Vänner,
Om fem dagar väljer Sverige väg. Ska vårt land delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller ska vi ställa oss vid sidan av? Väljer vi gemenskapen eller utanförskapet?
Ja-sidan har under lång tid legat under i opinionsmätningarna men förra veckan såg vi vad jag tror var ett trendbrott. Euroanhängarnas andel av opinionen ökade med sex-sju procentenheter och gapet mellan de två sidorna sjönk rejält. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt för oss på ja-sidan att med en bra spurt komma ikapp och gå förbi.
Det främsta skälet till min optimism är att ja-sidan har de bästa argumenten. En ny tid i Europa randas - en tid när vår världsdel inte längre är splittrat mellan öst och väst, där vi bygger broar mellan länder och människor istället för att bygga murar och där 400-450 miljoner i 25-30 länder deltar. Är det verkligen klokt av oss att ställa oss utanför? Är det verkligen att ta ansvar för Europas framtid?
Vid sidan av att lyfta fram de starka ideologiska argument vi som liberaler har för vår tro på det europeiska samarbetet måste vi också på sluttampen ställa nej-sidan till svars. Det kan bli ett nej på söndag. Euromotståndarna måste redovisa vilka konsekvenserna av ett nej är. Ska Sverige vid ett nej till euron också lämna Europeiska unionen? Hur ska de svenska företagen kompenseras för att de ställs utanför sin viktigaste marknad? Hur ska Sverige som nation kompenseras för att vi inte får del av den ökade handel som euroländerna får genom att ha gemensam valuta? Hur ska räntorna pressas tillbaka om det blir en nej-seger?
Det andra skälet till min optimism är att ja-sidan har de starkaste företrädarna. Jag tror att när de människor som fortfarande är osäkra ska bestämma sig kommer frågan om vem man litar på att spela stor roll. Jag är övertygad om att de flesta människor känner större förtroende för exempelvis Lars Leijonborg, Carl Bildt och Anna Lindh än Ulla Hoffman, Per Gahrton och Sören Wibe. Många av nejsägarna stod dessutom på nej-sidan också inför folkomröstningen 1994 och då hotade de med att arbetslösheten skulle skjuta i höjden, välfärden urholkas och demokratin närmast avskaffas. (Per Gahrton förklarade att Sverige skulle bli en "nolldemokrati" om Sverige blev EU-medlem). Nu, åtta år efter att Sverige blev medlem, visar det sig att de hade kapitalt fel; arbetslösheten har sjunkit, välfärden finns kvar och vi hade riksdagsval så sent som i höstas. Varför ska vi lita på nej-sidan nu när de hade så fel då?
Det val vi gör på söndag är viktigt för Sverige - och för folkpartiet. Just den 15 september kommer Sverige inte att se så dramatiskt annorlunda ut. Men betänk att det val vi nu gör kommer att gälla för lång tid framöver, vid en nej-seger minst ett decennium. Under den tiden kommer vi att märka både de ekonomiska och politiska kostnaderna av ett utanförskap. Sveriges röst blir svagare och Sverige blir fattigare. Ska vi verkligen ta den risken när 75 procent av invånarna i euroländerna är nöjda med den nya valutan? Ett ja handlar om att ta ansvar för framtiden.
Jag kommer nu att spurta intensivt de närmaste dagarna för ett ja. (Mitt kalendarium för den närmaste veckan ser du nedan) Jag hoppas att vi tillsammans kan göra vårt yttersta för att säkra en ja-seger. Tänk på att varje insats räknas. Bär din ja-knapp med stolthet, tala med dina vänner och grannar, dela ut flygblad i området där du bor, skicka e-postmeddelanden till dina vänner.
Nu ger vi järnet!
Jönköping, tisdagen den 9 september 2003
Tobias Krantz