Vänner,
Nej-sidans seger i den franska folkomröstningen om EU:s konstitutionella fördrag dominerar rapporteringen i medierna i dessa dagar. Utfallet var knappast oväntat; opinionsmätningarna har under en längre tid pekat i den riktningen. Likväl kan resultatet, sett i ett längre historiskt perspektiv, inte betecknas som annat än sensationellt. Frankrike är ett av unionens grundarländer och har ofta varit starkt pådrivande för den europeiska integrationen.
Jag såg att Jonas Sjöstedt, Europaparlamentariker för vänsterpartiet, i en kommentar ansåg att det franska folkets nej var ett "vänster-nej": fransmännen hade sagt nej till ett alltför marknadsorienterat och liberalt Europa. Utan att gå in på en djupare eftervalsanalys måste det nog konstateras att det fanns åtskilliga, skiftande, bevekelsegrunder för fransmännen att rösta nej. På den franska nej-sidan fanns allt från högerextremister till företrädare för den yttersta vänsterkanten och däremellan bland annat många socialister som en tongivande grupp.
Särskilt intressant att reflektera över är det faktum att så många socialister i Frankrike röstade nej – och därmed bröt partilinjen. Samma skepsis från människor på den politiska vänsterkanten återfinns också exempelvis i Sverige. I sak är det en inställning som, uppriktigt sagt, är svårgripbar. Europeiska unionen har aldrig någonsin under sin historia präglats av så mycket samverkan kring utpräglat sociala frågor; tendensen är mycket stark. Det konstitutionella fördrag som har varit föremål för debatt pekar inte i riktning mot att den tendensen försvagas, snarare precis tvärtom.
I den mån det går att urskilja generella förklaringar till det franska nejet så tror jag att de är i huvudsak två; dels handlar det om människors oro inför globaliseringen (att den tilltagande internationella konkurrensen leder till att allt fler jobb flyttar utomlands, bortom Europas gränser), dels rör det människors missnöje med hur det europeiska projektet förankras bland medborgarna (avståndet mellan väljare och folkvalda upplevs som stort). (Just i det senare fallet är det också något paradoxalt så att möjligheterna till folkligt inflytande – stärkandet av Europaparlamentet, den vidgade rollen för de nationella parlamenten, den ökande insynen och öppenheten m m – aldrig har varit större inom EU som med det nya tänkta konstitutionella fördraget).
Båda dessa medborgerliga signaler måste tas på djupaste allvar. Alla som tror att det europeiska samarbetet inte är problemet, utan snarare en del av lösningen på de utmaningar som står framför oss har inte varit tillräckligt skickliga och övertygande i argumentationen. Det måste det bli ändring på. Precis som franska politiker nu måste dra lärdomar av det inträffade måste också ledare i andra länder fundera över hur det europeiska projektet kan vinna större medborgerlig legitimitet och förtroende. Jag är övertygad om att Europafrågorna måste bli mycket mer synliga i den "vanliga" politiska debatten. Det räcker inte bara att då och då, mer eller mindre pliktskyldigt, tala om EU-frågor.
SVT:s Uppdrags granskning i två program med titeln "Könskriget" som nyligen har visats ger skrämmande interiörer från ROKS – en centralorganisation som samlar flera kvinnojourer runt om i landet. En extrem form av feminism, stundom antagande karaktären av manshat, synes ha fått fäste inom organisationen. Oroväckande är även, av programmet att döma, att det ideologiska tankegods som har funnits inom ROKS till en viss del har anammats av den socialdemokratiska regeringen. Förra jämställdhetsministern Margareta Winbergs kommentarer i inslagen var bland annat på den punkten mycket intressanta.
Reaktionerna på SVT:s granskning har varit starka; flera kvinnojourer runt om i landet har förklarat att de funderar på att lämna ROKS, så exempelvis kvinnojouren i Jönköping. Och uppenbart är att det behövs ett rejält internt "uppröjningsarbete". Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att lokala kvinnojourer i många fall gör ett mycket gott arbete när det gäller att stödja och hjälpa kvinnor som utsätts för våld.
De rättspolitiska frågorna står välförtjänt högt på den politiska dagordningen. Många människor känner stor oro över utvecklingen av brottsligheten och samhällets oförmåga att ta itu med den tilltagande kriminaliteten. Polisbristen tilltar, polisstationer läggs ner, tingsrätter avvecklas – när utvecklingen istället borde gå åt motsatt håll. Många känner att de i praktiken lever i laglöst land. Rättsväsendet har abdikerat.
Under våren har jag i flera olika sammanhang försökt uppmärksamma den brottslighet som drabbar affärer och mindre företag, bland annat i vårt län. Det är en typ av brottslighet som tidigare har rönt begränsad politisk uppmärksamhet. Jag har bland annat nyligen träffat Per Catoni som driver en färgbutik i Reftele. Under en relativt kort tidsperiod har Per drabbats av flera inbrott, inbrott som naturligtvis leder till ekonomiska förluster men som också tar mycket kraft och energi i övrigt. Pers situation är tyvärr alltför vanlig.
I en interpellation har jag krävt att justitieminister Thomas Bodström vilka åtgärder han tänker vidta för att stoppa den formliga brottsvåg som drar över Jönköpings län och som inte minst slår mot mindre företag. Debatten som äger rum nu innan riksdagens "vårtermin" avslutas blir spännande. På få områden är det socialdemokratiska misslyckandet så uppenbart som inom rättspolitiken. Jag blir allt mer övertygad om att rättspolitiken, den skicklige Thomas Bodström personligen till trots, kan bli en kvarnsten om halsen på socialdemokratin inför valet nästa år och på motsvarande sätt ett trumfkort för alliansen och folkpartiet.
För egen del har den senaste månaden i mångt och mycket upptagits av att konstitutionsutskottet håller på att avsluta sin årliga granskning av regeringen. Flodvågskatastrofen i Asien är vi ännu inte klara med; fallet med avvisningen av de två egyptierna hoppas jag att vi snart kan slutföra. Tidigare har vi levererat ett granskningsbetänkande som rör de övriga frågor som riksdagsledamöter har anmält under året.
Konstateras kan att flera statsråd "prickas", får kraftig kritik, bland annat efter anmälningar från folkpartiet. Det gäller exempelvis skolminister Ibrahim Baylan för hans agerande när en rapport från Skolverket drogs tillbaka, regeringens agerande i frågan om ett hävande av EU:s vapenembargo mot Kina och styrningen av Vattenfall. I dessa fall kommer ministrar att få kritik av riksdagen efter det att miljöpartiet har sällat sig till de borgerliga partierna (i KU självt har vänsterpartiet och socialdemokraterna majoritet men som bekant inte i riksdagen i sin helhet). Ett enigt konstitutionsutskott kritiserar också statsrådet Berit Andnor för hennes agerande i samband med den uppmärksammade Flicka-kampanjen.
Till sist, fortsätt att höra av er med tankar och idéer till mig! Jag ber att få önska en riktigt bra första junivecka!
Jönköping-Stockholm, måndagen den 30 maj 2005
Tobias Krantz
PS 1. För aktuell information om utspel, artiklar samt motioner, interpellationer, skriftliga frågor med mera som jag väcker i riksdagen, titta gärna in på min hemsida www.folkpartiet.se/krantz. DS
PS 2. Visa att du vill ha ett maktskifte nästa år! Skriv på uppropet på Allians för Sveriges hemsida www.maktskifte06.se. DS