följt Almedalsveckan är det svårt att få något annat intryck än att de politiska partierna alltmer har marginaliserats. Numera är det intresseorganisationer av olika slag som står för de mest intressanta idépolitiska inspelen under Almedalsveckan.
De politiska partiernas eget ansvar är naturligtvis mycket stort. Inom ramen för de ekonomiska resurser som partierna i dag har tillgång till finns det tämligen goda möjligheter att prioritera idéproduktion och idédebatt. Ändå är det svårt att komma ifrån att den offentliga partifinansieringens omfattning och struktur behöver reformeras. En källa till inspiration i reformarbetet kan sökas i Tyskland. I Tyskland finns sedan länge ett väl uppbyggt system med idéstiftelser.
De tyska idéstiftelserna har en bred verksamhet som sträcker sig från utbildning, forskning, konferenser till internationellt arbete. Stiftelserna finansieras till övervägande del av årligt offentligt stöd från förbundsstaten och för enskilda projekt från delstaterna och enskilda kommuner. Men också privata donationer förekommer som finansieringskälla. Samtliga partier som är representerade i den tyska förbundsdagen har närstående, men organisatoriskt självständiga, politiska stiftelser.
Också i Sverige bör det seriöst prövas att införa ett system med politiska idéstiftelser. Det kräver reformer av den offentliga partifinansieringen. Stiftelserna bör få en ordentlig ekonomisk grundplåt; det skulle exempelvis kunna ske genom att resurser frigörs genom försäljningar av statliga företag. Men det fordras också årliga tillskott; det skulle kunna ske dels genom att det existerande partistödet reformeras och att privata donationer görs avdragsgilla i deklarationen.
Stiftelsernas uppbyggnad, organisation och relation till sina respektive ”moderpartier” ska präglas av självständighet. De politiska partierna ska naturligtvis ha goda kanaler till och kontakter med stiftelserna, men det är väsentligt att stiftelserna inte betraktas som en del av partiorganisationen. Stiftelserna ska stå för både topp och bredd i idédebatten; de bör därför bland annat anknyta till den starka studieförbundstradition som finns i vårt land.
Vid en interpellationsdebatt i riksdagen för en tid sedan avvisade justitieminister Beatrice Ask (m) tanken att ens utreda frågan om ett reformerat offentligt partistöd i syfte att bana väg för ett system med svenska politiska idéstiftelser. Justitieministern slog i debatten fast att ”den nuvarande ordningen för det statliga partistödet i allt väsentligt fungerar väl”. Det är en slutsats som ter sig, milt uttryckt, egendomlig. Hur kan partistödet fungera väl om partierna successivt tappar mark i idédebatten – en av partiernas absolut viktigaste uppgifter i demokratin?
Tobias Krantz
Riksdagsledamot (fp), fil dr i statskunskap