Vänner,
I morgon, lördag, avslutas riksdagsåret 2004/05. Det blir votering, rapport av statsminister Göran Persson från de europeiska stats- och regeringschefernas toppmöte och några med all säkerhet välfunna ord från talman Björn von Sydow. Därefter inträder en plenifri period i riksdagens arbete, det som ibland beskrivs som "sommarlov" för riksdagsledamöterna.
Det har utan tvekan varit ett händelserikt år i svensk politik. Flodvågskatastrofen och stormen Gudrun i södra Sverige framträder som de viktigaste händelserna. Båda två har de visat på samhällets sårbarhet och vikten av ett politiskt ledarskap som fungerar också vid kriser. Jag har både skrivit och sagt det tidigare: jag är övertygad om att båda dessa katastrofer kommer att leda till att förmågan hos politiska ledare att kunna agera snabbt och resolut i situationer som inte kan förutses kommer att komma allt mer i fokus. Kapacitet att utöva ledarskap i kriser blir en måttstock som beslutsfattare i framtiden allt mer kommer att mätas emot.
Det inrikespolitiska landskapet har antagit skarpare konturer. Inom borgerligheten växer samsynen på område efter område. Just i dagarna har exempelvis alliansens utbildningspolitiska grupp presenterat sitt alternativ till den högskolepolitik som regeringen bedriver. På den motsatta kanten, inom vänsterkartellen, går sönderfallet allt snabbare. Nyligen hoppade miljöpartiet av samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet om en ny skollag. Samtidigt "stjäl" regeringens stödpartier riksdagsledamöter av varandra. Regeringskrisen väntar ständigt runt hörnet; rabaldret kring riksdagens försvarsbeslut tidigare i år var talande.
Sverige behöver stabilitet, istället för politisk oreda och kaos. De fyra partierna i Allians för Sverige är fast beslutna att, vid en valseger 2006, bilda regering tillsammans. Det är, som det ser ut nu, svenska folkets enda chans att få en majoritetsregering. Mot det står en splittrad vänsterkartell som inte vet vilka partier som ska sitta i regeringen och har djupt skilda uppfattningar i frågor som rör försvarspolitik, Europafrågor, småföretagens villkor, skolpolitik och framtiden för socialförsäkringarna – för att ta bara några exempel. Regeringsdugligheten som tidigare har varit en socialdemokratisk paradgren framstår allt mer som ett av partiets svagaste kort.
För närvarande ser det också ljust ut i opinionsmätningarna. De fyra allianspartierna har, i flera undersökningar, en till synes betryggande ledning över vänsterblocket. Men det är alldeles för tidigt att räkna hem en valseger. Socialdemokraterna är mästare på att vinna val; deras långa maktinnehav är ingen tillfällighet. De kommer att kämpa ända in på mållinjen; det blir en knivskarp strid in i det sista. För att det ska bli en ny regering krävs att vi fortsätter att slår vakt om och utvecklar allianssamarbetet men samtidigt lyfter fram och profilerar det som är folkpartiets särart: den unika liberala ideologin – skolpolitiken, integrationsfrågorna, rättspolitiken, småföretagens roll, det globala engagemanget, det sociala ansvaret och jämställdhetsfrågorna. Vi ska göra det med en passionerat makt- och systemkritisk ansats; vi står på den lilla människans sida mot överheten, mot alla tendenser till maktmissbruk. Just i vårt län har vi en extra arbetsinsats att utföra. Under de senaste valen har våra siffror i länet hamnat under riksgenomsnittet; det är dags att vi spottar i nävarna och ser till att vända den trenden!
I mitt förra nyhetsbrev berättade jag om min interpellationsdebatt i riksdagen med justitieminister Thomas Bodström som rörde ämnet brottslighet mot företag. Debatten gav egentligen inga nya besked. Regeringen fortsätter med sitt oftast tomma skryt om nya ekonomiska satsningar på rättsväsendet. Men ytterst lite av detta ger någon märkbar effekt ute i verkligheten. Och de konkreta lagstiftningsåtgärderna, som till exempel att införa en "huliganlag" för handeln, lyser med sin frånvaro.
Också i ett annat närbesläktat ämne har jag under senare tid satt press på Thomas Bodström. Just nu finns långt framskridna planer på att lägga ned tre polisstationer på Höglandet – i Nässjö, Vetlanda och Tranås. Också polisstationen i Gislaved riskerar att tvinga stänga. Den regionala polisstyrelsen och regionala polismyndigheten har fått klä skott för mycket av ilskan mot planerna. Men den regionala polisstyrelsen har tagits som gisslan; den tvingas mot sin vilja administrera en usel socialdemokratisk rättspolitik. Ytterst är det Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen som är ansvarig.
I en skriftlig fråga krävde jag därför besked av justitieministern i fråga om nedläggningarna av polisstationer runt om i landet, bland annat på Höglandet. Sedan 1994 har över 100 polisstationer lagts ned i Sverige. I sitt svar försvarade justitieministern i praktiken nedläggningarna – om än indirekt. Någon förståelse för den oro som människor känner inför nedmonteringen av den polisiära tryggheten i deras närmiljö visade han inte. Jag tycker att det är beklämmande. Det visar också på behovet av en ny regering efter valet nästa år.
Till sist, denna sommar kommer inte att bli någon tidigare lik i mitt liv. Om bara någon eller några veckor – exakt vet man ju aldrig! – kommer jag att bli pappa för första gången. Det känns verkligen härligt, spännande – och som en utmaning. Trots detta vill jag att ni ska känna att ni också under sommaren kan skriva till mig och ringa till mig med tips och idéer om politiska frågor – telefonnummer och e-postadress finns överst i mailet. Jag har möjlighet att ställa skriftliga frågor, exempelvis, också under sommaren.
Ber att få önska er alla en riktigt skön och avkopplande sommar!
Stockholm, fredagen den 17 juni 2005
Tobias Krantz
PS. För aktuell information om utspel, artiklar samt motioner, interpellationer, skriftliga frågor med mera som jag väcker i riksdagen, titta gärna in på min hemsida www.folkpartiet.se/krantz. DS