Vänner,
I morgon, lördag, är det "julavslutning" i riksdagen. Därigenom inträder en period som är fri från sammanträden i riksdagshuset i Stockholm. Det ger anledning att något reflektera över den gångna riksdagsterminen. Den sista veckan före uppehållet bjöd på ett makabert skådespel - försvarsbeslutet. Först i elfte timmen, när debatten om försvarspolitiken redan hade inletts, träffade socialdemokraterna och vänsterpartiet en uppgörelse om hur försvarets grundorganisation ska se ut de närmaste åren. Det skedde efter dagar av schackrande och mängder av turer fram och tillbaka.
Det är ett mycket ovärdigt politiskt spel som har ägt rum inför våra ögon. Den socialdemokratiska regeringen borde naturligtvis på ett mycket tidigt stadium ha tagit emot den borgerliga alliansens utsträckta hand och sett till att Sverige fick ett försvarsbeslut som kunde samla en bred majoritet bakom sig i riksdagen. Nu har det historiska inträffat att vänsterpartiet och miljöpartiet, två försvarsfientliga partier, för första gången får ett avgörande inflytande över Sveriges försvar. Det är anmärkningsvärt.
Spelet kring försvarsbeslutet innebär att myten om socialdemokraternas unika regeringsduglighet nu definitivt är punkterad. Försvarsfrågan visar på en regeringsmakt i sönderfall. Statsminister Göran Persson har tappat greppet. Göran Persson har tidigare själv erkänt att det rödgröna samarbetet är tömt på politisk innehåll. Nu står det också klart att den konstitutionella inramningen håller på att rämna. Det framstår inte som otroligt att det blir fler kriser under våren.
När det rödgröna samarbetet skakar i sina grundvalar är det viktigt att den borgerliga alliansen står stark. Därför var det nog fler än jag som tidigare i veckan med inte så liten förvåning läste Dagens Nyheter och det "utspel" som moderaternas chefsekonom Anders Borg gjorde mot folkpartiets budgetpolitik. I sak är kritiken felaktig. Folkpartiets budget är fullt finansierad, den innehåller inga "svarta hål". Att folkpartiet inte har samma åsikt som moderaterna på ett antal punkter gör inte folkpartiets budget underfinansierad. Moderaterna accepterar exempelvis numera stängningen av Barsebäck. Det får naturligtvis konsekvenser för deras men inte folkpartiets budgetalternativ eftersom vi framhärdar i åsikten att stängningen av Barsebäck ska rivas upp. Det uppstår ett "hål" i moderaternas budget som de måste täppa till, däremot inget i folkpartiets och därmed inget "hål" som måste täppas till. Läs gärna mer om detta i Lars Leijonborgs senaste nyhetsbrev.
Också från en strategisk synpunkt finns det förstås skäl att ifrågasätta Anders Borgs offentliggjorda kommentarer kring folkpartiets budgetpolitik. Folkpartiets allt annat överskuggande mål är att utmana socialdemokraterna om regeringsmakten i valet 2006. Det är socialdemokraterna som är vår huvudmotståndare. Vi utmanar Göran Persson med flera tillsammans med de övriga partierna i Allians för Sverige. Det är en strategi som jag och folkpartiet tänker hålla fast vid. Jag hoppas att Anders Borgs utspel inte ska ses som att moderaterna darrar på manschetten och viker från det övergripande målet. Sverige behöver en ny regering.
Sedan jag skrev till er sist har vi bland annat genomfört ett rättspolitiskt seminarium i Värnamo. Länet fick besök av Torkild Strandberg, riksdagsledamot från Landskrona och en av partiets mycket skickliga företrädare i justitieutskottet. I samband med seminariet presenterade vi en rapport som visar hur folkpartiets politik när det gäller förstärkning av polisen skulle påverka Jönköpings län om den fick chans att genomföras. Med liberal politik blir det en kraftig ökning av antalet poliser i Jönköpings län - drygt 200 poliser - på ett antal års sikt. Det behövs. Antalet anmäla brott har ökat ordentligt under de senaste åren också i vårt län. Och vi får aldrig glömma bort att bakom varje brott finns ett brottsoffer. Varje brott är en kränkning av en människa. Under dagen besökte vi även polisen i Värnamo och deltog i ett mycket trevligt kvällsmöte arrangerat av folkpartiet i Värnamo.
Till sist. Det synes bli allt tuffare att inneha förtroendeuppdrag. Allt fler politiker upplever hot, trakasserier och obehagligheter i sin vardag. Allt fler känner också att det personliga priset blir för högt och väljer att hoppa av sina uppdrag. Även om det i varje enskilt fall är ett beslut som är lätt att förstå är det naturligtvis ett exempel på en oroande utveckling. Flera politiskt aktiva vittnade om att eurovalrörelsen var ovanligt hätsk i tonen, mediernas granskning blir allt intensivare.
Riksdagsledamöter och regeringsföreträdare tillhör dem som nog får räkna med att utsättas för närgången bevakning; det ingår i jobbet även om det självfallet också i detta sammanhang måste finnas gränser, gränser som jag tycker ibland överskrids. Däremot känner jag viss oro över den allt tuffare situation som landets kommunalt förtroendevalda utsätts för. Att till exempel vara ledamot av en socialnämnd är inte att vara "politiker" i samma mening som statsministern är det. Det glöms ofta bort. Alla de som, på sin fritid, lägger ner tid, kraft och engagemang på ett kommunalt uppdrag utgör den svenska demokratins ryggrad. De förtjänar all respekt.
Slutligen vill jag passa på att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Passa på att ladda batterierna inför 2005; det blir ett spännande och viktigt år, inte minst politiskt. Och ta väl hand om varandra och era nära och kära.
Stockholm, fredagen den 17 december 2004
Tobias Krantz