Vänner,
Folkpartiet har under den senaste veckan befunnit sig i den mediala stormens öga. Det förslag till nytt integrationsprogram som en arbetsgrupp i partiet under ledning av Mauricio Rojas har lagt fram har rönt stor uppmärksamhet. Debatten har varit häftig. Det är alldeles utmärkt. Integrationsfrågorna förtjänar en intensiv diskussion. Och det visar på en styrka hos folkpartiet att ligga i framkant i det offentliga samtalet.
Åtskilliga punkter i arbetsgruppens förslag torde liberaler i gemen hälsa med stor tillfredsställelse. Principen om jobb istället för bidrag understryks. Ett intressant förslag, bland flera, är att inrätta särskilda solidaritetsbanker för att stimulera utvecklingen i utsatta bostadsområden. Men det finns också, som har framgått av debatten, förslag som är betydligt mer kontroversiella. Det gäller främst de skärpningar som rör utvisningar av utländska medborgare dömda för brott som föreslås.
Det är viktigt att poängtera att det som nu har presenterats är ett förslag från en arbetsgrupp. Förslagen har inte behandlats av partistyrelsen, ej heller av partiets högsta beslutande organ landsmötet. Diskussionen kommer att vara het inom partiet ända fram till dess att klubban faller på landsmötet. Och det kan naturligtvis komma att ske förändringar i det utkast som har lagts fram. Den interna debatten ska inte ses som bekymmersam. Istället bör vi, menar jag, se det som en stor tillgång att den mest spännande integrationsdebatten just nu förs inom folkpartiet.
För egen del har jag relativt nyligen kommit hem från en studieresa med konstitutionsutskottet till Indien. Indien är ett land med enorma kontraster. Fattigdom och rikedom finns sida vid sida. Många, många människor lever i misär och under odrägliga levnadsförhållanden. Den bilden är det viktigt att ha klart för sig. Men Indien i början av 2000-talet visar också ett nytt, modernt ansikte. Ekonomiskt växer Indien så det knakar. Tillväxten är runt sex procent årligen och det är en utveckling som bedömare tror kommer att vara under åtskilliga år framöver. Den indiska medelklassen växer; den uppgår idag till omkring 200 miljoner människor. Landet har en ung befolkning; många är välutbildade. På många håll spirar optimism och framtidstro.
Indien är världens största demokrati. Så sent som förra våren hölls nationella parlamentsval, val som resulterade i regeringsskifte. Indiska val är gigantiska arrangemang. Hela fem miljoner människor beräknas under en tid arbeta för att genomföra valet på den enorma kontinent som Indien utgör. Valet äger rum under överinseende av en särskild valkommission och väljarna använder sig av elektroniska röstningsmaskiner för att avlägga sina röster. De senare har, bland annat, medfört att det numera går tämligen fort att få fram ett tillförlitligt valresultat.
Sedan drygt tio år tillbaka introduceras i Indien ett nytt system för lokal demokrati, ett "byrådssystem" (Panchyat) i tre nivåer - bynivå, mellannivå och distriktsnivå. Minst en tredjedel av platserna måste vara reserverade för kvinnor; det finns också platser reserverade för människor från lägre kaster. Vi hade förmånen att på plats få träffa representanter från byrådet i byn Daha i Haryana och diskutera aktuella frågor. Byrådens uppgift är att jobba med lokal utveckling. Ett problem som byrådsrepresentanterna upplevde var att de inte hade nog med egna ekonomiska resurser utan var alltför beroende av statliga medel. Det är en synpunkt som, utan jämförelser i övrigt, känns igen också från svensk självstyrelsedebatt?
I övrigt kretsade flera av programpunkterna under besöket kring relationen mellan den federala nivån och delstaterna. Indien är en federal union med tydlig maktfördelning mellan de olika nivåerna. Den övergripande bedömningen är att staterna under senare år har stärkt sin ställning på centralmaktens bekostnad. De regionala partierna växer i styrka. Den "undantagsparagraf" i konstitutionen som tidigare varit tämligen flitigt i bruk och som ger centralregeringen möjlighet att för en tid styra en stat direkt har använts allt mer sällan.
När det gäller att skapa en balans mellan behovet av en central nivå med förmåga att agera kraftfullt i gemensamma angelägenheter och kravet på självstyre för staterna har Indien erfarenheter att dela med sig av när Europa nu befinner sig i ett formativt skede. Visst, skillnaderna är betydande. Indien är en stat; det är inte Europa. Men precis som Indien är Europa en kontinent där många religioner, språk och kulturer ska leva sida vid sida. Det kräver tolerans, öppenhet och en stor portion politisk fingerfärdighet.
I inrikespolitiken fortsätter två händelser som inträffade i slutet av förra året och början av det nya året att sätta sin prägel på den politiska dagordningen - flodvågskatastrofen i Asien och stormen i södra Sverige. Hur regeringen har hanterat den asiatiska tsunamin granskas av såväl konstitutionsutskottet som en särskild granskningskommission. Och just idag, när detta skrivs, träffar jag representanter från Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, i Jönköpings län för att diskutera stöd och hjälp till de skogsägare som har drabbats så hårt av stormen. Det är väsentligt att de fagra ord som har uttalats från regeringens företrädare inte stannar vid ord utan också omsätts i praktisk handling.
Det råder en hel del aktivitet i folkpartiet i länet just nu. Årsmöten "avverkas" på löpande band, seminarier och andra aktiviteter genomförs. Under våren kommer den "serie" av seminarier, förlagda till olika delar av länet, som rör särskilda politiska profilområden att fortsätta. Tidigare har vi arrangerat ett jämställdhetsseminarium i Jönköping och ett seminarium om rättsfrågor i Värnamo. Nästa seminarium äger rum på Höglandet; mer information om detta kommer i sinom tid.
På tal om Höglandet så har animationsutbildningen i Eksjö nyligen hamnat i bekymmer. Den långsiktiga finansieringen är inte tryggad. Det leder till att kurser och utbildningar läggs i malpåse. Det är naturligtvis mycket allvarligt. Animationsutbildningen i Eksjö i Konstfacks regi har varit uppskattad och har betytt mycket för den omgivande regionen. Det ligger i allas vårt intresse att utbildningen får fortsätta. Jag ställde därför en fråga till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky i frågan. Ministerns svar var emellertid inte upplyftande. Någon större entusiasm för att skjuta till nödvändiga resurser har regeringen inte, som det ser ut. Men det gäller att inte ge upp hoppet. Sista ordet om animationens framtid är inte sagt.
Många av er hör av sig till mig med synpunkter och frågor. Fortsätt med det! Jag ber att få önska er alla en riktigt bra vecka!
Jönköping, måndagen den 7 mars 2005
Tobias Krantz
PS. Folkpartiets kamp mot socialdemokratiskt maktmissbruk fortsätter. För den som händelsevis har vägarna förbi riksdagshuset i Stockholm på onsdag så arrangeras där ett seminarium på temat "Enparti(s)taten - myt eller verklighet?". Förutom undertecknad, som i samband med seminariet presenterar en rapport, deltar Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap och ledamot i grundlagsutredningen, och Maria Abrahamsson, ledarskribent vid Svenska Dagbladet. Liselott Hagberg, riksdagsledamot och kollega till mig i konstitutionsutskottet, fungerar som moderator. Seminariet äger rum klockan 11-13 i folkpartiets klubbrum, Ledamotshuset, Mynttorget 2. Folkpartiet bjuder på lunchmacka och enklare förtäring. Anmälan är obligatorisk och sker senast tisdag klockan 12.00 till Jenny Abrahamsson, e-post: Jenny.Abrahamsson@riksdagen.se. Mer information finns på folkpartiets hemsida www.folkpartiet.se DS